Annons
Annons

Stefan Löfven: ”Jag har bra chanser att sitta kvar”

Stefan Löfven är hårt pressad. När vi går till val om ett år är frågan om arbetarsonen från Ådalen – efter misstroendeförklaringar och IT-skandaler – får förnyat förtroende. Cafés reportageteam följde Sveriges mäktigaste man på en intensiv charm- och propagandaresa genom landet.

Staffan Heimerson
Foto: Andy Liffner

Jag gick ut mjukt.

Hur, frågade jag, ser Gud ut?

Rikets statsminister, socialdemokraternas partiordförande, den 60-årige Stefan Löfven svarade:

Annons

– Ja, hur ser Gud ut? Det var sådant man funderade över när man var ung. Men nu? Jag har inget bra svar. Jag är inte aktivt troende. Men någonstans i mig finns det lite tro…

Svaret kunde ha varit rakare, mer kategoriskt. Men det var sympatiskt trevande. Sannolikt ärligt. Vi satt på var sin obekväm stol vid ett formicabord ombord på Sveriges fulaste fartyg: färjan M/S Solsund. Rutten? Oskarshamn – Byxelkrok, på Öland. Vi var i höjd med den romantiska ön Blå Jungfrun, hemvist för Blåkullas häxor, och Stefan Löfven hade i fartygets akter tidigare bombarderats med frågor från ett halvdussin medier, från DN till Radio Kalmar.

– B-laget, mumlade någon.

– A-laget – Mellin och KG Bergström, Scherman, Oscarsson, Knutsson och Guillou – är i Almedalen.

Stefan Löfven borde se ljust på framtiden. Enligt opinionsundersökningarna hösten 2017 har stödet för de rödgröna ökat i förhållande till Alliansen.

Tre ord om Almedalen? Magiskt. Hektiskt. Instängt.

Den solbrände statsministern hade uthärdat blåsten i skjortärmarna. Det var en av dessa svenska sommardagar med 16 grader som högsta eftermiddagstemperatur. Han var – naturligtvis, det är alla nu för tiden – slipslös. Bar svarta byxor och bruna seglarskor. Sportjackan, en trendig Barbour.

– Jag undrar vem som är hans stylist? viskade en fotograf.

Statsministern är en kortvuxen, knubbig man med mörka, muntra ögon. Han är sprungen ur folkdjupet, uppvuxen hos fosterföräldrar i röda Ådalen i Västernorrland. För en reporter är det standardbeteende att vid den detaljen fråga: Är du bitter?

– Inte. Min barndom var bra.

Som tonåring röjde han sly, sorterade timmer, spelade fotboll och ishockey (MoDo är fortfarande favoritlaget). Och startade en SSU-förening. Lumpen gjorde Löfven på F4, Jämtlands flygflottilj i Östersund. I somras gjorde statsministern fingret mot prat-
etablissemangets rosé-jamboré i Almedalen och sa i stället – tillkämpat folkligt – att han skulle ut i bygderna och möta verkligheten. Vanligt arbetande folk. ”Sosse-cirkus”, menade cynikerna. (Transportstyrelsen – som resulterade i misstroendevotum mot tre statsråd – fanns ännu inte på kartan.) Men Löfven var som fisken i vattnet när han omgiven av fem livvakter från Säpo i en svart Audi 8 med tintade sidorutor rullade in på F17, Blekinge flygflottilj i Kallinge utanför Ronneby. Vanligt folk? Jag undrade. Det var försvarets skarpaste – klädda i grötrock – i frontlinjen. När jag kom i slang med en Jonas Wikman visade sig denne ha titeln brigadgeneral. En annan civilklädd, Malin Norfall, visade sig vara kommunalråd för oppositionen (S) och hon sa:

– Det riktiga kommunalrådet (M) kunde inte komma, han är på vänortsbesök i Tyskland.

Den som inte dricker rosé i Almedalen dricker riesling i Schopfheim, tänkte jag.

Statsministern under ett besök på Blekinge flygflottilj, F17, i Kallinge utanför Ronneby. Löfven har flugit förr, meddelade han, och klev ner i cockpit på en JAS 39 Gripen.

Försvaret måste få muskler igen. Den som ger sig på Sverige ska veta att det kommer att göra mycket ont.

