Scenanvisning: En man kliar sig i huvudet. Efter att rollerna han länge kämpat för har börjat hopa sig i hans famn så har den hyllade skådisen tappat intresset och börjat ta klivet mot något nytt. Börjat tacka nej, skriva och regissera men först efter att ha tagit klivet bakom kameran insett att det fortfarande är något viktigt som saknas.
Han måste bli ett svin.
”Någon sorts coaching för konflikträdda måste väl finnas? Det finns ju coaching för allt”, funderar han.
Erik ”Jerka” Johansson lossar lite på en snusnäsduk runt halsen. Det är en grå höstdag, Jerka är klädd i en fleecetröja och dricker sitt kaffe ur en mugg med Mulle Meck tryckt på framsidan. Efter många år av harvande och slit på scenskola, privatteatrar och biroller så slog han för några år sedan igenom med något slags dunder och brak. Så pass att han i dag kan tacka nej till det mesta för att i stället börja utveckla sina egna idéer. Han har tröttnat på att andra bestämmer.
”Jag kände att jag inte bara kan gå och knyta handen i fickan. Då är det upp till bevis, då får jag visa att jag kan bättre. Och nu känner jag att jag har något slags självförtroende i att jag kan göra det bra. Sen kommer det säkert att vara lika ångestfyllt nästa gång.”
Hur var det att gå över till den andra sidan?
”Det var en kick”, säger han.
”Det kanske man inte får säga, men det är en kick att få bestämma. Speciellt när man har blivit bestämd över i trettio år.”
Häromåret gjorde han regidebut med Alla utom vi på Discovery+, en relationsserie om ett ungt pars svårigheter med att skaffa barn. Serien hyllades av kritiker och sorterades in som en av årets bästa svenska tv-serier. Men ändå var det alltså något som skavde.
När serien gick upp på tv så berättade Jerka att han då och då kunde bli utmanövrerad av skådespelarna.
”Jag är så konflikträdd att jag gav med mig ganska mycket. Man vill ju inte vara en despot som styr med hela handen. Det kanske kommer längre fram i karriären när man har mer självförtroende och tror på sin vision till hundra procent. Nu är man mer ’Ja, men du kanske har rätt? Jag har inte gjort det här förut, så …’ Så tror jag inte att de stora regissörerna arbetar riktigt”, sa han då till Café.
Du är konflikträdd?
”Ja, det är något som jag tror att jag behöver jobba på som regissör. Jag hatar konflikter och tycker att det är läskigt. Jag får sådan jävla ångest. Det är väl något som man borde gräva i under terapi, men det har jag skjutit på framtiden. Jag tror att jag skulle bli en bättre regissör om jag var mindre konflikträdd”, säger Jerka.
Man måste lära sig att bry sig mindre om vad folk tycker?
”Ja. Men det är också en skön grej som kommer med åldern. Jag bryr mig inte jättemycket om folk inte tycker om mig. Det brydde jag mig mycket mer om förut”, säger Jerka.
”Men konflikträdslan är något jag ska ta tag i. Om man vill bli en stenhård och bra regissör så får man inte backa en tum från sin vision.”
”Jag får sådan jävla ångest av konflikter.”
Kvällen som tippade Jerka in i en vit månad var Kristallengalan. En av hans superkrafter som människa är att han saknar botten. Han kan dricka hur mycket som helst utan att spåra ur. Men även en gudabenådad fatölsdrickare har sina gränser. När Jerka stod och sjöng Harry Styles Sign of the times klockan fyra på morgonen på en karaokebar så var det med noll Kristallen-statyetter, men arton Fireball-shots, framför näsan. Efter det var det dags att rycka ur sladden ett tag.
”Man förstår varför nykterister blir så nyfrälsta. Men man måste nog bli det för att övertyga sig själv. Man förstår hur mycket alkoholen påverkar ens humör. När man inte dricker, i alla fall. När man dricker är det ju underbart. Men söndagarna … fy helvete.”
Vi befinner oss på ett kontor i Slakthusområdet vid Globen, söder om stan. Lokalen delar han med Jens Sjögren, regissören bakom bland annat långfilmen Jag är Zlatan. När duon skaffade lokalen för några månader sedan var tanken att skriva, ihop och isär. Hittills har tiden till stor del ägnats åt att dricka kaffe och kolla trailers på Youtube.
