Så blev Marcus Oscarsson Sveriges mest oväntade tv-stjärna

Hela sitt liv har Marcus Oscarsson haft en dröm: att göra politik underhållande igen. Café skuggar den karismatiske kommentatorn från Visby till vardagsrummet – och får följa med på en resa som bara har börjat.

Emil Persson | Foto Björn Terring  |  Publicerad 2016-10-21 11:59  |  Lästid: 17 minuter

Det vore direkt osant att beskriva det som en svag syn.

Förmiddagssolen hänger lågt över staden och en fullt kostymklädd Marcus Oscarsson älgar fram genom Visbys gränder. Dels för att han har bråttom, dels för att det är enda sättet för Marcus Oscarsson att inte bli stoppad av förbi-passerande.

I morgon ska han ta sig från ett framträdande på Donnersgatan 2 till ett framträdande på Donners plats 6. Han kommer att ha exakt åtta minuter på sig och han vill testgå sträckan för att se att det är genomförbart.

Så långt så bra. Men när endast ett tiotal meter återstår dyker han upp: personen man hatar att man ogillar och som man ogillar så mycket att man hatar sig själv. Den samvetsparasiterande filantropen.

Många hade förstås bara ignorerat Röda Korset-medarbetaren, men Marcus Oscarsson jobbar inte så. Han är inte av den avhysande sorten.

– Jag tänkte bara ställa en fråga, börjar mannen i rött. Vet du hur många som behöver akut hjälp i Syrien i dag?

Frågan är väl att betrakta som retorisk, men Marcus Oscarsson jobbar inte så heller. Han hämtar andan, spricker upp i ett brett leende och tar ton med patenterad och patologisk pedagogik.

– Javisst! Jag kan tala om att det är närmare 300 000 som dödats i Syrien – och så har du kanske lika många som försvunnit. Om man hade installerat en no fly zone i Syrien när kriget bröt ut kanske väldigt många liv hade gått att rädda. Sedan sa ju Obama att det borde upprättas en sådan här red line om de ska använda weapons of mass destruction, för man använder ju kemiska stridsmedel, men ändå sitter Assad fortfarande kvar vid makten. Det är ett väldigt farligt precedent for the future i andra länder.

Marcus trycker volontärens hand.

– Men Röda Korset gör ju en fantastisk insats around the globe naturligtvis!

marcusoscarsson2
Marcus Oscarsson, 40, har slagit igenom på bred front som politisk expert i TV4 de senaste åren och är ett fast inslag i Nyhetsmorgon. Café följer died när han – inför det amerikanska presidentvalet – går in i sin mest arbetsintensiva period någonsin: ”Jag tycker mitt jobb är superroligt. Jag skulle kunna jobba tills jag är 100.” Kostym och skjorta, Oscar Jacobson.

Almedalsveckan gör inte nödvändigtvis en fantastisk insats around the globe, men den är vad den är. Ett slags visitkortsvarieté. Partiledarnas dyra skor får smaka kullersten, roséblasé journalister sänder superlive och så har vi förstås de stora Expressengetingarna som vandrar Visbys gator; det är lätt att hemfalla åt avsky och avhumanisering när man egentligen bara borde ömma för de människor som faktiskt tumlar runt inuti de enorma djurdräkterna.

Om Almedalsveckan är intensiv för gemene man är den som en selfiecentrifug för Marcus Oscarsson. Hans huvudsakliga syfte är att sända Nyhetsmorgon från TV4-tältet, men vid sidan om gör han dagligen flera olika föreläsningar och paneldebatter.

Fysisk framåtrörelse ska han inte ta för given. Mängden människor som kommer fram för att ta en bild och säga att Marcus fått dem intresserade av politik är absurd. Det är som ett självförhärligande skådespel i stram nordkoreansk regi, fast på riktigt.

Under ett kort ögonblick av selfiestiltje rycker Marcus åt sig en papperstidning.

– Jag hörde ett rykte att jag skulle vara med här, mumlar han över prasslet. Det var någon lista…

Expressen har utsett de ”199 hetaste vimlarna” i Almedalen och Marcus motivering lyder: ”TV4-journalisten som tidigare varit Nordenkorrespondent för en rad brittiska tidningar vet allt som är värt att veta om amerikanska presidentval.”

– Nummer 87, konstaterar han.

Lite väl högt?

– Jo, men det är bra att vara underdog. Och det är mest näringslivsprofiler och politiker på listan. Jag gjorde en egen sammanställning med bara de medie-
personer som är med och då är jag top five.

En reporter närmar sig med den desperata uppsynen hos någon som sovit sked med LAS ganska länge nu.