En stridsgrå JAS 39 Gripen stod på plattan. Stefan Löfven gick runt den. Tittade, frågade, med en till synes uppriktig nyfikenhet. Sedan gjorde han det ingen väntade sig: klättrade upp och klev ner i cockpit. Jag hade velat varna honom – små män blir ännu mindre när de spelar tuffingar. I den amerikanska presidentvalskampanjen 1988 hade demokraterna en vass kandidat mot George Bush, pappan. Den kortvuxne Michael Dukakis trodde att det var folkligt att låta sig fotograferas med hjälm i en stridsvagns förarsäte. Det blev förödande: Dukakis nådde inte över instrumentpanelen. Men där på pilotens plats satt Löfven. Han nådde upp att titta ut. Planet blev kvar på marken och Löfven undvek att trycka på katapultknappen. Han steg ur och sa självsäkert:

– Jag har flugit den på riktigt. 2006. Fast den gången satt jag där bak.

Flottiljens ledning hade i avskildhet gett statsministern en uppdatering av den svenska incidentberedskapen. I klartext: hur många ryska stridsplan över Östersjön i luftrummet mellan Baltikum och Gotland hade F17 de senaste veckorna tvingats markera emot?

Alltid redo. Nja. I mars 2014 övade ryskt flyg kärnvapenanfall mot centrala mål i Sverige. Det var danska Natoplan som då gick upp från sina baser i Litauen och markerade. Det svenska flyget lämnade däremot aldrig marken. Förklaringen var genant: det var påsk, piloterna hade fått ledigt.

Sveriges utsatta läge – Vladimir Putins aggression mot de tre baltstaterna, Natos upprustning vid Östersjön för att skydda dem, det utdragna, lågskaliga kriget i östra Ukraina, Kaliningrads och Gotlands strategiska nyckelroller, det symbiotiska förhållandet mellan den ryske presidenten och Donald Trump – kan vara ödesfrågor för ett land, Sverige, som i mer än ett decennium nedrustat försvaret. Det finns bara hälften av det manskap som riksdagen bestämt ska finnas. Gripen är inte redo på ett tillfredsställande sätt; vi står i kö för att köpa amerikansk hi-tech.

När jag dagen efter fick det som kallades ”en exklusiv intervju” med statsministern hade jag följaktligen en bra försvarsfråga formulerad. Exklusiviteten markerades av att mina journalistkollegor inte fick vara med. Men Löfven reste med sju personer i sitt sällskap – rosenbaddare kallades de 1990 i en SVT-serie. Läs: sakkunniga, eller liknande. De var i de flesta fall fjäskiga eller ängsliga. Fyllda av statshemligheter, exempelvis namnet på statsministerns övernattningsställe (avslöjande: det var Scandic Karlskrona).

När Stefan Löfven blev statsminister 2014 var det med en minoritetsregering och ett rekordsvagt stöd i riksdagen. Nu väntar ett intensivt arbete för att säkra stödet inför riksdagsvalet 2018.

Detta är inte nytt. Resor med toppolitiker är alltid härdande. Mallighetsmurarna är magnifika. Jag reste en del med Olof Palme, när han i början av åttiotalet trodde sig ha fredslösningar. Det var otroligt hemlighetsfullt – inte genom Palme, som älskade att prata med journalister – utan genom hans portföljbärare, Anders Ferm och Hans Dahlgren. De stod för får-vi-be-om-största-möjliga-tyssstnad och personifierade begreppet en svensk tiger.

I riksplanet flög jag 2001 med statsminister Göran Persson till Tel Aviv. Persson var på strålande humör och generös med sig själv; han berättade hur han i Sagerska palatset, statsministerbostaden, inledde varje dag med stryka två skjortor – han fann detta kontemplativt. Jag minns de misstänksamma blickarna från Pär Nuder och en rödskäggig pressekretare anmodade mig att ge honom texten innan jag sände den till min dåvarande arbetsgivare, Aftonbladet.

Rekordet slogs när statsminister Carl Bildt av president George Bush (pappan) 1992 var inbjuden till Vita huset. Bildts pressekretare hette Lars Christiansson, som överskattade sin betydelse vid besöket. När Bush och Bildt efter samtalen stod i var sin talarstol i The Rose Garden och Bush hade besvarat Vita huset-journalisternas dagsaktuella frågor bollade han ordet över till Bildt. Första frågan gick till Expressens hårdhudade Per Wendel:

– Kan du, Carl, som har bra förbindelser, ordna så vi får tala med Lars Christiansson…

Stefan Löfven, här på besök i Scanias fabrik i Oskarshamn, har arbetat som svetsare i 16 år. Parallellt med det började hans politiska engagemang via fackförbundet Metall.

