Snart vankas det ny statsminister, på ett eller annat sätt. Om det av någon outgrundlig anledning skulle visa sig bli min tur att ta över makten den här gången, skulle jag lägga all kraft på en enda sak: Fixa förlossningsvården. Ett tydligt avgränsat problem, om man jämför med till exempel gängskjutningar eller skolan.
Men mig som statsminister kommer förlossningsvården vara ständigt lite överbemannad och alla som föder får eget rum. Sen slänger jag in lite annat gött krafs också. Typ nespresso-maskiner. De nya föräldrarna ska dansa ut från BB. I det stora hela kan det här inte ens vara så himla dyrt att fixa. Man skiter i ett JAS bara, det kommer inte ens försvarsministern märka.
Symbolvärdet i att fixa BB är så mycket större än pengarna. Jag har egentligen bara fixat en enda liten grej, men känslan kommer bli att jag tagit ett mysigt järngrepp om hela landet. ”Säga vad man vill om Mansbarnet, men han har i alla fall styrt upp förlossningsvården. Det är mer än vad ni lyckades med”. I debatter blir jag skottsäker. Oavsett vad som kastas mot mig kan det smidigt smashas ner med ett ”Visst, jag har inte läst på tillräckligt om försvaret/ekonomin/invandringen/strandskyddet/trafikverket, men jag kunde inte ett jota om förlossningsvård heller och det fixade jag på en fis-kvart”
Det här kommer baxa mig igenom en hel mandatperiod tror jag. Sen är det dags att göra annandag pingst till helgdag igen. Four more years! Four more years!