– Hej Marcus! Elias heter jag, reporter på Expressen, jag ser att du läser rätt tidning – vi kör rätt hårt på Snapchat i år och jag tänkte kolla om jag får ta en face swap-bild med dig till tidningen?

– Vad betyder det?

– Det betyder att vi byter ansikte.

– Jaha, ja. Det vill jag hoppa över, tack!

Elias avlägsnar sig.

– Sånt där vill jag absolut inte ställa upp på i riksmedier! säger Marcus. Sen blir den viral. Det avböjer jag, det blir oseriöst.

En annan person kommer fram, till synes utan face swap-ambitioner. Det visar sig mycket riktigt vara Marcus vän och ex-kollega Camilla Åberg. De jobbade ihop på regeringskansliet 2009.

– Hur är läget, Marcus? undrar Camilla.

– Jag är lite trött, faktiskt. Jag kom i säng vid 01.30, sen var jag uppe vid 05.55 och joggade. Jag har gjort ett minutschema för att hinna allt jag behöver göra i dag.

Camilla skiner upp.

– Jag glömmer aldrig att du brukade säga: ”Ska vi ta ett möte om två minuter som varar i tre minuter?” Kommer du ihåg det? Det var så du.

En snabb selfieskur drar, i tur och ordning, in och vidare.

– Åh, du har ju värsta fanklubben, Marcus! Äntligen börjar folk fatta lite amerikansk politik, tack vare dig. Om du kan fortsätta använda din pedagogiska talang till att ta dig an svåra ämnen som svenskar inte fattar skulle du kunna bli årets folkbildare. Decenniets folkbildare.

En rosig rodnad tränger fram genom Marcus morgon-tv-foundation.

– Äsch, nu ska vi inte överdriva. Titta hur mycket folk det sitter här i parken!

marcusoscarsson4
Marcus Oscarsson fotograferad av Björn Terring för Café. Styling av Emine Sander. Kostymen och skjortan kommer från Oscar Jacobsson.

Egentligen ville Marcus Oscarsson inte bli störd. Det var den 8 april 2005 och han låg framför tv:n hemma i Småland och kollade på Johannes Paulus II:s begravning – främst för att se alla amerikanska expresidenter i Peterskyrkan – när ett +44-nummer dök upp på displayen. Så fort han fattade vad ärendet gällde knäppte han av tv:n och satte sig upp.

Det hade krävts 70 enträgna mejl till tio av Storbritanniens största tidningar, men till slut hade Marcus Oscarsson landat sitt första jobb som utrikeskorrespondent. En egen story i Daily Mail.

Problemet var bara att utlägget gjorde honom förvirrad. Redaktören Nicole hade precis beställt en artikel om förbundskaptenen Sven-Göran Erikssons stormiga kärleksliv och bad därför Marcus bevaka ”a play at Elverket”.

”Elverket?” tänkte Marcus när han lagt på. ”Hon måste väl mena Televerket? Det heter ju Telia nu? Och ’play’ – då rör det sig väl om en fotbollsmatch?”

Efter lite efterforskningar insåg han att det i själva verket handlade om en pjäs på krogen Elverket i Stockholm. Som skulle börja om bara några timmar. Ungefär 35 mil bort.

Marcus lånade en kompis bil och skar uppåt i landet på E4:an. Exakt samma klockslag som pjäsen skulle börja, 19.30, rullade han in i stan. Trots att det går emot alla hans moraliska principer felparkerade han på Linnégatan.

Marcus rusade in, ryckte snabbt åt sig informationsfoldern och lämnade lokalen. Deadline var klockan 20 och han hade inte vågat säga till Nicole att han inte hade någon trådlös dator. Han körde hem till den enda han kände i Stockholm, en väninna till hans mamma, och började skriva. Klockan 20.15 var han klar.

Han synade sitt verk, läste högt för sig själv: ”When Sven-Goran Eriksson touched Faria Alam for the first time the audience were so silent one could here a feather drop to the floor.” Tillräckligt bra. Nu återstod bara att skicka iväg texten.

Men… var det verkligen Daily Mail? Eller Daily Telegraph? Daily Star? Daily Mirror? Kanske Daily Express?

Marcus kom nu ihåg att redaktören bara presenterat sig som ”Nicole from Daily”. Mer hade hon inte sagt och mitt i adrenalinpåslaget hade han glömt att fråga. Dessutom hade han ju ansökt till samtliga ovanstående titlar.

Efter några samtal till England kunde han andas ut: det var Daily Mail, Europas tredje största tidning med 2,43 miljoner läsare per dag, som anlitat honom. Han tryckte på ”Send”.

