Min vän N: (Står i kontorsfönstret med en kaffekopp i handen och tittar ner på gatan, där det står en sopbil.) Märkligt ändå, det där med yrkeskategorisering.
Jag: Va?
Min vän N: Sopgubbe. Det är inte mycket till titelavancemang i det yrket, eller hur?
Jag: Nu ve…eller…alltså…va?
Min vän N: (Tar en eftertänksam klunk kaffe) Som med porr, menar jag.
Jag: Porr? Och sopgubbar?
Min vän N: Ja. Det är ju ingen som jobbar som ”porrgubbe”, eller hur?
Jag: Eh…nej?
Min vän N: Nä, just det! Spelar man in erotik, då är man automatiskt ”porrstjärna”. Sitter du på en middag och frågar vad någon jobbar med, och han säger att han knullar på film, då säger ju inte du ”åh, du är porrgubbe!”.
Jag: Nej…
Min vän N: (Eftertänksam klunk kaffe) Nej. Just det. Du säger ”åh, du är porrSTJÄRNA!” Det är ju ett underligt hierarkihopp, kan jag känna. Att oavsett om du har spelat in 2000 rullar tysk läderhomo, eller bara lagat en kopiator i en inledningsscen någon gång för att det var lite tufft med hyran den månaden, så är du porrstjärna.
Jag: Du eftersöker en tydligare karriärstrappa?
Min vän N: Ja. Till exempel. Kanske någon sorts lärlingssystem eller så. Det blir ju väldigt förvirrande annars.
(Tystnad)
Min vän N: (Kaffeklunk. Nickar ut mot gatan.) Och var är alla ”sopstjärnor”? Det frågar jag dig, Fredrik. Var är de? Tänk om man verkligen är riktigt jävla svinbra på att hämta sopor. Om man är sopgubbeyrkets Zlatan. Hur ska då omvärlden få veta det?
(Tystnad)
Jag: Du har inget jobb att göra eller?
Min vän N: Jag är ledig idag.
Jag: Vad gör du här då?
Min vän N: Jag är bara på kontoret på mina lediga dagar. Det trodde jag att du hade förstått. Jobbar gör jag hemma.
Jag: Vad fan menar du med det?
Min vän N: (Kaffeklunk) Ja, här kan man ju inte jobba. Då skulle jag ju aldrig få något gjort.
Jag: Va? Vad fan snackar du om? Varför inte det?
Min vän N: Du pratar alldeles för mycket.
(Tystnad)
Min vän N: Ditt kaffe är förresten slut.
