Annons
Annons

Jonas Cramby

Nej, meditation är inte bara för flummare. Cafés Jonas Cramby förklarar hur meditation på allvar har förändrat hans liv – och att han faktiskt har vetenskapen på sin sida.

* * *

Jag är ingen särskilt flummig person om jag får säga det själv. Som de flesta andra tycker jag att det luktar skumt i hälsokostaffärer, att mörklila plysch inte är något rimligt byxmaterial och att Malin Berghagen borde klippa sig och skaffa ett jobb. Jag tycker inte heller att aromaterapi är ett fullgott alternativ till penicilin och om jag tappar bort mina husnycklar så letar jag efter dem, jag betalar inte 2 500 spänn för att ett TV4-medium ska gissa var de ligger.

Annons

Trots allt detta har jag de senaste sex åren nästan dagligen dragit mig undan världen för att, tyst i mitt huvud, återupprepa ett superhemligt mantra som jag en gång fick av min swami.

Jag erkänner. Jag är en mediterare… en meditatör… jag håller på med meditation.

Och det är inte ens någon vanlig, mesig mindfullness jag sysslar med, utan en extrem tuff form av hardcore­avslappning kallad ”transcendental meditation”.

Jag inte bara sysslar med det förresten. Jag älskar det. Jag skulle till och med kunna gå så långt som 
att säga att det har förändrat mitt liv.

Och kanske, kära stressade samtidsman mitt i karriären, kan det göra samma sak med ditt?

* * *

Men vi tar det från början.

Meditation tros ha existerat i cirka 
5 000 år, främst som en religiös ritual inom hinduismen och buddhismen. 
I slutet av 1800-talet började man dock meditera även i sekulära sammanhang, bland annat blev det populärt bland europeiska intellektuella som till exempel Schopenhauer och Voltaire. Ända sedan Beatles åkte till Indien 1968 och lärde sig transcenden­tal meditation av Maharishi Mahesh – och blev så påverkade av sina upplevelser att de genast åkte hem och spelade in The white album – så har det dock i västvärlden nästan uteslutande varit 
en grej för smutsiga hippies.

Första gången jag mediterade var i tioårsåldern när jag var hemma hos en proggvän till familjen och åt så mycket nässel­soppa att jag fick magknip. Vår värd lärde mig då att meditera bort denna värk genom att sitta i lotus­ställning och säga ”ommm” och jag minns fortfarande hur besvärad min väldigt världsliga raggarpappa såg ut.

Meditation var nämligen något nästan lite farligt på den tiden. När politikerna Anna Lindh och Margot Wallström, gick en avstressningskurs på 90-talet rapporterade kvällstidningarna upprört hur svenska skattebetalare fått betala totalt 8 125 kronor till en ”sektguru” (en kursledare på ABF).

Jonas Cramby

* * *

Annat är det såklart i USA. Där har transcendental meditation de senaste årtionden gått ungefär samma väg som en annan indisk import: yoga.

Komikern Jerry Seinfeld gick nyligen ut i Good morning America med att han har mediterat två gånger dagligen i 40 år och att det fungerar ”som en mobilladdare för kropp och själ”. Film­skaparen David Lynch har både skrivit en meditationsbok och startat en världsomspännande stiftelse. Brittiska badboykomikern Russel Brand hävdar att det är tack vare transcendental meditation som han lyckats hålla sig nykter. Andra framgångsrika människor som svär vid sin meditation är Martin Scorsese, Clint Eastwood, George Lucas och Oprah Winfrey.

Och tänker du nu att dessa exempel bara är flummiga, kreativa Hollywoodtyper som lika gärna skulle kunna haka på kabbala, kristallhealing eller scientologi så kan jag meddela att även en hel del mer världsliga businessmänniskor ägnar sig åt hippie­­flum. Mediemagnaten Rupert Murdoch är ett exempel. Liksom finansmannen Ray Dalio, USA:s 33:e rikaste man, som hävdar att meditationen är ”den största enskilda orsaken till alla mina framgångar”.

Till och med Steve Jobs säger i sin självbiografi 
att meditation får din ”intuition att blomma ut, att du börjar se saker klarare och vara i ögonblicket mer”.

* * *

Bara för att något är jättegammalt och från Indien innebär det naturligtvis inte att det funkar.

Men det betyder inte att det inte funkar heller.