Samtidigt som kaffet bryggs så diskuterar kontorskollegorna ett kommande storprojekt som håller på att castas och spelas in i Sverige. Jerka begraver ansiktet i Mulle Meck-koppen och konstaterar att han hört att vännen Sverrir Gudnason provspelar för samma roll som han själv, vilket i hans egna ögon innebär att det mer eller mindre är slöseri med tid att ens gå till provspelningen.
Sedan succén med Alla utom vi har han fått blodad tand. Skådespeleriet verkar inte längre vara första prioritet.
”Jag är färdig med att ta tråkiga skådisjobb för att jag måste. Nu har jag en situation där jag kan tacka nej till roller som inte känns roliga. Det är jäkligt lyxigt, så har det inte varit tidigare. Tidigare har jag i stort sett tackat ja till allt som jag har fått. Känt ibland på inspelningar att ’vad gör jag här, det här är så dåligt’. Man har fått tänka på lönen sen”, berättar han.
”Jag är färdig med att göra grejer som inte är utmanande eller intressanta.”
I höst är hans enda skådespelarjobb en roll i den kommande SVT-serien Spelskandalen, en dramatisering av en matchfixningsskandal på 90-talet.
”Det är inget jag kan leva på helt och hållet. Men nu när jag också har skrivjobb och podden så kan jag det. Jag behöver inte tacka ja till en ny såpa på CMore bara för att jag måste ha pengar.”
Hur är Spelskandalen?
”Skitbra manus! Rappt, roligt, smart, subtilt. Så jag hoppas att vi får till det, det känns lovande.”
Hur ofta är det man känner så om ett svenskt manus?
”Väldigt sällan. Väldigt sällan”, säger han.
”Men det händer faktiskt grejer med svensk tv-produktion. Till skillnad från med film. Det är för skitnödigt i filmbranschen. Det går så långsamt och är så politiskt korrekt. Det är i tv-branschen som det händer nya, roliga grejer. Där oprövade människor får göra saker.”
Han har olika projekt ute bland produktionsbolag samt en idé som han har försökt göra i tio år. Ett svårpitchat projekt som han beskriver som en ”becksvart golffilm”. Tanken med att skaffa ett kontor handlar om att ge sig själv förutsättningar för att skriva.
”Det kräver ett annat arbete. Nu måste jag skriva ihop hundraprocentiga pitchar, som jag kan presentera. Och det är … jättetråkigt. Och jobbigt. Man vill bara träffa en producent som fattar direkt och ger en hundratusen kronor och ett halvår att skriva.”
Kavaj, Chapters 1892. Polotröja, Drumohr. Jeans, Kings of Indigo. Skor, Church’s
Alla stockholmare som har befunnit sig på Södermalm när barerna börjar tända i taket vet att det alltid finns ett vattenhål kvar för den som inte är redo att röra sig hemåt. Vid Söder Mälarstrand, en bit nedanför Slussen, ligger M/S Patricia förtöjd.
En bedagad partybåt som är klassisk mark för stadens gayscen, men också känd för de flesta stockholmare som ett gungande fort för olika typer av skugglegender, turister och andra vilsna själar till klockan fem på morgonen. Det är ett sådant ställe dit alla som inte vill gå hem bara för att det är söndag morgon vänder sig. Men Patricia har en längre historia än så.
När Winston Churchill evakuerade 400 000 strandsatta soldater i Dunkerque så var Patricia där för att skeppa hem soldater, bombad och beskjuten av tyska flygplan. Några år senare vid landstigningen vid Normandie var Patricia ett av skeppen i den största amfibiska operationen genom tiderna. Efter att kriget var vunnet hade Churchill en egen salong på fartyget, innan det så småningom hamnade i Luleå och sedan Stockholm. Fortfarande med skotthål kvar efter tiden som krigshjälte.
