Lykke Li: “Att få barn har hjälpt mig mycket. Nu har jag fått se vad kärlek är”

För att kunna leva berättar vi historier för oss själva. Den inledande meningen ur författaren Joan Didions klassiska White album berättar om tiden mot slutet av 60-talet då saker och ting slutade hänga samman, då årtiondet hotade att äta upp sig självt – och Didion. När Lykke Li i somras släppte albumet So sad so sexy är det visserligen så långt borta från 60-talet hon någonsin rört sig musikaliskt, men det är en person som liksom Didion skriver för att hennes tillvaro inte fullständigt ska braka samman. Efter att på kort tid ha fått barn, förlorat sin egen mamma och gått igenom en separation så fanns det inget alternativ för Lykke Li än att skriva sig ur sorg och chock.

– Jag såg dokumentären om Joan Didion, hon berättar om när hon hade skrivit om sin egen skilsmässoansökan när de var på Hawaii. Någon frågar om det inte är utlämnande att skriva om det, och hon svarar att ”jag är författare, jag skriver om vad som är framför mig”. Så är det.

Det var på en lanseringsfest för hennes eget mezcal-märke i Los Angeles för några år sedan som Lykke Li träffade Jeff Bhasker, producent och låtskrivare åt namn som Kanye West, Rihanna och Jay-Z. Efter att ha blivit kära och flyttat in i ett hus tillsammans blev Lykke Li gravid. Bara tre veckor efter att sonen Dion föddes fick Lykke Li beskedet om att hennes mamma, konstnären, fotografen och musikern Kärsti Stiege, var sjuk. I november förra året gick mamman bort, bara 64 år gammal. När sångerskan i somras gjorde intervjuer i samband med skivlanseringen berättade hon att hon hade separerat från Bhasker. Skivan som blev resultatet jämför hon med Scener ur ett äktenskap.

– Min musik gör jag för mig själv. Men folk verkar också tycka om att man känner igen sig i att jag försöker vara rå och ärlig. Jag försöker vara känslomässigt öppen om de jobbiga delarna med att vara människa, speciellt i relationer. Så jag känner väl att jag har en skyldighet att vara naken. Det är ju också vad jag vill.

Lever du på ett visst sätt för att du ska kunna skriva sådana texter?

– Jag försöker intala mig själv att det inte är så, att mitt liv bara har blivit så som det är av sig självt, men … det återstår att se om det verkligen är så, säger hon och skrattar.

Lykke Li beskrivs ofta som något som närmast liknar ett väsen. Hon är Nico, Anita Pallenberg och hela The Shangri-Las i en och samma person, med skallerormar slingrade kring fötterna och tårar bakom solglasögonen. Även om vi har blivit vana vid den svenska musik- industrins förmåga att skjuta nya stjärnskott ut i galaxen med jämna mellanrum finns det ingen svensk artist med samma mystik runt sig som Lykke Li.

Hon är en öppen bok med sidor utrivna ur bokryggen. En varm eftermiddag i juni träffar Café henne på en restaurang i Stockholm. Hennes blonderade hår är vått bakåtkammat, uppsatt i en stram snedbena. Hon bär en svart, skinande skinnjacka med överdimensionerad krage och ett tiotal halsband. Hon har ett sådant ansikte som får en att sjunka ihop några centimeter, en blick som gör att man tittar bort för att inte känna sig som ett djur i strålkastarljus.

Du känns väldigt utlämnande i både dina texter och i intervjuer. Men det känns samtidigt som att man inte vet någonting om dig.

– Alltså, jag är en extremt introvert person så jag … det finns vissa saker jag delar. Jag är totalt öppen i mina texter, och på scen. Men jag är väldigt obekväm som person, jag kan inte kallprata, jag håller mig i min egna lilla sfär. Förut var jag helt öppen med allting, dök upp med okammat hår och sminkade mig själv. I dag kan jag på något sätt vara inspirerad av David Bowie, som byggde en karaktär och sedan hade ett privatliv vid sidan av som var lika intressant.

På det vita marmorbordet framför henne står en urdrucken kopp kaffe och en glaskaraff vatten med citroner i. Lykke Li växlar mellan att luta sig fram-åt över bordet och halvligga i soffan när hon pratar.

Är den här mystiken som omgärdar dig ett skydd från omvärlden?

– Myten om artister är inte något man skapar själv, tror jag. Jag tror att många artister är introverta. Det kräver väldigt mycket för att stå på en scen eller framför en kamera, man kan bara ge så mycket när man gör något som är så gränslöst som det här. Då måste man dra tillbaka på något annat. Men jag vet inte, jag … jag försöker bara överleva.

Det var inte självklart att det skulle bli några fler album. Efter flera år av turnerande och skivsläpp gick Lykke Li in i väggen för tre år sedan. Hon ställde in resten av turnédatumen och flyttade till Los Angeles. Tanken var att skapa ett nytt liv, ett liv med rutiner.

– Mitt skivkontrakt var avslutat, jag hade sparkat min manager och hade flyttat. Ciao, typ. Det var under flera år som jag inte visste om jag skulle göra någon musik igen. Men jag insåg till slut att jag har något i mig som måste komma ut. Och att jag kanske, mot alla odds, ändå är konstnärligt lagd. Det kanske inte ens är ett val. Det är viktigt för mitt välbefinnande att jobba: det här är det jag är och om jag inte gör det så är jag deprimerad. Allt blir trist.