Tränar du yoga får du antagligen en tajt kropp. Men det beror på att yoga är en bra stretch- och styrketräningsmetod – inte på att man säger 
”Namaste” eller att instruktören har en lotus­blomma tatuerad i svanken.

Detsamma gäller meditation – det är inte att meditationen avslutas med ljudet av en tibetansk tempelklocka som är det viktiga – utan att i en 
ständigt tjattrande värld få stilla hjärnan och lyssna inåt en liten stund.

Detta menar i alla fall vetenskapen. Över 300 
studier visar på att det finns en mängd positiva effekter av att meditera. Bland annat sänks kroppens halter av stress­hormonet kortisol och hjärnan blir mer välsynkad – vilket kan vara förklaringen till att många som mediterar upplever sig mer fokuserade.

Mediterande fångar har visat sig både bli mindre våldsamma och mindre benägna att återfalla i brottslighet. Och i skolor och på arbetsplatser där det införts meditation på schemat har sjukfrånvaron minskat med upp till 50 procent.

Orsaken till att just transcendental meditation har visat sig ha bäst effekt är nog en kombination av att rörelsen har så många mäktiga förespråkare och att det helt enkelt är en metod som är både lätt att lära sig och att göra till en vana.

Det behöver inte ens vara dyrt – själv lärde jag mig för ett par hundringar på en kvällskurs av ett par utbrytare ur rörelsen som tyckte att de vanliga priserna var för höga.

* * *

Så hur brukar då en stunds meditation se ut för mig?

Det första som händer när jag sätter 
mig ner är att ett lugn långsamt sprider sig.

Sen brukar jag få panik och tänka: 
”Vafan… ska jag sitta så här i 20 minuter?” Men medan jag tvingar mig själv att koncentrera mig på mitt mantra i stället är det som om mina tanke­banor börjar löpa annorlunda, från att likna 
en labrador retrievers till att bli organiserade som en revisors.

I vanliga fall brukar min hjärna fungera 
ungefär som en lottomaskin med en massa tankar som slumpmässigt studsar omkring, men meditationen hjälper mig att organisera dessa och prydligt rada upp vad jag måste göra och i vilken ordning. Även lösningar på problem som jag gått omkring och grunnat på kan magiskt nog ploppa upp som från ingenstans.

En annan bra grej med att regelbundet lyssna inåt är att man blir bättre på att lyssna just inåt. Att låta sina egna instinkter, övertygelser och tankar styra ens val – i stället för att låta sig påverkas så mycket av vad omvärlden tycker – tror jag också är själva grundförutsättningen för framgång i jobbet vare sig du är poet, börsmäklare eller bara vill förändra hela världen genom teknisk innovation. Jag menar, 
Steve Jobs hade ju en hyfsad karriär, inte sant?

Och hade Jobs, som drev både Apple och Pixar, 
tid att meditera – ja, då har du det också.

När den där tibetanska tempelklockan i min 
iPhone till slut klingar och meditationen är över känner jag mig också utvilad och fräsch, som om 
jag precis rensat RAM-minnet och gjort en omstart för hjärnan.

Sen har vi, såklart, den lite mer flummiga delen.

Ordet ”transcendental” betyder att ”gå bortom det mänskliga vetandet” och syftar på de tillfällen under meditation när man blir helt tom, när tiden verkar sluta existera och man plötsligt rycker till och tänker: ”Vad var det där?!” Att uppnå transcendens, menar en del, är att nå den där platsen där mänsklighetens erfarenheter samlas och nya idéer föds. Beatlesgurun Maharishi Mahesh liknade kreativitet med bubblor som lossnar från botten av det kollektivt undermedvetna och långsamt seglar upp mot ytan. David Lynch säger att idéer är som fisk – och vill man fånga de riktigt stora, abstrakta, vackra fiskarna måste man gå på djupet.

Och det är egentligen den verkliga orsaken till att jag mediterar. Jag vill doppa håven djupt ner i mitt omedvetna och komma upp med idéer och insikter som jag är övertygad om att jag aldrig skulle ha fått annars.

Och tycker du att det låter flummigt, ja, då kan du äta mina mörklila meditationsbyxor i plysch.

Jonas Cramby

Illustration: Graham Samuels

* * *

Mer av Jonas Cramby:

Jag erkänner: jag är en politisk idiot

En morsgris bekännelser

Därför hatar jag fotboll

Cramby om att åka på roadtrip: ”Jag kan inte minnas när jag var så här lycklig sist”

 

Annons

Dela (52)
Tweeta

Annons


Laddar