Kort sagt, om det gick att sätta båtar på omslaget till nöjesmagasin så hade M/S Patricia sminkats, fått vax i håret, en tröja från Acne Studios och instruerats att placera ena armen bakom huvudet. Här jobbade Jerka Johansson något år efter studenten. En helg, egentligen, innan han förstod att han var tvungen att göra något annorlunda.
”Jag hade stora skådisdrömmar, det var ju direkt efter gymnasiet. Jag gick estetisk linje och hade filmat någon grej om året. Resten av tiden var vanligt jobb: fritids, dagis, Filmstaden Sergel. Patricia, men det klarade jag bara en helg. Torsdag, fredag, lördag. Söndag! Det var så fruktansvärt jobbigt och grisigt att plocka pissfyllda glas ur pissoaren. Jag kände att jag måste styra upp det här. Och då sökte jag till Scenskolan.”
Han sökte i Stockholm, åkte ut i andra omgången och kom in i Malmö. Väl där gick han omkring med Hammarbytröja på Möllevångstorget och svor över kalla vindar.
”På scenskolan var det så seriöst. Du skulle bara spela Hamlet och Norén och ha ångest och det skulle vara mörkt och på riktigt. Då var man en riktig skådespelare, när allt är becksvart. Man såg ner på komedi där, upplevde jag. Jag var frustrerad över det.”
Fanns det perioder när du inte visste om du ville hålla på med skådespeleriet?
”Jag hade en svacka när jag jobbade på Stadsteatern efter scenskolan. Mitt första jobb var en ganska cool roll i Gertrud av Hjalmar Söderberg. En ung älskare, det kändes bra. Det blev inte så bra, tyvärr, och efter det så var jag inte så intressant för ledningen”, säger Jerka.
”Jag jobbade som satan och var med i flera produktioner samtidigt. Jag hamnade i B-gänget och fick sämre och sämre uppgifter. Jag kommer ihåg att jag spelade 140 föreställningar av Peer Gynt på Stora Scenen. Jag spelade en sten, en häst, en gran, en gås och ett troll. Jag sprang runt och bytte hatt och kände bara att det här är inte det jag drömde om.”
Vändningen skulle komma. Han sökte in till en magisterutbildning på Dramatiska högskolan med idolen Gösta Ekman som lärare.
”Då var jag trettio men kände att jag hittade tillbaka till något. Cirkeln slöts. Jag insåg att det måste finnas humor och lust med. Då började det också rulla på.”
Jerkas karriär är svår att dela in på det sätt man vanligtvis gör, med det stora genombrottet som mittpunkt. Han gjorde skådespelardebut i tv-serien Bert innan han var byxmyndig, dök upp i ungdomsserien Eva & Adam och en julkalender innan han hade fyllt tjugo. Åren däremellan dök han upp i mindre roller, men hade inte riktigt slagit igenom som vuxen skådespelare.
Efter omstarten under Gösta Ekmans ledning började han landa större roller. Han fick en roll i SVT-serien Våra vänners liv, en tittarfavorit om manlig vänskap. Samma år fick han en roll i hyllade långfilmen Himlen är oskyldigt blå. Karriären började ta fart, och han kunde inte låta bli att känna att det var välförtjänt.
Kändes det som en revansch?
”Ja, lite ändå. På scenskolan så kunde man ibland känna att vissas karriär tog fart snabbare än ens egen. Jag ville verkligen att det skulle komma för mig också. Jag tyckte absolut att det var välförtjänt”, säger han.
Ett återkommande tema när man läser igenom intervjuer med dig är känslan av att vara ett andrahandsval. Känner du fortfarande så?
”Ja. Tyvärr. När det gäller de stora huvudrollerna så tänker jag så. Och det är fine med mig. Sen kanske det inte alltid är så. Men jag tror ändå att det är så”, säger han.
”Som projektet vi pratade om tidigare. Alla skådisar i min kategori kommer att testa för den rollen. Jag är … 79 procent säker på att jag inte kommer att få den. Det finns andra skådisar som är prioriterade. Men sen finns jag med i virveln under som man kan plocka upp om inte den och den … kan”, säger han och skrattar.
”Det kan vara betryggande att läsa om sådant som att Will Smith tackade nej till Matrix. Det är jättemycket tillfälligheter som gör att folk landar huvudroller. Ibland kan man känna att ’äntligen, jag fick den här rollen’, och sen få höra någon säga att ’vadå, du vet väl att han tackade nej?’”, säger han.
