Min fru: Du vet att vi ska ha gäster ikväll va?
Jag: Va? Jaja, självklart…
Min fru: (Med den skeptiska blicken)
Jag: Jag vet det NU i alla fall! Eftersom du precis SA det!
Min fru: (Stönar) Vad vill du äta då?
Jag: Hamburgare.
Min fru: Men skärp dig nu.
Jag: Du frågade ju!
Min fru: Vi kommer inte bjuda på hamburgare.
Jag: Nähä.
Min fru: Så vad vill du äta?
Jag: Hamburgare.
Min fru: MEN FÖRUTOM HAMBURGARE!!!
Jag: Då vet jag inte.
Min fru: Herregud.
Jag: Men vad? Jag bara säger. Om du frågar mig vad jag vill äta så vill jag äta det. Det är den ultimata maten. Kött, bröd, sallad, sås. Det är perfekt. Jag fattar inte ens att vi fortsatte anstränga oss efter att vi upptäckt hamburgaren.
Min fru: Och med ”vi” menar du ”jag och du”?
Jag: Nej. Med ”vi” menar jag ”mänskligheten”. Jag fattar inte att vi uppfann den perfekta maten och sen ändå fortsatte anstränga oss. Vi borde bara ha konstaterat att sweet, det här blev perfekt, nu är vi färdiga med matuppfinnandet, let’s move on.
(Tystnad)
Min fru: Jag funderar på fiskgryta.
Jag: Okej.
Min fru: Vad tycker du om det?
Jag: Det är inte hamburgare.
Min fru: (Med ansiktet begravt i handflatorna) Jag vet inte ens varför jag har den här diskussionen med dig!
Jag: Helt uppriktigt så är det ett ständigt pågående mysterium för mig också.
