Igår kväll.
Min fru: Vad är det där?
Jag: Det var några barn som stod utanför Ica och sålde.
Min fru: (Med den där lite dömande blicken) Vad är det i lådan Fredrik?
Jag: De samlade pengar till en klassresa.
Min fru: (Pekar på lådan på ett faktiskt inte alls speciellt uppmuntrande sätt)
Jag: Det var till välgörande ändamål!
Min fru: (Lägger armarna i kors) Det är kakor i lådan? Eller hur?
(Tystnad)
Jag: Jag säger inte nej till barn som säljer saker. Så är det bara. Jag tänker inte vara den sortens person.
Min fru: (Inte helt och håller övertygat) Mmm. Kommer du ihåg de där ungarna som ringde på vår dörr och ville sälja lotter?
(Tystnad)
Jag: Jag tänker inte ens bevärdiga den jämförelsen med ett svar.
Min fru: (Skakar på huvudet) Hur mycket handlade du för då?
Jag: 200 spänn.
Min fru: Köpte du kakor för TVÅHUNDRA SPÄNN!?
Jag: Jag stödde ett VÄLGÖRANDE ÄNDAMÅL!!!
(Tystnad)
Min fru: Du stödde dem för att de sålde kakor, ja.
Jag: NEJ MEN FÖR ATT JAG KANSKE INTE ÄR EN JÄVLA KALL OCH CYNISK MÄNNISKA SOM DU SOM BARA GÅR FÖRBI SMÅ BARN SOM STÅR OCH SAMLAR PENGAR TILL EN KLASSRESA!
(Fru tittar på mig. Jag tittar på fru. Jag tittar ner i golvet.)
Jag: Och för att det var kakor.