Nästkommande dag tillbringade han med ögonen på Daily Mails webbplats och fingret på ”Refresh”-knappen. Men inget hände. Det kom ingen story från Elverket. Ulf Fribergs rolltolkning av ”Svennis” lämnades därhän.

Marcus ringde upp Nicole och fick förklarat för sig att de tyvärr inte haft någon plats. Andra artiklar bedömdes mer akuta. Men bara dagar senare ringde Daily Mail igen och beställde ett nytt jobb, den här gången om en obscen svensk glass med namnet Nogger. Då förstod Marcus: han hade klarat testet, bevisat sig som en lösningsorienterad och pålitlig korrespondent under tidspress. Nu var han inne.

Ännu gladare blev han när arvodet för den ställda recensionen trillade in: 10 000 kronor. Men han blev samtidigt förbryllad. De hade ju kommit överens om 800 kronor? Han ringde genast upp Daily Mail för att påtala att han blivit överbetald, men i samma sekund förstod han att Nicole förstås sagt 800 pund. Allt var rätt och riktigt.

Marcus Oscarsson blev Nordenkorrespondent för Daily Mail. Bara några månader senare började han även skriva regelbundet för brittiska medieflaggskepp som Daily Telegraph och The Times.

Jag är allergisk mot att prata om att det gått bra eller att man är framgångsrik. Inget sånt. Man kämpar ännu hårdare. Nya mål.

Det är sex år sedan Marcus Oscarsson besökte Almedalsveckan för första gången. Förutsättningarna hade inte kunnat vara mer väsensskilda. Då var han på Gotland med sin kompis Daniel – en synnerligen självfinansierad historia.

– Vi hade tagit de billigaste båtbiljetterna, utan sittplats. Restaurangen blev upptagen direkt så jag fick sitta i sittrappan som står i barnens lekhörna bredvid bollhavet.

De bokade in sig på en tältcamping. Bra för ekonomin, förödande för hygienen.

– Vi kom dit sent på kvällen och fattade inte att vi tilldelats campingens sämsta plats – mitt i solen. Redan vid halv fem på morgonen var det 30 grader varmt i tältet. Varje morgon hela veckan vaknade vi genomsvettiga.

Eftersom Marcus alltid varit lite fåfäng jobbade campingens faciliteter emot honom. Primärt myntduschen. Precis när han schamponerat in håret tog femkronorna slut.

– Jag fick försöka kränga ner huvudet i handfatet för att spola rent. Det var en tuff vecka.

Nu, 2016, är det i praktiken en uppburen selfietsar som rider in i Visby. Trots att Marcus Oscarsson själv inte är politiker är han en av veckans i särklass mest påpassade personer. Med runt 220 000 följare på Facebook är han också större än samtliga partier och partiledare – och även större än rena nyhetskanaler som SVT och Dagens Nyheter.

Många skulle bubbla av stolthet över hur mycket som har förändrats till det bättre på sex år. Marcus Oscarsson är inte nödvändigtvis en av de människorna.

– Det här är bara ett mål som jag har gett allt för att uppnå och sedan lyckats, säger han sakligt. Det har jag gjort många gånger förr. Därför känns inte det här så dramatiskt. Visst, när man har nått ett mål borde man kanske äta jättemycket choklad och vara glad. Men då är det nya mål. En ny kamp. Jag är allergisk mot att prata om att det gått bra, eller att man ska vara nöjd, eller att man är framgångsrik. Inget sånt. Man kämpar ännu hårdare.

Men är det inte viktigt att känna tacksamhet också?

– Jo, och det är en utmaning som jag har i mitt liv. Min kompis säger ofta att jag lever överdrivet spartanskt, att jag borde gå ut och äta mer.

Finns det något som du unnar dig?

– Inte så mycket. Jag fokuserar på att amortera nu; Göran Persson sa ju att ”den som är satt i skuld är inte fri”. Jag har egentligen inte varit på någon riktig utlandssemester sedan… Jag var i USA 2001. Sedan var vi i Barcelona med kompisarna… Nej, jag åker sällan på semester. Det finns en hel del förbättrings-
potential när det gäller att unna sig saker.

marcusoscarsson1
Marcus Oscarsson, fotograferad för Café på Gärdet i Stockholm den 26 augusti 2016. Kostym, Oscar Jacobson. Skjorta och scarf, Eton. Strumpor, Happy Socks. Skor, Hugo Boss.

Marcus sitter i hotellobbyn på Scandic Visby med laptopen i knäet. Det har gått två år sedan förra valet och hans uppgift under Almedalsveckans Nyhetsmorgon-sändningar är att varje dag halvtidsanalysera ett av riksdagspartierna.