Jag pekade ut över Östersjön och sa:

– Där borta ligger Gotland. Vi ska strax ha samövning med Nato. Vem, du eller Peter Hultqvist, säger de nödvändiga orden: ”Sverige ska söka medlemskap i Nato.”

Hultqvist är försvarsminister, en försvarsvän med högt anseende även inom borgerligheten.

Löfven klippte av innan min fråga var avslutad:

– Oavgjort. Ingen av oss två vill ha Sverige i Nato. Vårt land står för alliansfrihet. Alliansfriheten har gagnat oss genom alla år.

Han dementerade en analys från svenska säkerhetstänkare, att Sverige har en säkerhetspolitik – men ingen i omvärlden begriper den.

– Jag delar inte uppfattningen. Vi har inga problem med vare sig USA eller Nato.

Jag skyndade mig att ställa två mer ”neutrala” frågor.

Vilken tecknad serie tycker du mest om?

– Ja, det finns en som skojar med medelklassen…

En sakkunnig sköt in.

– Statsministern menar nog Berglins i Svenska Dagbladet.

Vilka är de vackraste diktraderna i ditt liv?

Lätt förvirring. Men Löfven samlade sig.

– Jag kan inte raderna. Med det är psalm 289 i Psalmboken. Det är något med ”vi vill den frihet där vi är oss själva …”

Strofen skriven av Anders Frostenson fortsätter:

…den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

Jag tror Löfven var förberedd. Jag hade nämligen nämnt just poesin för en av hans pressekreterare som exempel på de allmänna, öppna frågor jag tänkte använda mig av. Jag hade försäkrat Rosenbad att jag inte tänkte gräva ner mig i vare sig arbetslöshet, sverigedemokrater, dåliga skolor, den passiva polismakten, krisen för Ericsson, BB-eländet, välfärden, fattigpensionärer, EU, lag och ordning, vårdköerna, barnfattigdom och skattesatser, bygglov, flyktingsförläggningar, EU, oenigheten inom alliansen eller lag och ordning.

Löfvens Eriksgata fortsatte i försvarets tecken. Inte underligt. Det svenska försvaret kan på grund av usla löner trots återinförd värnplikt inte nå upp till sitt modesta mål om 23 000 soldater. Förre överbefälhavaren Sverker Göransson varnade redan 2013: ”Om Sverige angrips kan vi med dagens försvar hålla stånd i ungefär en vecka.” Nato-medlemskap skulle lösa problemet. Men alliansfriheten är en av socialdemokratins heliga kor. Frågan delar partiet, höger mot vänster, alliansrealisten Peter Hultqvist mot neutralitetsromantikern Margot Wallström.

Löfvens försvarsintresse är dock genuint. När han var 32 år anställdes han som svetsare på Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. Det är ett av landets mest sofistikerade försvarsföretag och inte en plats där man gör narr av krigsmakten. 
På jobbet träffade han sin blivande hustru Ulla och det var där han tog sitt första fackliga uppdrag. 1995 blev han som centralt anställd ombudsman i dåvarande Svenska metallindustriarbetareförbundet (Metall). Uppåt, uppåt. 2015 valdes han till förbundsordförande.

Stefan Löfven tillträdde som ordförande för Socialdemokraterna i januari 2012, efter Håkan Juholt. Fem år senare sitter han fortfarande kvar. Här syns statsministern på F 17 Kallinge flygflottilj i Blekinge.

Robert Kennedys ledarskap har inspirerat mig, jag var elva år när han mördades och jag minns från tv resan genom landet med hans kista.

Nu var det marinen som högg tag i honom. På Hasslö i Blekinge skärgård bordade han en Stridsbåt 90 H vars uppgift är att förflytta trupp och materiel och att strida i skärgården. Den är snabb, grundgående och kan på en och halv båtlängd, 24 meter, gå från 40 knop till 0. När Löfven gick ombord hade han kunnat filosofera över det faktum att någon sjömil österut ligger Torhamnaskär, där i oktober 1981 den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U137 gick på grund och placerade Sverige i en internationell kris. Löfven tog skepparens plats. Han hanterade båten väl. Åter i land sa han:

– Försvaret måste få muskler igen. Den som ger sig på Sverige ska veta att det kommer att göra mycket ont.

Det är en mening som låter som det Löfven är: rejäl. Den egenskapen blev ännu tydligare när han vandrat – förbi utkommenderade fritisbarn med blågula flaggor – bort till Hasslö varv. Ett gott exempel på gammaldags svenskt entreprenörskap. Varvet fyller 90. Det blomstrar med två Stridsbåt H på slipen. Ägare, direktörer och facket på plats i rutiga skjortor, valkiga nävar och lätt till skratt medan riktiga frågor penetrerades. Statsministern, en gammaldags sosse, kände igen sig: plikttrohet, arbetsglädje, småföretagaranda. Med händerna i byxfickorna sa Löfven:

– Detta är en viktig del av svensk industri. Det känns stort att ta del av det.

