”Mitt intresse för kläder och mode kommer från min mamma, som alltid har varit väldigt modeintresserad. Hon älskade att klä ut sig – och framför allt att klä ut mig. När jag var liten fick jag ofta gestalta olika karaktärer; vi sydde upp mängder av plagg, allt från Elvis Presley tillHamlet. Det var så jag kom in på teater och skådespeleri. På det sättet blev min mamma en tydlig stilförebild för mig.
Hon arbetade med mode när jag var yngre, och jag brukade låna hennes kläder – något jag ibland fortfarande gör, även om det tyvärr inte är lika mycket som passar längre. Under hela gymnasiet levde jag i princip i hennes garderob, vilket jag höll ganska hemligt för mina vänner.
Jag har också haft stilikoner som jag sparat bilder av och rivit ut sidor om ur tidningar. Miles Davis är en sådan. Känslan av att som barn få klä ut sig och bli någon annan är något jag fortfarande bär med mig. Vissa dagar vill jag bära kostym, andra dagar en tracksuit, men jag har nästan alltid en basker.
Just nu bär jag mycket second hand. Jag är sentimental när det gäller kläder, och det som får mig att fastna för ett plagg är ofta dess historia. Tröjan jag har på mig i dag är en gammal Carlo Colucci som jag hittade på en marknad i Marocko. Baskern jag bär hade min pappa på sig på mitt dop. Det gör att jag är väldigt rädd om mina saker och mån om att förvalta dem – antingen till mina egna barn eller till nästa ägare.
Jag älskar till exempel att hitta en kavaj med någons initialer i eller en idrottsjacka med ett namn på. Mitt bästa fynd någonsin är en kappa från Yves Saint Laurent från 70-talet, som jag hittade i en second hand-butik. Jag har lagt till mina egna initialer ovanpå den tidigare ägarens.
Det finns en vacker film från 50-talet av Emeric Pressburger, The Red Shoes, som handlar om ett par röda skor som vandrar mellan olika människor. Så försöker jag se på plaggen i min garderob – de passerar bara genom mitt liv under en kort period.
Samtidigt har jag länge haft en rädsla för att vara överklädd, vilket egentligen är både dumt och onödigt. Jag tycker inte att man kan vara det. Att dyka upp i smoking en vanlig dag gör ju inget. Det största hindret för min stil är snarare att jag är dålig på att hålla tider. Jag är en hopplös tidsoptimist och ofta stressad, vilket gör att jag slänger på mig något i sista sekund och försöker få det att fungera framför spegeln.
Sedan hamnar jag på ett event, ser bilder i efterhand och inser att jag kanske hade kunnat lägga lite mer tid på vad jag tog på mig. Jag skulle kunna anstränga mig mer och välja med större omsorg.
Jag inspireras också mycket av filmkaraktärer. Ett exempel är Brad Pitt i Fight Club och hans läderjackor. Det finns hur många sådana referenser som helst – plagg jag har börjat leta efter, efter att ha sett dem på film.
När jag arbetar med filmprojekt tänker jag väldigt mycket på kläder, och jag är långt ifrån ensam om det. Film är ett kollaborativt medium där man arbetar nära andra avdelningar. Samtidigt som jag har en egen bild av min roll måste jag ha respekt för kostymdesignerns vision. Det måste också kännas rätt för karaktären.
Jag har ofta svårt att förstå hur jag ska gestalta en roll innan jag fått ta på mig kläderna och verkligen känna in dem. De gör enorm skillnad. Ibland kan det skava – något kan kännas helt fel, men det kan också vara produktivt.
I Mecenaten bar jag till exempel ett par Dr. Martens som kostymavdelningen hittat på Röda korset i Visby. De var slitna och luktade fotsvamp, och jag ville knappt ta på mig dem. Men de var samtidigt helt rätt. Min karaktär var ju konststudent, självklart hade han ett par sådana skor.
Som skådespelare är kläder ett otroligt tacksamt verktyg. De hjälper enormt mycket. Det svåraste som finns är trots allt att skådespela naken.”
Artikeln piblicerades ursprungligen hos Cafés syskonsajt King.