Just nu redigerar han ett förinspelat inslag om Liberalerna i datorprogrammet Movie Maker. Planen är att klippa ner inslaget och lägga upp en teaser på sin egen Facebooksida.

Han trycker play. Marcus egen röst strömmar från pc:n.

– ”Jan Björklund är faktiskt humormästaren bland partiledarna. Eller vad sägs om hans oneliner: ”Det är fler i Sverige som tror på utomjordingar än som tror på regeringens jobbpolitik.” Skulle jag vara Jan Björklund skulle jag till valet 2018 slå till med sloganen ”Vi reser oss alltid”, varför inte ända upp till 20 centimeter – eller jag menar 20 procentenheter.”

Liberalernas inte ofalliska logotyp växer grafiskt i samma sekund som Marcus yttrar orden. Han fnissar till och klipper försiktigt bort några hundradelar på vardera sida om repliken.

– Nu är klockan 20.05, säger han. 20.10 vill jag vara klar. Så att vi kan äta.

Arbetet med Facebooksidan är både nogsamt och tidsödande. Schemat spricker dock när Marcus kommer på att han också vill lägga upp en ännu kortare version av klippet på Instagram.

– Instagram är ganska nytt för mig, jag har bara 16 000 följare där. Jenny Strömstedt har sagt att man måste lägga ut en grej per dag för att få någon respons. Jag lägger mitt fokus på Facebook i stället.

Fingrarna smattrar över tangetbordet.

– Detta tar mycket tid. Facebook är inspirerande, men jag måste bli mer effektiv. Där har jag förbättringspotential. Titta, nu har den procenträknat klart! Filmen är uppe! Åh, jag är så hungrig. Som en wolf. Mat, mat, mat, mat, mat, mat.

Det finns en hel del förbättringspotential när det gäller att unna sig saker. Jag fokuserar på att amortera.

Marcus Oscarsson växte upp på en gård i småländska Odensås utanför Virserum. Den allra första dagen i första klass delade hans fröken ut en lapp där alla elever fick skriva ner vad de ville bli när de blev stora. I den kråkfotiga massan av delfintränare och brandmän stack Marcus svar ut: utrikesminister.

Han var sju år när han gav ut sin första egna tidning, Odensås Lantpress. Han skrev om svensk och internationell politik; namn som Thorbjörn Fälldin, Olof Palme, George Bush och Michael Dukakis förekom tidigt. Odensås Lantpress levde i sju år och lyckades samla 29 prenumeranter – trots att Odensås befolkningsmängd uppgick till 20 personer.

I högstadiet började Marcus extraknäcka på Vimmerby Tidning. Efter några år växlade han upp och hamnade på den ansedda, större, lokaltidningen Barometern-OT.

– Jag har varit i branschen i 40 år, men Marcus tillhör en av de där som man aldrig glömmer, säger Pälle Argus, numera pensionerad redaktionschef på Barometern. Det var aldrig någon som hade ett ont ord att säga om Marcus – förutom vissa kollegor som tyckte att han gjorde för mycket; det andra åstadkom på två arbetsdagar kunde han göra på en halv. Han ansvarade för Hultsfreds- och Virserumssidorna och av någon anledning hände det aldrig så mycket som just när Marcus jobbade. Jag vet att jag ibland undrade om han såklart inte fabricerade nyheter, men bidrog till att skapa dem på något sätt.

Den målmedvetenhet Marcus visade från tidig ålder har Pälle Argus fortfarande aldrig sett hos någon annan journalist.

– Han har inte svårt att underordna sig ett kollektiv, men är samtidigt en soloartist. Jag fascinerades av att han hade en sådan struktur på livet. Han sa: ”Först ska jag utbilda mig, sedan ska jag jobba inom regeringskansliet, sedan ska jag bli politisk kommentator, sedan ska jag skaffa hus och sedan skaffa familj.” Jag sa: ”Släpp det för sjuttsingen, man kan inte strukturera upp sitt liv på det sättet. Man måste blanda allting samtidigt, se motparten också och inte bara sig själv.” Jag tror att han är medveten om att det är så, men samtidigt älskar han att vara i rampljuset. Han har en förmåga att tro på sig själv som är unik.

Planen följdes till punkt och pricka. Marcus tog ekonomiexamen i Växjö och antogs sedan till regeringskansliets aspirant- och diplomatprogram. På Finansdepartmentet lärde han känna Johan Berggren, i dag diplomat i Israel, tidigare talskrivare åt Fredrik Reinfeldt.