”Men så är det ju. Folk får genombrott för att andra tackar nej. Bonusfamiljen-rollen tackade säkert någon nej till före mig. Och nu har vi gjort fyra säsonger.”
”Jag spelade 140 föreställningar som en sten, en gran, en gås och ett troll.”
Bonusfamiljen, ja. Om man rensar bort olika typer av dejtingprogram och frågesporter så känns det som om Herngren-klanens dramaserie är den linjära tv:ns sista utpost, den enda manusdrivna tv-serie i Sverige som människor faktiskt tittar på. Serien hade premiär 2017 på SVT och blev en omedelbar succé bland både tittare och publik. Ett sista, slutgiltigt, genombrott för Jerka Johansson, som också har kommit att bli hela landets bonuspappa.
”Den vanligaste frågan jag får är hur mycket jag känner igen från mitt eget liv. Svaret är alltid att det är hela tiden, varje dag. När vi började med Bonusfamiljen så stod stjärnorna rätt. Jag hade precis blivit pappa och hade otroligt mycket gemensamt med karaktären. Patrik är en sida av mig, liksom. Jag har aldrig haft en roll som jag känner mig så nära. Sen är han mer anal, principfast och rättskaffens och svår. Jag tar ut alla mina mer tjuriga gubbsidor hos honom. Men de finns hos mig också. Fråga Lisa, min tjej.”
Det verkar oundvikligt att en viss förvirring kring vad som är privatperson och roll råder, även för Jerka själv. I samband med att de första säsongerna spelades in så gick han själv igenom en separation. Parterapin i verkliga livet blev efter ett tag svår att skilja från parterapin i serien.
Är du trött på att prata om föräldraskap i intervjuer?
”Nej. Jag tycker det är intressant. Jag tänker på det varje dag, och kämpar med det varje dag. Man tvingas omvärdera sitt föräldraskap flera gånger per dag, tycker jag. Man pendlar väldigt mycket i självförtroende hela tiden.”
Alla utom vi rörde sig också inom samma landskap. Det är relationer du vill berätta om?
”Jag är besatt av det. Jag tycker att det är fascinerande att man lever ihop. Man kan slås av det när man äter frukost med sin tjej på morgonen – och bara, vi bor ihop? Vi lever ihop? Vi är främlingar, men har bestämt att vi ska leva ihop hela tiden, i varje beslut? Det är fantastiskt, men helt bisarrt när man tänker på det.”
Ibland kommer han på sig med att kunna använda samma replik på inspelningen som han använt för att få ett trilskande barn att sätta på sig overallen på morgonen.
”Det var helt perfekt när jag fick den här rollen. Jag åldras och växer med den. Nu har vi gjort den i snart tio år, det är fantastiskt. Jag vill göra det här tills jag dör. Jag skulle vilja göra säsong 20 när jag är dement och Vera kör mig i rullstol och torkar mig i arslet”, säger han om kollegan Vera Vitali.
”Jag och Vera har blivit så nära vänner, umgås privat och har var sin bebis som är lika gamla. Jag kan – vill! – inte tänka mig ett liv utan att vi fortsätter jobba ihop på det här sättet. Hela livet ut.”
Vera Vitali verkar själv vara inne på samma spår.
”Jerka är en dröm som kollega. Mellan tagningarna är han tillgänglig för fniss och bra snack och när kameran rullar är han knivskarp och superfokuserad. När vi inte filmar med varandra så spelar det ingen roll om det tar ett tag mellan gångerna vi ses, för när vi väl träffas är allt bara där direkt. Han är en lojal vän och vi ser och garvar åt samma saker.”
”Jag skiter fullständigt i om folk tycker att jag är tramsig.”
Vera Vitalis omdöme är symtomatiskt. Under plöjandet av intervjuer och poddar inför den här intervjun så är liknande vitsord det enda man stöter på. Jerka Johanssons väg må ha varit krokig och med en och annan omstart, men i dag tycks den enbart kantad av lovord och gråtskrattsemojis.
