Min vän N och jag åker bil i Stockholms innerstad. Bilen framför oss byter fil utan att blinka, och är en hårsmån från att krocka med bilen till höger om oss. Bilen till höger om oss tutar långt och ihållande, varpå föraren i bilen framför oss hänger ut sin hand genom fönstret och pedagogiskt räcker upp sitt långfinger i luften för att bekräfta att signalen gått fram. Bilen till höger tutar då på ett inte helt imponerat vis på nytt, varefter föraren i den följer upp med att gestikulera en smula ursinnigt. Varpå föraren i bilen framför gestikulerar en smula hånfullt tillbaka. Detta pågår växelvis i ungefär tre kvarter.
Min vän N: (Betraktar fascinerat alltihop) Folk är väldigt aggressiva.
Jag: Ja men va fan, det kan man ju förstå. Jag hade fan också velat slå ihjäl den där jäveln!
(Tystnad)
Min vän N: (Eftertänksamt) Jag har funderat på det här med road rage.
Jag: Du slår mig inte som en road rage-person.
Min vän N: (Nickar) Precis. Det är därför jag har funderat på det. Folk som är road rage-personer, som du, funderar ju inte så mycket. Ni bara skriker.
Jag: (Rycker på axlarna) Det som funkar det funkar, brukar jag säga.
(Tystnad. Bilarna bredvid oss stannar vid ett rödljus. Personen i bilen längst bak lutar ut sitt huvud genom rutan och vrålar en lång serie könsord av varierande kvalitet till bilen framför.)
Min vän N: (Fundersamt) När man blir så där arg, då vill man väl att den andra personen ska uppmärksamma att han eller hon har gjort fel, inte sant?
Jag: Ja?
Min vän N: Få honom att…tänka efter lite, så att säga?
Jag: Ja.
Min vän N: (Nickar tankfullt) Vore det då inte bättre att bara stiga ur bilen och ta ett foto?
Jag: Va?
Min vän N: Jag tänker mig att nu är det ju bara två personer som skriker på varandra, och ingen av dem som verkar bli rädd för den andra. Men om en av dem inte sa någonting, inte tutade, inte ens bekräftade den andra personen genom att titta på honom. Utan istället bara helt kallt steg ur sin bil, gick ett halvvarv runt den andra personens bil, och mycket lugnt och stilla ställde sig och fotade den personens registreringsskylt med sin mobil. Och sedan gick och satte sig i sin egen bil igen och körde därifrån. Då tänker jag mig ändå att den andra personen skulle börja tänka över sitt beteendemönster i trafiken lite.
(Tystnad)
Jag: Så nån jävla psykopat stiger ur sin bil, fotar min regplåt utan att säga ett ord, och sen bara försvinner han?
Min vän N: Ja.
Jag: Jag får hålla med om att det vore jävligt obehagligt.
Min vän N: (Nickar bekräftande) ”Skrik på mig, och jag minns dig i en timme. Men gör mig paranoid att du tänker komma hem till mitt hus och döda mig, och jag minns dig för evigt”. Så brukar jag säga.
(Tystnad)
Jag: Påminn mig att inte bli osams med dig. Någonsin.
Min vän N: (Rycker på axlarna) Jag säger inte att man ska göra så. Jag säger bara att man skulle kunna.