Koncernchefen Örjan Backman sa:

– Vi har svårt med rekryteringen …

Statsministern:

– Ja, det är 100 000 jobb i landet som inte är fyllda.

– Men ungdomsarbetslösheten i Blekinge är 17 procent, noterade en åhörare, den 20-årige SSU:aren Alexander Nilsson från Sölvesborg.

Efteråt samlades personalen i fikarummet. Kaffe och jordgubbstårta, enligt svensk modell. Sedan till Pizzeria Stora Horn – belägen mellan Betaniakyrkan och Pizzeria Lilla Hawaii – för samtal om valtaktik med Blekinges partifolk. Därefter mera mat – fest med 24 olika sorters pizza framdukade för länets toppsossar, rosenbaddarna och Säpo.

En vaken reporter spanade in:

– Löfven tog fyra bitar.

– Jag samlar på kalorier, kommenterade Löfven.

Folkligheten blåste bort och regnet strömmade ner när Löfven senare talade på ett folkmöte på Fabian Månssons plats. Fabian Månsson var kring förra sekelskiftet en Blekingefödd socialistisk agitator och tidningsman, populär tack vare sin burleska talekonst. På sin plats finns han som ett väldigt monument, vars mest karakteristiska drag är att näsan är avslagen.

– 700 åhörare, räknade lokalpolisen Peter Stridmark.

Budskapen var gammalsossiga: Löfven lovade skattehöjningar och att bota utanförskapet, angripa vinst i vården och att se till att de som inte har rätt att bo i landet lämnar det. Matta applåder innan han vandrade över till ett tält för att som en kung bland rappare skriva autografer och ta selfies. Poppigt i överkant för en potentiell landsfader? Mer, som en DN-krönikör skrev, ”en nationell hustomte”.

Både jag och Håkan Juholt är rättvisepolitiker, men jag är mer gråsosse.

Arbetarledaren Löfven återuppstod nästa förmiddag. Vi hade alla åkt till Oskarshamn, där Scania med 2 700 anställda tillverkar 300 lastbilshytter per dag. Löfven frågade Scaniadirektörerna Pläzell och Uhlin:
– Kommer ni att anställa …?

De svarade svävande:

– Vi tror på en produktion i Sverige. Vi tar plåten från SSAB.

Men i Oskarshamn? Staden i sydöstra Småland tillhör en växande, avmagrad glesbygd: usla vägar (E 22:an), taskig järnväg, inget flygfält, en pizzeria eller två. Vem vill jobba – och leva – i en värld utan infrastruktur? Rundvandringen började och vi mötte framtiden. Monteringshallen var stor som Friends arena. Intensivt arbete pågick. Men vi såg inte en enda människa. I stället bevittnade vi en balett av hundratals robotar! Vi såg in i framtiden och önskade musiken ur Stravinskijs Eldfågeln som ackompanjemang.

Löfven höll sig mer nykter. Erfarenheten av riktigt arbete styrde honom. Han hade inte en jag-som-vet-bäst-iver i sig som en Palme, heller inte någon jag-som-vet-bäst-stöddighet som en Persson. Statsministern vände sig mot direktörerna.

– Min socialdemokratiske kollega, Göran Johansson, kommunalrådet i Göteborg, var med om en sådan här syn och någon frågade honom: ”Är du inte rädd för den nya tekniken?” Göran svarade: ”Nä. Men jag är rädd för den gamla.”

Är det inte dags för karriärbyte …?, frågade en reporter Löfven.

Han skrattade som svar:

– Man vet aldrig.

Industribesöket var äkta vara. Synbarligen inte regisserat, inte pr-styrt, inte slickt. Det avslutades i samma anda – lunch i personalmatsalen och Löfven och vi andra åt senapspanerad falukorv. Någon undrade:

– Oskarhamn. Det är ju Håkan Juholts territorium. Varför är han inte här och möter dig, Löfven?

En förklaring är att Juholt, den havererade sosseledaren före Löfven, numera är ambassadör på Island.

Löfven fällde det vänliga omdömet:

– Håkan och jag är bägge rättvisepolitiker. Men jag är mer gråsosse.

Jag har bra chanser att sitta kvar.