Lika känd som för sin roll i Bonusfamiljen är han som Instagram-profil, matpoddare, smörgåsrestaurangägare och roastobjekt i Filip och Fredriks frågesportsprogram Alla mot alla. När han för några år sedan bloggade på Café så skrev han en text om ett badhusbesök som är den mest lästa på sajten genom alla tider. Till och med Flashback-trådarna förhåller sig försiktigt positiva till skådespelaren.
I jakten på något slags skitsnack om Jerka Johansson så fastnar jag vid något han nämnde i en bisats i en intervju för ett par år sedan, då han hade fått nys om att en skådiskollega hade sagt att han mest tramsar i tv och på Instagram.
”Jag tror att det säkert finns folk som tycker att jag är tramsig för att jag är med i Alla mot alla och håller på. Men jag känner mer och mer att jag skiter fullständigt i det, faktiskt”, säger Jerka.
”Jag har tre ungar, jag vill vara med min familj. Mycket. Jag vill tjäna okej men ha mycket tid och ha kul. Alla mot alla är så jävla kul att göra. Om jag skulle strunta i det för att behålla någon sorts trovärdighet så skulle jag inte vara sann mot mig själv.”
Tror du att det kan göra att du inte erbjuds vissa roller?
”Det kan säkert stänga vissa dörrar för mig. Jag kommer kanske inte att få de här allra tyngsta, dramatiska rollerna. Men så får det vara då. Det får vara priset jag betalar.”
Har det alltid varit så?
”För tio år sedan hade jag absolut sagt nej till att sitta med i Alla mot alla. Då hade jag tyckt att det var tramsigt och oseriöst. Men nu vill jag göra allt möjligt. Jag får ju göra roliga roller ändå, trots allt annat jag gör. Även om jag poddar och tramsar. Om jag bara skulle stå och spela Norén så skulle jag inte ha råd att leva det liv jag lever. Min familj och jag är dyr i drift. Jag har tre barn som ska ha gummistövlar, och jag gillar gott vin.”
Att vara skådis är mer än ett yrke på något sätt, det förväntas att du ska leva på ett speciellt sätt också?
”Ja, verkligen. Men det där har börjat luckras upp mycket. På gott och ont. Det är trist att det inte går att leva som konstnär med integritet. Det är svårt att leva ett liv som är sant mot konsten utan trams och reklam. Det kanske man kunde på 70-talet. Nu är alla indragna i någon superkapitalistisk karusell där vi måste sälja ut oss. Jag såg en affisch för Mando Diao och Kia Motors häromdagen. Och ja, det är jättedeppigt, men man kan inte klandra dem. Folk vill fortsätta göra det de gör, men det krävs andra vägar nuförtiden”, säger han och rynkar pannan.
”Om man slutar tänka att man ska ha så mycket integritet så öppnas också många roliga dörrar.”
I en värld av, om man ska tillåta sig att plocka fram sina bredaste penslar, exhibitionistiska skådisar och skrikande regissörer så framstår Jerka Johansson på många sätt som en udda fågel i sin bransch. Han är känd under sitt barndoms smeknamn, gillar att laga mat, dricka starköl serverad ur plastkanna, har ångest över att bli fotograferad och föredrar att hänga med familjen framför att satsa allt och åka pendelflyg till Los Angeles för att försöka slå igenom i Hollywood.
I dag har han tre barn, det senaste med flickvännen Lisa. Den som är nyfiken på hur paret blev tillsammans kan leta upp ett gammalt avsnitt av Schulman show där Jerka blev utbjuden på dejt av Lisa som jobbade på produktionsbolaget som gjorde podcasten. Dessförinnan hade han gått igenom ett uppbrott och levt några år som varannan vecka-förälder.
Några minuter innan du fick frågan av Lisa så sa du att du inte tror på kärlek.
”Det gjorde jag verkligen inte då. Jag var helt desillusionerad. Men så känner man väl efter uppbrott, att det här var sista gången. Nu får det vara nog. Men sen inser man ju att det blir ensamt. Och ohälsosamt”, konstaterar han. ”För mig är det inte hållbart.”