– Jag minns att vi rätt snabbt åt en lunch och pratade om presidentvalet 1948, säger Berggren. Det fanns ett ganska betydande tredje parti det valet – vilket inte många ens vet om. Jag kallade partiet för Dixiecrats, men Marcus rättade mig och sa att deras egentliga namn var States’ Rights. Jag kan ärligt talat ganska mycket om amerikansk politik, men då fattade jag att jag aldrig kan övertrumfa den här killen.

Marcus och Johan har förblivit nära vänner, även om de inte ses lika mycket nu när de bor så långt ifrån varandra.

– Han är väldigt omtänksam, vill människor väl och är otroligt bra på att hålla kontakten, säger Berggren. Det har kanske att göra med att han kommer från Småland och kan hantera alla typer av människor, bönder som storstockholmare. Folk märker att han är genuin, det tror jag också är en stor del i hans framgång. Sedan har han en väldig karisma och är beredd att utmana rådande normer. Andra politiska kommentatorer har gjort saker på samma sätt i 10–20 år, men Marcus har utvecklat ett eget sätt, dels med hjälp av Powerpoint och bilder, dels med mer exotisk rekvisita som tårtor och sånt. Han vågar göra nya saker – utan att det blir töntigt eller konstigt.

Marcus Oscarsson tog sig in på TV4 på samma sätt som han blev Nordenkorrespondent hos de brittiska dagstidningarna – och som han egentligen åstadkommit allting i livet: han ansåg sig kapabel och såg till att framföra detta till människorna i beslutsfattande position.

Framför allt under valet mellan Barack Obama och John McCain 2008 noterade Marcus hur ursinnigt tråkig rapporteringen i svensk tv var; grå, passiv, slätstruken – allt annat än det som pågick i de stora amerikanska kabelkanalerna.

Marcus hörde av sig till både SVT och TV4 för att anmäla sitt intresse, men bristen på tv-erfarenhet låg honom i fatet. Öppningen kom i stället när tv-kanalen TV4 News presenterades 2012 och det plötsligt fanns betydligt fler sändningstimmar att fylla.

– Jag minns när han första gången kom in och pratade politik hos oss, säger kollegan och programledaren Jesper Börjesson. Alla i rummet kände: ”Wow, vad är det här?!” Han kunde förklara, han kunde prata på ett sätt som både fängslade och förenklade och som fick en intresserad. Det var som i Tjuren Ferdinand: ”Honom ska vi ha!”

I dag är segmentet ”Marcus svarar och förklarar” ett stående inslag i Jesper Börjessons Nyhetsmorgon varje lördag.

– Klockan 09.15 är det ”Marcus time”, den tiden ruckar vi inte på. Man ser i tittarstatistiken att han är otroligt populär. Marcus brinner för politik på atomnivå; de som inte är politiskt intresserade engageras och de som redan är politiskt intresserade får också nya dimensioner. Utöver den specialkunskap han är så bra på att förmedla tror jag också att han väcker känslor. Jag är själv fascinerad av honom. Man vill bara veta mer. Han är speciell, men otroligt snäll och även lite gåtfull. Rätt roliga ingredienser hos en människa.

Jag är en enkel person. Jag går aldrig på röda mattan.

marcusoscarsson3
Kostym, Tiger of Sweden. Skjorta och scarf, Eton. Strumpor, Happy Socks. Skor, Hugo Boss. Fotograf: Björn Terring /Cameralink Stylist: Emine Sander Grooming: Pari Damani /Hall&Lundgren Fotoassistent: Anton Olin

Taxin rullar från Scandic Visby en halvtimme senare än planerat. Chauffören har en så gruvlig gotländska att hans spirit animal måste vara en brassestol i en Kenoreklam. Marcus är inte sen att bombardera honom med frågor om de två gotländska dagstidningarnas partitillhörighet. Det landar i att Gotlands Allehanda är moderat och att Gotlands Tidningar har två olika ledarsidor: en centerpartistisk och en socialdemokratisk.

– Vad roligt, jag har aldrig åkt taxi i Visby tidigare, säger Marcus när han slår igen dörren.

Själv ville han helst äta en snabb Icasallad, men jag har övertalat honom till ett besök på restaurang Amarillo i innerstan. Han synar menyn.

– Jag går sällan ut på restaurang. Går du ofta ut på restaurang, på Stureplan och sånt? Men detta är trevligt, jag försöker bli bättre på sånt här.

Servitrisen närmar sig för initiala dryckesbeställningar.

– Jag ska dricka alkoholfritt, säger Marcus. Vad är ”iste med bubblor från Kränku”? Är Kränku ett ställe på Gotland?