Det var, när vi sedan med färjan korsade Kalmarsund, som jag fick chansen att ställa mina exklusiva frågor. På Öland var programpunkten att besöka Böda Sand, ”Sveriges största semesterparadis” enligt dem som vet. I öns nordosthörn ligger en välordnad ”stad” för 6 000 turister längs gator och stigar med husvagnar, husbilar, jättetält, mindre tält, tvättutrymmen, restauranger, ett poolområde med bastuvärld, två bassänger och en spa-anläggning samt lekplatser, grusgångar, vattenrutschkanor och återvinningscentraler. I folklighetens namn vandrade Löfven genom tältstaden. En campare bjöd in honom att kolla deras boende. Löfven pratade om sitt eget campingliv – och sedan – trummor och trumpeter! – testade han familjens hängmatta. Naturligtvis trillade han ur, vilket enligt lokalpressen dagen därpå ”var lite roligt”. Och det blev bilder som sannolikt ger Löfven tiotusentals röster. Spände man ögonen ut över vattenvidderna i nordost anande man, mindre än 10 mil bort, Almedalen på grannön Gotland. Jag bad statsministern, som året innan talat i Almedalen och där alla hans partiledarkollegor nu befann sig, att säga tre ord om Almedalen. Löfven var snabb:

– Magiskt. Hektiskt. Instängt.

Han sa inte det fjärde: rosévin. Böda Sand var samtidigt folkligt som ett Allsång på Skansen. Pappor på huk över grillar. Tonåringar med hörsnäckor. Bebisar i gungor. Trivsel och harmoni. Dock behövde man inte vara sociolog för att konstatera att ingenstans blir Sverige vitare. Under mina timmar där såg jag tusen blonda flickor och pojkar med uppnäsa och fräknar. Jag störde inte ordningen med att i tältöppningarna ge mig in i politisk research. Men det är ingen djärv gissning att denna kväll talade Löfven inför en publik som i huvudsak bestod av sverigedemokrater och röstskolkare. Områdespolisen uppskattade publiken till 1 300 personer. Budskapet var samma som i Blekinge: ”Bort från skattesänkningar.” ”Vi ska anställa fler poliser.” ”Människor ska göra rätt för sig.” Och: ”Ni får chansen att ta en selfie.” Till publikens heder ska sägas: den behandlade talaren väl. Än en gång: Den svenska modellen och längtan efter en Landsfader.

I min ”exklusiva intervju” frågade jag statsministern:

Är du rojalist eller republikan?

– Republikan i grund och botten. Men jag har arbetat mycket med drottningen och kronprinsessan.

Vilken politiker, frågade jag, har visat det ledarskap som inspirerar dig?

– Frågar du om inrikes är det Ingvar Carlsson. Och utrikes – Robert Kennedy … jag var elva år när han mördades och jag minns från tv resan genom landet med hans kista. På något sätt gav den mig hopp.

Apropå det, vad ser du numera på tv?

– Nyheter. Och Comedy Central.

Vilken svensk komiker gillar du mest?

– Det måste bli Hans Alfredson.

Löfven vill inte spekulera i vem som en dag blir hans efterträdare. Men han tände till och blev allvarlig när jag citerade vad hans kulturminister, Alice Bah Kuhnke, sa för några år sedan i radioprogrammet Sommar i P1: ”Politiker är tråkiga, fula, feta, charmlösa, dryga, korkade och hemska.”

En korrekt beskrivning?

– Den uppfattningen delar jag inte. Politiken har en väldig spännvidd – från lokal till riksdag. Politiker på alla plan läser på, förkovrar sig, deltar i debatten. Det är en grundbult i vår demokrati.

Löfven själv har nu varit statsminister i flera år och jag bad honom att sammanfatta tiden. Löfven gjorde det så kort som en reporter bara kan drömma om.

– Tufft. Lärorikt. Jävligt roligt.

Innan vi skildes tillade han:

– Jag har bra chanser att sitta kvar.

Efter Transportstyrelsen och Anna Kinberg Batras frånfälle – kan en ny partiledare bryta Moderaternas kräftgång? – är prognosen betydligt darrigare. I mitt manus hade jag som rubrikförslag skrivit frasen Four More Years och avslutat med ett utropstecken (!). Jag gjorde en ändring. Till ett frågetecken (?). Något senare, i slutet av juli, kom Löfven till en presskonferens i Rosenbad och sa i en blandning av irritation och fasthet:

”Det är jag som är statsminister.”

Annons

Dela (875)
Tweeta

Annons


Laddar