I dagarna släpptes äntligen Nintendos remake av klassikern The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Till allas stora glädje visar sig också denna remake vara av absolut högsta kvalitet. Media rapporterar om långa köer till nattöppna butiker, recensioner hyllar grafik och kontroll och i kommentarsfält över hela internet berättar millennials om att de fått tag i den “folierade” utgåvan av spelet (ett omslag som glänser lite mer).
Jag är också oerhört nöjd. Ocarina of Time är ett av mina absoluta favoritspel och denna nyversion är otrolig, detaljerad, trogen men modern och fräsch. Ändå är det något som irriterar mig med hela diskussionen om spelet på kultursidor och på internet. Eller snarare bristen på diskussion.
LÄS ÄVEN: ”GTA 6 är dumma människors Ocarina of Time”
Den fördummande synen på Zelda
Visst pratas det om spelet, absolut, men det blir allt mer klart för mig att gamers helt verkar sakna förmågan att göra en djupare kulturanalys. Nöjda grillpappor vill mest skryta om sin nya handkontroll, nördarna är nöjda över att spelet “klockar 60 FPS” och Aftonbladet låter Lasse Kronér ranka sina bästa Zelda-låtar. Att spelet är så bra kopplar många till “nostalgi” eller att “det är som att vara barn igen”. Det känns som att den visserligen något högtravande “spel är kultur”-tonen gick i graven med tidningen Level, och det tycker jag är synd. Särskilt när det gäller ett så rikt verk som Ocarina of Time.
Zelda-serien är väldigt intressant ur ett narrativt perspektiv. De flesta spel i serien berättar nämligen ungefär samma historia – landet Hyrule är hotat av den elaka Ganon och kan endast stoppas av prinsessan Zelda och hjälten Link. Ganon representerar kraft, Zelda visdom och Link mod – tillsammans blir de spelets heliga treenighet Triforce. Omständigheterna i spelen varierar men många karaktärer och teman finns alltid med. Det finns någon slags luddig tidslinje mellan alla spel men främst går den ut på att när ondskan besegras av sin generations hjälte betyder det inte att den är borta för alltid.
Jag älskar den här formen av mystiskt sagoberättande. De klassiska arketyperna återkommer gång på gång, och det är så sagor fungerar, det gör dem effektiva och tidlösa. Zeldas cykliska natur gör att sagans upprepande ton blir en väsentlig del av helhetsberättelsen.
LÄS ÄVEN: De fem mest minnesvärda ögonblicken från Ocarina of Time
En tidlös saga om gott och ont
Det finns en kraft i att berätta samma historier om igen, och denna kraft är påtaglig i remaken av Ocarina of Time. Det handlar inte bara om frames per second, upplösning och att det nu finns en hopp-knapp. Det handlar om att vi med nya ögon, nya perspektiv, tar del av någonting tidlöst. Vilka berättelser är det som återkommer genom mänsklighetens historia? Tröttnar vi någonsin på kampen mellan gott och ont? Har folk rätt – handlar allting bara om nostalgi? Eller handlar det om att vi fortsätter att drabbas av hur sagans cykel upprepas?
Precis som en människa är alla sina åldrar samtidigt, är Ocarina of Time alla Zelda-inkarnationer samtidigt. Vi kanske aldrig lämnade Kokiri-skogen och står kvar med en fot i oskulden, men någonstans så vet vi att Ganondorf smider sina planer, någonstans så väntar en hård och kall vuxenvärld där stadens torg tagits över av odöda som försöker jucka ihjäl dig.
Jag hoppas innerligt att Nintendo också gör en remake av Ocarinas mästerliga uppföljare Majora’s Mask. Där kan vi verkligen snacka kraften i upprepning och tidens meningslösa gång. Det kan nog bli en ännu mer högtravande text!
Till sist vill jag lämna er med tanken på hur de grekiska myterna berättas om och om igen. Likaså Zelda – och det är precis som det ska vara.
Sjung o gudinna om vreden som brann hos gerudon Ganondorf!