– Det är från butiken Kränku Te & Kaffe här borta.

– Så det är iste?

– Ja.

– Kallt te helt enkelt?

– Ja.

– Vad är det här, Mikkeller, är det en ölsort? Alkoholfri?

– Ja.

– Vad är ginger beer för något?

– Ingefärsdryck.

– Sånt som smakar lite som julafton?

– Ja.

– Bra, då vet jag vad det finns att beställa.

Marcus plockar upp telefonen, kollar av Facebook och Instagram och lägger ifrån sig den igen.

– Jag dricker inte alkohol i Almedalen. Det är mycket rosémingel här och många upplever att eliten slösar med arbetarnas skattepengar. Det är förfärligt. Det vill jag inte vara en del av.

Han tystnar.

– Rent generellt är jag lite tveksam till sånt här. Jag är en ganska enkel person. Jag är från Småland. Jag får massor med inbjudningar till såna här kändisevent och röda mattan-event, men jag vill inte vara med i de där tidningarna. Det utstrålar ett varumärke som jag inte står bakom.

Har du gått på röda mattan någon gång?

– Ja, på en Nordisk Design-mässa, tror jag den hette. När jag kom dit var det två köer, en för röda mattan och en för alla andra. En värdinna sa: ”Du ska gå här.” Jag sorterades in som en lite finare person och det kändes inte alls bra. Då tittade folk på mig precis som om jag var värd mer än någon annan, det tyckte jag var jätteknasigt. Det är mest gräddan av Stureplanspersoner som posar och tycker att de är jättesnygga på såna event. De är säkert inte elaka, men jag vill inte bli en del av den kulturen.

Jag förstår. Helt ärligt blir jag rätt slut bara av att ta rygg på dig här i Almedalen. Kan du känna själv att du har lite mer energi än vad som är normalt?

– Jag brukar vara försiktig med att relatera till andra om det skulle kunna tolkas som att man på något vis säger att man är bättre än andra.

Inte nödvändigtvis bättre. Annorlunda.

– Jag kan tycka att folk har lite lätt för att gnälla ibland. Jag är en natural born optimist. Det finns jättemycket att vara positiv till. Jag tror på ett liv efter detta. Jag tror inte att det här är slutet. Det gör nog att man känner sig lite gladare.

Hur föreställer du dig livet efter detta?

Han ler finurligt.

– USA:s presidenter har alltid trott på Gud. Det var någon som sa: ”En president som inte tror att det finns någon som är större än han själv kommer aldrig att vinna ett val.” Det är mitt svar.

Han pekar på sitt iste.

– Jag ser glaset som halvfullt. Jag tycker att mitt jobb är superroligt. Jag skulle kunna jobba tills jag är 100.

Hur många timmar i veckan jobbar du?

– Det är ju väldigt många timmar. Vad ska man göra när man inte jobbar? Jag gillar att vara på gymmet och att jogga och att umgås med vänner. Jag har kollat lite fotboll nu under EM. Äta choklad tycker jag om.

Vilken är din favoritchoklad?

– Toblerone. Och Pigall. Och Skotte. Lindt är god, men den köper jag bara när jag vill lyxa till det.

Jag måste återvända till det här med att du de facto sitter här i Almedalen sex år efter myntduschincidenten. Det är ju en väldigt filmisk – och här kommer r-ordet – resa. Omslagsreportagesk. Allt är uppnåeligt för dig. Inget är omöjligt, för att citera en annan TV4-profil.

– Jag skulle aldrig uttrycka mig som att jag inte är överraskad, för det låter som att man framhåller sig själv.

Det låter väl mest som att du tror på dig själv. Du har hunger. Som en wolf.

– Jag känner så här: Reinfeldt och Löfven kunde ju bli statsministrar, varför ska inte jag kunna bli det då? Varför skulle de vara bättre än vad jag är? Eller du? Eller vem som helst som vill och försöker? Det finns inget man inte kan bli så länge man är frisk.

Skulle du vilja bli statsminister?

– Det vore en stor utmaning.

Om du ska bli statsminister måste du outa din partitillhörighet. Göra en Lars Adaktusson. Ditt stora adelsmärke, superneutraliteten, går förlorad.

– Jag skulle ju kunna starta mitt eget parti. Skämt åsido, jag känner att alla partier har något som är bra och alla partier har något som är dåligt. Jag vet precis vad jag känner i alla frågor, men det följer inte något partipolitiskt mönster. Fast jag tror ändå att jobbet jag har nu är roligare än jobbet som statsminister.

Reinfeldt och Löfven kunde ju bli statsministrar, varför ska inte jag kunna bli det då?