”Varannan vecka är man farsa och har barnen och varannan vecka så sätter man sig på Kloster (bar på Södermalm, reds anm.) och super skallen i bitar sju dagar i sträck. Det är inte hållbart”, säger han.
”Det är hållbart i något år. Två år, kanske”, skjuter han in.
”När jag ligger på dödsbädden så kan jag säga att jag klarade det utan terapi.”
Lunchpromenaden går till Slakthusgrillen. En oansenlig korvmoj i ett industriområde med gulmålad skylt som Jerka menar serverar stans bästa hamburgare. Hans matintresse är omvittnat och har blivit till en podcast, Recept, tack!?, och smörgåsrestaurangen Sandhäxan.
”Morsan har alltid varit duktig på att laga mat. Jag är uppväxt på krogen. Vi var alltid ute och käkade och festade på söndagar. Man sprang runt med en Coca-Cola och somnade i taxin hem. Det var andra tider då”, säger han.
Han är uppväxt i Gamla Enskede, söder om Stockholm. Föräldrarna skilde sig tidigt. Mamma jobbade som grafisk formgivare, pappa som journalist och författare (och skrev böckerna om Mulle Meck, bland annat). På somrarna hjälpte Jerka ibland sin mamma på Gotland när hon sommarjobbade på en lokal krog.
”Det är så jävla kul att laga mat. Dricka vin, lyssna på musik och laga mat. Nu är det mer att laga mat med ungar som skriker. I den bästa av världar har man fyra timmar på sig och dricker en hel flaska vin medan man lagar och lyssnar på något album från början till slut. Det är underbart. Det är min terapi, typ.”
Senast du blev intervjuad i Café så sa du att du ville gå i terapi. Tre år senare, har du börjat?
”Nej.”
Nej.
”Men jag borde verkligen göra det!”
En paus uppstår.
”Inte för att jag känner att det är något akut. Men för att det är något som alla borde göra”, säger han. ”Väl?”
Han sänker axlarna en aning.
”Det kanske låter konstigt men jag har något slags inställning att om man ser livet som ett slags tv-spel så vill jag klara banan utan att använda extraliven. När jag går i mål och ligger på dödsbädden så kan jag säga att jag klarade det utan att käka antidepp eller att gå i terapi”, säger han, innan han avbryter sig själv:
”Det är en jättekonstig inställning ju! Hemsk. Det kanske kommer att leda till en fruktansvärd depression sen. Att man tror att livet är ett tv-spel som ska klaras av utan kryckor.”
Ny paus.
”Att jag ens ser terapi som en krycka är ju problematiskt.”
Han börjar om och tar sats.
”Jag har också någon gubbig grej om att vad fan ska folk hålla på och älta sina problem för när världen ser ut som den gör. Folk lyfts över stängsel på Kabuls flygplats, då ska du älta att någon sa något taskigt till dig på Riche. För 1 200 kr per gång. Varför ska jag ta hjälp när andra har fruktansvärt mycket värre problem? Det känns futtigt och förmätet.”
Mellan raderna kan en vaken läsare ana en sorts ambivalens hos Jerka kring terapins nytta.
”Å andra sidan så säger Lisa till mig att om du kan gå i terapi och gräva i dig själv så blir du en bättre person mot andra omkring dig. Om jag har problem med konflikter och knyter näven i fickan så påverkar det min familj. Om jag tog itu med det så hade jag kanske blivit en bättre partner och pappa. Så det är ju inte egoistiskt heller. Men ja … jag ska göra det. Jag ska göra det!”
Du är inte ångestfri?
”Nej, verkligen inte. Jag har min beskärda del. Framför allt i papparollen. Man kämpar så mycket med hur man är som pappa och partner. Det är jättesvårt. Jag tror att det är därför Bonusfamiljen är en sådan källa att ösa ur, för att det är så svårt”, säger han.
”Det är svårt att tampas varje dag med att man inte är med sina barn varannan vecka. Det är helt onaturligt på ett sätt. Det är en sorts livssorg, faktiskt.”
Det är något du själv är van vid också?
”Mina föräldrar skilde sig när jag var tre. För mig är det normalt. Men det är konstigt att mina barn bara har varit med mig i halva livet. Det är en konstig tanke. Så ska det ju inte vara. Den hopplösheten kan skölja över en ibland. Så, ja, ångest finns.”