Hon slängde ut de genomarbetade Brill building-melodierna, och började experimentera med r’n’b-rytmer och filmiska låtfragment. Över en upphackad stråkslinga och iskallt elektroniska 808-trummor improviserade hon fram en hymnliknande melodi som kom att heta Hard rain, låten som blev startskottet för ett helt nytt uttryck för den 32-åriga sångerskan. Hennes senaste album är pop med ett mörkt pumpande noir-hjärta där melodierna skiner i plastigt blodröd neon.

– Tidigare har det känts som att jag levt i fel tid, jag har varit besatt av att tänka på hur det hade varit att få jobba med Phil Spector typ, men det som är intressant nu är att reglerna är brutna, man kan skapa saker som inte håller en form. Det moderna soundet i dag med hiphop och r’n’b är väldigt intressant och kreativt – och psykedeliskt. Det är spännande att vara där vi är nu.

Sedan några år tillbaka bor Lykke Li i Laurel Canyon på den amerikanska västkusten. Rock’n’roll-mark så klassisk att själva ortnamnet blivit synonymt med den soluppvärmt mjuka musiken som Joni Mitchell, Neil Young och Carole King och andra av områdets hyresgäster plinkade och plockade fram i skiftet mellan 60- och 70-tal, det jordbundna svaret på de tidigare årens psykedeliska färgexplosion.

– Jag tror att jag har valt att bo i Los Angeles just för att jag verkligen kan få de där perfekta L A-ögonblicken som man har drömt om innan man bodde här: att åka genom den här enorma staden, lyssna på någon sjuk låt på väg hem mot ”Canyon”. Eller bara en sådan sak som att gå upp på morgonen, dricka kaffe i trädgården och se liksom … hummingbirds.

Är Los Angeles hemma för dig?

– Nu är det hemma. Stockholm är mer ett sommarställe som jag kommer och hälsar på. Efter att ha turnerat så mycket så känner jag mig hemma lite överallt, jag vet var man köper bröd i många olika städer – i Mexico City, Paris eller var som helst. Det blir ett problem eftersom man måste välja ett ställe när man ska ha barn. Jag ligger och tänker på det där varenda natt. När jag är i Los Angeles så tänker jag att Stockholm är en total idyll, men jag saknar L A när jag är i Stockholm. Jag kan vara avundsjuk på mina kompisar som bor här, har barn och kan hänga. Det är tråkigt att inte kunna göra det.

Hur är det att bo i Trumps USA?

– Vi hade en middag innan valet där nittio procent av alla mina vänner var helt övertygade om att Hillary skulle vinna. Det var jag och en till som bara ”skämtar ni eller, han kommer vinna?”. Alla var i chocktillstånd efter. Folk grät. Jag fick panik, kan jag stanna i det här landet ens? Jag vet inte, det har öppnat upp en diskussion i alla fall, man pratar med varenda Uber-chaufför om hur man röstade. Folk har vaknat upp, vilket var något som var tvunget att hända. Det är helt skevt att det behövde bli på grund av det, men USA är så fucked up så långt tillbaka att det ändå var självklart att det skulle hända.

När Lykke Li i höst ger sig ut på ytterligare en världsturné är det över ett decennium sedan hon gjorde sin uppmärksammade debut. Även om musiken har rört sig från Ronettes-refränger genom karga hjärtekrossarballader fram till dagens suggestiva serpentinvägs-r’n’b så har hon fortsatt att utforska varenda vrå av sin egen sorg, svartsjuka och svek. Hon har petat i vartenda sår hon burit på, oavsett hur långt såren varit från att koagulera.

Har din syn på kärlek och relationer förändrats de senaste åren?

– Det har förändrats totalt. Det har hjälpt mig mycket att få barn. Nu har jag fått se vad kärlek är, jag tror att jag har en mer hälsosam syn på vad kärlek ska vara. Det handlar inte så mycket om en själv, man ska kunna älska någon som den är. Så kanske jag inte riktigt har tänkt förut. När jag var typ tjugo så gick jag in så mycket i min egen grej: allt jag gjorde var bara mina egna känslor och mina egna tankar. Lyckligtvis har jag kommit ur det.

För några år sedan pratade du mycket om att känna sig vilsen i perioden mellan ungdom och att vara vuxen. Känner du dig vuxen nu?

– Jag har fått några fler hål i bältet. Jag kanske är någon slags vuxen. Men jag inser att de jag trodde var vuxna känner likadant. Min mamma sa att hon kände sig som 25 när hon var 63. Nu förstår jag det, insidan är något annat än utsidan. På något sätt har jag börjat komma tillbaka till min ursprungliga identitet, jag gick in i någon slags depression för några år sedan där jag kanske blev någon jag egentligen inte är. I grund och botten är jag en ljusare person än för några år sedan. Det känns lite som att jag har kommit ut på andra sidan.

Sista spåret på din skiva handlar om drömmen om utopin. Vad är din utopi?

– Det är en känsla. Man kanske träffar någon och blir kär och sitter och pratar om att man ska skaffa barn och bo på en öde ö. Nu kan jag drömma om att när jag är klar med turnén så kan jag flytta till ett annat hus där jag ska ha palmer och ha det på ett visst sätt och vara lycklig. Men ja, det kommer ju inte hända. Det blir ju aldrig som man tänkt sig med någonting. Men tanken är att när turnén är slut så ska jag börja mitt nya liv … som mogen kvinna. En kvinna i sina bästa år, haha.

Lykke Li spelar på Way out west i Slottsskogen lördag 11 augusti.