Han är sen till sin egen föreläsning på KTH, men han har också en väldigt god anledning att vara sen till sin egen föreläsning på KTH. Cykelkedjan hoppade av. Två gånger.

Marcus håller upp handflatorna mot det hundratal åskådare som valt att offra junisolen och i stället tillbringa sin lunchtimme med honom.

– Nu är jag oljig om fingrarna. Men morfar sa alltid: ”Har man inte sorgekant under naglarna är man inte mycket värd.” Han var inte någon slipsnisse precis, utan lantbrukare i Småland. Nu ska vi tala om världens roligaste ämne: amerikansk politik!

Marcus set har tre olika delar: först pratar han kort om sig själv, sedan kör han en snabb genomgång av det dagsaktuella läget i inrikespolitiken och sedan går han all in på USA. De sista tio minuterna gillar han bäst: frågestund med publiken.

En man räcker upp handen.

– Hur riskabelt skulle det egentligen vara med Trump som president?

Marcus ler. Han skulle inte ha något emot att diskutera ämnet varje vaken minut.

– Jag tror att han skulle kunna bli en bättre president än vad många tror. Jag tror att han har lyckats dölja sina goda egenskaper väldigt väl. Det är lite typiskt Sverige, och USA också, att tycka att Trump är ”galen”. Man kan inte vinna ett primärval mot 16 motkandidater om man är galen eller dålig. Däremot måste han sluta med en del av de här clownerierna.

Han gör en kort paus.

– Vilken kandidat var det förresten folk sa så där om förut: ”Han kan inte vinna, han är en Hollywoodpajas?”

– Reagan, mumlar en prematur ingenjör.

– Exakt. USA:s nästan mest populära president genom tiderna.

– Vem tror du vinner då?

– Jag tror att det blir väldigt, väldigt spännande. Och jag tror att Trump har mycket större chanser än vad folk tror.

Marcus avrundar föreläsningen, får applåder och en flaska amerikanskt vin. Några gäster kommer fram för att ställa frågor på tu man hand och dra sina egna hemsnickrade teorier om valutgången.

– Folk förväntar sig att jag bara ska såga Trump när jag får den frågan, säger Marcus när den sista åhöraren lämnat lokalen. Men jag tycker det är fel. Det är viktigt för en kommentator att vara objektiv. Och jag tror inte på att Trump är dum i huvudet. Han vann ju primärvalet. Han krossade Jeb Bush, som satsade 130 miljoner dollar.

Det är en inte helt okontroversiell ståndpunkt.

– När man väl kliver in i Ovala rummet och vet att man är USA:s president och har hela världen på sina axlar, då tror jag att man skärper till sig. Och så finns det ju kontrollinstanser: kongressen, högsta domstolen, Pentagon och ministrarna. Många är arga för det här med muren mot Mexiko, men de har ju ett allvarligt problem med enorm illegal invandring från Mexiko. Vi har själva gränskontroller i Skåne. Hade vi haft hela vår landsgräns mot Turkiet tror jag att det hade varit stort stöd för en mur i Sverige också. Man får ta på sig den andra personens glasögon. Dessutom har Trump en history av att typ vara demokrat. Jag tror fortfarande att han är mer för aborträtten än vad många andra republikaner är. Jag tror inte att han är så som han verkar. Jag tror att ganska få personer är ondskefulla. Men ska han som person vara en förebild för USA:s unga så har han helt klart en del att förbättra – plus att stora delar av hans politik är okänd, vilket skapar stor osäkerhet om hur han faktiskt skulle agera som president.

Marcus håller en kycklingwrap i varje hand. Eftersom det var lunchföreläsning fick alla besökare det som inom vissa kulturer brukar kallas för en matig macka. Arrangören sa att Marcus fick gå loss på de mackor som blev över, och det var ett erbjudande för bra för att avböja.

Han river av folien och hugger in med aptiten hos en försenad föreläsare som inte hunnit äta lunch på grund av utbrett cykelkedjehaveri.

– Gosse, vilken god wrap! Birdie nam nam!

Trump skulle kunna bli en bättre president än vad många tror. Han är inte dum i huvudet.

Ett kallt septemberregn faller så det är tur att Marcus precis köpt ny regndress på Clas Ohlson. Vi har gymmat på Sats vid Hötorget och Marcus ska hem och ta en snabb dusch innan det är dags för lunch. Att åka taxi är inte ens i närheten av att komma på tal.

– Det är inte min stil att åka taxi. Jag har åkt självbekostad taxi i Stockholm en gång på tio år, när jag höll på att missa båten till Almedalen. Man åker aldrig taxi på småländska landsbygden. Varför ska man göra det här för?

