Fantomen har länge haft ett starkt fäste hos den svenska publiken. Faktum är att vi svenskar historiskt har varit bland de största fansen i världen av den mycket märklige seriefiguren. Det är på ytan lite konstigt, något serieskaparen Johan Wanloo höll med om när vi pratades vid.
”Även om jag är ett stort seriefan är jag aningens förbryllad över Fantomens popularitet. Karaktären i sig är en pulphjälte från 30-talet som absolut inte bör funka nu. Det är i och för sig Batman också men han har moderniserats med tiden på ett annat sätt. Det finns någonting i ”svenskheten” med märkliga traditioner som vi biter oss fast i … som Kalle Anka på julafton, att sjunga engelska nidvisor om fransmän på midsommar (små grodorna) osv. Kanske är Fantomens popularitet just här en del av det.”
Känner man inte till den blåklädde hjälten kan man förenklat beskriva honom som en Batman levandes i djungeln. Han har inga superkrafter, men han har djungelordspråk som har för avsikt att hypa upp honom hos lokalbefolkningen. ”Fantomen har tio tigrars styrka”. ”När Fantomen rör sig står blixten stilla”. Sådana grejer. Det roligaste är antagligen ”Då Fantomen frågar – svarar man”.
Några som tyvärr inte kom med i tidningarna – Fantomen får vara uppe hur sent han vill. Fantomen känner Batman lite grann.
Den blå dräkten? Ja den bär han väl antagligen för att lätt smälta in i djungelmiljöerna. Får man anta.
Men hur kan egentligen en seriehjälte bli så lokalt populär att han får en egen del av en stor djurpark?
Robert Aman är författare till boken När Fantomen blev svensk: vänsterns världsbild i trikå och menar att en del av karaktärens popularitet går att hitta i hans tidiga debut i Veckorevyn och Svenska Dagbladet under 1940-talet, vilket gjorde att svenskarna tidigt var bekanta med figuren när han senare fick en egen tidning. Men även att Fantomen under 70-talet fick en egen svensk redaktion.
”Fantomen-tidningen sålde under hela 1970-talet i snitt mellan 170 000 och 180 000 exemplar av varje nummer utgiven varannan vecka. I ett par fall passerades till och med 200 000 sålda tidningar.”
1986 slog i alla fall Parken Zoo i Eskilstuna på stora djungeltrumman. Då introducerade man nämligen en sektion av parken helt dedikerad till just Fantomen och hans vänner. Där fanns en dödskallegrotta, trädkojor och olika prylar man kände igen från serietidningarna. Självklart fanns det även en Fantom, som varje sommar spelades av lokala sommarjobbare. Säkert var dräkten inte helt bekväm i värmen, men svalare än för Lisebergskaninerna, får man anta.
Robert Aman berättar om en sympatisk reaktion på parken.
”I en senare intervju med tidskriften Princeton Arts uttryckte Fantomens skapare Lee Falk både glädje och förvåning över sin karaktärs världsomspännande genomslag. Inte minst när det kom till Fantomens kommersiella framgångar i Sverige och hur Fantomenland var som en ”blygsam version av Disneyland”. Alla som varit där vet att nyckelordet i den meningen är ”blygsam”.
”Varje säsong var vi tvungna att hitta någon som kunde förnya dräkten och sy upp den. Ibland tog vi även in Fantomens fru, Diana, och en gång var det faktiskt Evfa Attling som var Diana,” säger Tommy Eriksson, mångårig programchefen på Parken Zoo till Eskilstuna-Kuriren.
Erik Flink spelade Fantomen under sent 90-tal och kommenterar upplevelsen i samma reportage
”Vuxna män var ju uppenbarligen sjukt fascinerade av Fantomen. De bar runt på mig och ifrågasatte väldigt mycket. De skulle hävda sig och sa: ”Kommer du ihåg vad som hände i Fantomenäventyret 1986, tidning 10?”
I ett gammalt klipp från Tvärsnytt intervjuas gymnasieeleven Kjell Larsson som verkar ha varit en av de allra första, om inte den första, att gestalta den klassiska hjälten. Han får frågan av reportern om han inte känner sig fånig i blå trikåer och mask. Han svarar med ett skratt.
”Det borde man väl göra, men jag gör inte det.”
Tomas Nyström var Fantomen under flera somrar med start 1992. Han minns jobbet med värme, men berättar för Eskilstuna-Kuriren om jobbets nackdelar.
”Det var också väldigt många olämpliga kvinnor som bokade möhippor med Fantomen. Men även niondeklassare som var där och skulle vara stöddiga mot mig. Då slängde jag in dem i vattenfallet utanför grottan och sen var de inte så kaxiga längre. Fantomen var ju hård mot de hårda.”
Fantomenland hölls aktivt mycket, mycket längre än man hade kunnat tro. Först 2010 stängdes dödskallegrottan för gott, efter att ha varit öppen i över 20 år. Stängningen sägs vara på grund av en så ledsam anledning som bristande intresse för Fantomen som karaktär. Barnen kände helt enkelt inte längre till Den Vandrande Vålnaden.
”De barn som kommer till Parken Zoo har ingen relation till Fantomen mer än att han är en figur som bor på Parken Zoo. En trevlig figur i och för sig men inget som lockar barn att komma hit”, sa parkens dåvarande VD Mars Ericson vid nedläggningen.
1999-2000 genomfördes en undersökning bland parkens gäster vad de skulle önska av sitt Fantomenland. För att tighta till upplevelsen lite extra. Särskilt sticker svaret ”Nej” ut. För den personen var upplevelsen alldeles perfekt som den var. Inget utrymme för förbättringar alls.
Min humor har blivit mer och mer specifik med åren, väldigt svår att förklara. Men denna undersökning illustrerar den perfekt.
Trots intresset för gästernas upplevelse fick alltså Fantomenland slutligen stänga butiken. Robert Aman resonerar kring parkens nedläggning.
”Om Fantomenland var den kanske allra tydligaste symbolen för Fantomens popularitet i Sverige så är rimligen nedläggningen av parken det samma för dess problem med återväxten. I hopp om att få bukt med de ekonomiska problemen som gäckat parken under flera år meddelas det att vad som tidigare varit Fantomenland nu skulle ersättas med en satsning på en karaktär från ett populärt datorspel. Förhoppningsvis överlever mannen som inte kan dö även tidningsdöden.”
