Batteristen och mångsysslaren Per Nordmark släppte nyligen debutalbum som soloartist, Bury Them All. Förutom rollen som trummis i Kriget och Fireside har han dykt upp på skivor och liveframträdanden med, bland många andra, Markus Krunegård, Lykke Li och Teddybears. På soloskivan hittas också samarbeten med namn som Jenny Wilson, Familjen, Grant och Jocke Åhlund.
I dag är han kanske till och med mest känd som poddaren bakom Nordmark Pod där en vildvuxen bukett av gäster som Per Gessle, Mona Sahlin och Andres Lokko intervjuas. I samband med att Per Nordmark i veckan spelar med Johnossi på Cirkus i Stockholm så bad vi honom sammanfatta sitt liv med hjälp av sin skivsamling, från Kiss till Aphex Twin.
8 år: Nina Simone
– Bara jazz, Count Basie, Billie Holiday, Nina Simone … min pappa är också trummis så även mina två farbröder och det lyssnades uteslutande på jazz. Min farbror hade öven en jazzklubb i Piteå och min kusin är en fantastisk saxofonist. Det ryktas även om en halvbror till min farfar som jag aldrig träffade (tror ingen i familjen gjorde det) som även han var batterist. Mellan 0-8 år så var jag indoktrinerad av jazz som jag snart gjorde allt för att överge…
15 år: Aphex Twin
– Min syster köpte Lick It Up med Kiss. Hade aldrig hört nåt liknande och blev frälst. Snöade in på hårdrock och när min kusin som då var åtta år och jag var tio år så köpte han Venoms Welcome to hell på bildskiva och det gjorde nåt med mig, haha. Det var nog första gången som jag upptäckte att musik och ljud kan låta förjävligt men ändå vara bra. Började även maniskt läsa skräcklitteratur och titta på skräckfilmer. The Shining förstörde min barndom, jag sov inte ett skit. När jag var femton år och hade startat mitt första band spelade en kompis upp Aphex Twins Selected Ambient Works och det var nog det som förändrade min syn på musik och ljud mest. Tha är fortfarande en av världens bästa låtar som jag lyssnar på än idag och som fortfarande inspirerar mig. Till skillnad från Kiss som är helt jävla olyssningsbart…
15 år: Dead Kennedys
– Hade ena benet i elektronisk musik sen var det nog metal och punk som påverkade mig mest. Älskade Metallica och tycker fortfarande att Master of Puppets och And Justice For All är mästerverk. Lyssnade mycket på Dead Kennedys och dödsmetal som Morbid Angel och Cannibal Corpse. När jag började spela med Fireside så var många i den lilla esoteriska klicken av Luleåbor inne på Chicagoscenen och framförallt The Jesus Lizard (framförallt albumet Goat) och Shellac (Steve Albini) – musik som fortfarande inspirerar. Tiden i Breach förändrade också mig mycket. Band som Neurosis var stora inspirationskällor men öven mycket skandinavisk black metal som Horns, Gorgoroth, 1349, Dark Funeral och Dark Throne.
30 år: Emmylou Harris
– Spelade mycket Hidden Truck, Kristofer Åströms soloprojekt, och började även spela med Christian Kjellvander och Britta Persson. Vi kom musikaliskt från samma håll men det var nog den tid där jag lyssnade mest på musik som inte var i min samtid utan mycket från 60-70-tal. Townes Van Zandt, Emmylou Harris och även mycket jazz. Varvet började gå runt.
I dag: PJ Harvey och Les Big Byrd
– Tycker mitt lyssnande följt med mig i historien och nu. Har aldrig varit intresserad av en viss tid eller att bara blicka bakåt eller framå. Det intressanta för mig är det okända och det hittar man i alla genrer oavsett tid men som världen ser ut nu önskar jag att inte merparten var så jävla lata och producerade musik pre-set i allt från beats till ljudideal. När major labels ska hitta morgondagens artist och kopierar en redan säljande akt så jobbar de redan i historien. Ny musik uppstår alltid i periferin av något. Jag blev glad över PJ Harveys Let England Shake även The Hope Six Demolition Project. Hon är en sann konstnär. Lanark Artefax och Teil I av Kjartan Sveinsson är den bästa nyklassiska jag hört på länge. Les Big Byrd gör alltid bra musik, det gör mig glad.
Per Nordmark spelar tillsammans med Johnossi på Cirkus den 24 november.