Det är en helt annan infrastruktur?

Han skiner upp och aktiverar sitt lite landsfaderliga tonläge.

– Cykel är bäst. Det är bra för motionen, det är bra för plånboken, det är bra för miljön. Och den bästa grejen – till dem som alltid ska propagera för taxi – är att det går snabbast.

Marcus bor i en lägenhet i Stockholm sedan ett drygt år. Det är den första lägenhet han äger helt själv efter otaliga år i andra hand.

När han gav sig ut på bostadsmarknaden gjorde han det med en väldigt tydlig Hemnetkravbild: han ville ha fler än de 27 kvadrat han levt på tidigare, han ville ha en relativt låg avgift, han ville ha ett stort badrum, han ville ha en balkong – och så ville han ha en walk-in closet.

– Har du sett den där Heinekenreklamen? När killen har en stor sådan här walk-in ölkyl? Och hon har en walk-in klädgarderob? Det verkade så roligt.

På nattygsbordet ligger tre böcker: Min far hade en dröm av Barack Obama, Svåra val av Hillary Clinton och Crippled America av Donald Trump.

På väggen sitter ett 30-tal tavlor som fångar olika ögonblicksbilder ur amerikansk politik. Marcus har skrivit ut dem med färgskrivare och sedan ramat in själv. Till varje bild har han skrivit en text som tydligt beskriver det som händer på bilden, till exempel: ”John Kerry joins The Boss at Bruce Springsteen’s ’Vote for Change’ Tour, Madison, Wisconsin, October 28, 2004.”

– Nu hänger de lite snett för vi hade en Facetimesändning härifrån i Nyhetsmorgon. Eftersom jag inte hunnit hänga upp någon Trumptavla än ville jag inte att det skulle vara för många bilder på Hillary i bild. Balans är viktigt. Därför fick jag möblera om lite.

Intresset för amerikansk politik har alltid funnits där. Han kan knappt själv förklara det. Det är som att det är genuint biologiskt medfött, som motorik eller immunförsvar.

Marcus besökte själv inte landet förrän 2001 – familjen Oscarsson gjorde mest husvagnssemestrar inom Sverige – men han älskar politik, och älskar man politik så tilltalas man förstås av det faktum att USA har 50 val (ett i varje delstat) medan exempelvis Sverige bara har ett. Mer är mer, för att citera en annan USA-tillvänd svensk profil, hårdrocksgitarristen Yngwie Malmsteen.

– Politiska kampanjer är väldigt spännande för det är nära kopplat till att förstå väljarna och förstå vanligt folk, säger Marcus. Och amerikanska politiker är bra på göra sig begripliga. De är mindre byråkratiska än svenska politiker – som ofta använder svåra ord som ”arbetsgivaravgifter”. Det är många som inte vet vad det betyder. Säg ”så att det blir billigare att anställa” i stället.

Marcus går bort till datorn. Ett Word-dokument med en lista på alla saker han behöver göra i dag ligger öppet: fixa ny slips, städa garderoben, putsa skorna, kolla läget inför det tyska delstatsvalet i Mecklenburg-Vorpommern, skriva en krönika till Barometern, skicka ett tiotal mejl, boka tågbiljetter till Karlstad, Västerås och Högsby.

Kan du ibland känna att du har ett ovanligt stort behov av att strukturera upp ditt liv?

– Jo, jag är väldigt systematisk. Det är ju över snittet.

Han klickar ner dokumentet igen.

– Jag älskar mitt jobb och ägnar mig en hel del åt nyheter och politik även på fritiden. Men det finns något som alltid går före till och med amerikanska presidentval – och det är familjen och vännerna. Man får inte låta jobbet gå före en födelsedagsfest, en kväll med min underbara flickvän, en middag hos mamma och pappa eller en joggingtur i kvällssolen.

Du funderade länge innan du valde att ställa upp i Café. Vanligtvis ger du sällan intervjuer och du pratar ogärna om dig själv. Nu är vi i mål. Hur känns det?

– Lite ovant. Rent generellt brukar jag resonera så som man säger i amerikansk politik: ”What matters is not where you’re coming from but where you are heading.” I Pretty woman jobbar Julia Roberts på en bordell. Det var inget bra. Men sedan träffade hon Richard Gere och de levde happily ever after. Han värderade henne utifrån vem hon var som person, inte vad hon jobbade med. Visserligen hyrde han in henne för att hon var eskorttjej, men jag tycker det är viktigt att se varje person för deras drömmar och mål.

Så det är en – ursäkta ordvitsen – wrap?

– It’s a wrap!

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-04 22:16