Man ser sina egna föräldrar i det man själv gör?
”Man får syn på sig själv också på något konstigt sätt. Packar ryggsäcken på fredagarna och tänker på vad man själv tyckte och tänkte om det. Men barn klarar det bättre än vi föräldrar, förmodligen. En superstyrka man får som skilsmässobarn är att vara väldigt anpassningsbar inför nya miljöer och människor. Man kommer in i olika sammanhang och känner av. Man blir en social kameleont som klarar det mesta.”
Men också konflikträdd, kanske.
”Ja, absolut. Det är nog the downside. Speciellt om man ska bli demonregissör”, säger han med ett skratt.
”Hopplösheten kan skölja över en ibland.”
Med viftande svans närmar sig grisen Lennart de glänsande läderskor som stylisten Lalle Johnson har plockat fram till Jerka för dagen. Några veckor har passerat sedan vi sågs sist. Det är måndag, himlen är grå och Jerka överröstar sin nyfunne väns grymtanden med att berätta att den vita månaden ska brytas på Operakällaren på onsdag med en Old fashioned.
Vi befinner oss i Blecktornsparken på Södermalm. Tanken är att fånga skådespelarens vardag som matentusiast, deltidsrumlare och pappa i parken med att placera livsmedel, tunnbrödsrullar och grisar i hans famn. Det är med pigga, nyktra och lite motvilliga steg som Jerka Johansson rör sig mot det som kallas får- och gethuset. Att bli fotograferad är inte hans favoritaktivitet.
Skådespelare känns annars som ett skamlöst släkte, men du känns mer … normalt neurotisk i det avseendet?
”Ja, jo, men så är det nog.”
Han börjar berätta om något som hände under året med Gösta Ekman, då Kobra kom på besök för att filma ett inslag. Jerka berättar att han skämdes och inte ville vara med, men att ett handfast råd från Gösta Ekman kom att förändra hans inställning till skam.
”Jag tyckte att det var så skämmigt att påstå att man var rolig. ’Vad håller han på med, vilken jävla tönt’, typ. Jag kommer ihåg att Gösta sa att ju mer du släpper dig, desto närmare kommer du dig själv. Och då menade han dubbeltydigt.”
Dubbeltydigt?
”Ju mer du släpper dig själv mentalt – skit i vad andra tänker och tycker, om de tycker att du är töntig eller pretentiös – då kommer du att hitta in i din kärna”, säger Jerka och kommer till den mer bokstavliga delen av idolens råd:
”Men också att … om folk skrattar om du pruttar, så prutta, liksom.”
”Det var nog en ganska viktig vändpunkt på något sätt. Det försöker jag leva efter när jag letar efter nästa jobb.”
Han tar ett exempel som dykt upp när han nyligen såg om tv-serien Girls.
”I en scen så har någon gjort en ring som ska symbolisera ens comfort zone och en ring långt utanför, att det är där som det magiska sker. Verkligen en klyscha men verkligen sant. Jag tycker att något slags motto när jag funderar kring jobb och sådant är att jag vill att det ska kännas som om rädsla och lust är 50/50”, säger han.
”Jag tackar nej till det mesta som är utanför min zon, men så fick jag frågan om Benjamin Ingrossos matprogram. Ja, det är inte creddigt eller coolt – jag är skådis, vad fan ska jag göra där? Samtidigt som det är skitmysigt att hänga med honom en eftermiddag och laga mat och dricka vin. Mina ungar kommer tycka att det är kul, jag kommer att ha trevligt. Jag gillar Benjamin”, säger Jerka.
”Någon kommer säkert att undra vad jag håller på med, men jag skiter i det. Jag bryr mig om att saker är kul och att mina barn blir glada.”
Fotograf: Andreas Johansson/Agent Bauer. Stylist: Lalle Johnson. Grooming: Petra Stenhammar
Tack till: Gabuccistore.com, Lundochlund.com, Kingsofindigo.com, Tigerofsweden.com, Ateliermunro.com, Church-footwear.com, Persol.com, @Chapters1892 (Instagram)