Julen står för dörren och jag är otroligt peppad. Hemmet ska pyntas till oigenkännlighet, allt är perfekt. Eller ja, allt var perfekt tills hon sa att vi borde gå på julbord.
Jag svarade självklart ja, jag vill ju hänga med henne så fort jag får chansen då jag den här hösten varit ute i landet på jobb i princip hela tiden.
– Ska vi gå och äta julbord?
– Ja!
Har aldrig tidigare svarat ja så snabbt på en fråga där det självklara svaret är nej. För om jag har svårt för hotellfrukostar är julbord, håll i er, det absolut värsta jag vet.
Det grundar sig i att jag sett för många julbord – jag har själv stått bakom grytorna, jag har kokt skinkan, griljerat skinkan, skurit skinkan. Det sista jag vill göra är att äta skinkan.
Det är inte på grund av argumentet, ”ät inte grisar, dom är smartare än hundar” för den skiten biter inte på mig. Det argumentet lyssnar jag till den dagen jag ser en gris vinna över en border collie i agility.
Anledningen är att jag har sett för många julbord under mina dagar i restaurangbranschen, och med för många julbord har jag tyvärr även sett för många svenskar trycka i sig detta potpurri av ”traditionell” svensk mat till de spyr upp grisfötter och klenäter genom näsan.
Det finns tre kategorier julbordsgäster. Men bara en av dem jag kan titta på och njuta.
1. Familjen
Det klassiska kärnfamiljen där det hetrosexuella paret från Trångsund unnar sig lite svenska traditioner trots att en i familjen är förtidspensionerat på grund av en höftskada som kom i samband med en buggtävling ute på Ålands hav.
Två barn: en pojke, 13, och en flicka, 11. Pappa tar täten och försöker, som året innan, förklara att det bara finns ett sätt att äta julbord och det är i sju turer:
1. Sill och strömming
2. Lax och annan fisk
3. Kallskuret
4. Småvarmt
5. Ostar
6. Dessert
7. Julgodis
Till varje tur får man dricka 2*50cl brun öl och minst 4 cl ren sprit.
Då barn över 10 år betalar fullpris är det väldigt viktigt för pappan i familjen att man äter för mer än de 595 kronor buffén kostar och det i råvarupris.
Det skiter kärnfamiljsbarnen i fullständigt. De i sinnet korpulenta barnen ger den flatrökta ålen fingret för att i stället trycka i sig taket på pepparkakshuset till förrätt, äter köttbullar med gravlaxsås till varmrätt och spelar mobilspel till dessert.
Vad frun gör? Hon är i regel bara tyst, tyst och ser ledsen ut. Hon älskar sina barn lika mycket som hon hatar sin man.
Hennes nyckel till frihet och glädje stavas infarkt, hon hoppas varje år, varje julbord.
Den här familjen är tyvärr en av anledningarna till att jag från botten av mitt hjärta hatar julbord, det blir bara för mörkt, mörkt som i ett prästarsle.
Mer av Nisse Hallberg: ”Minut-för-minut-rapport av den värsta resan i mitt liv”
2. Elekrikergänget
18 killar som aldrig lärt sig knyta slipsen för egen maskin och en tjej som får spela med i grabbigheten för att inte bli utfryst eller antastad.
Som en svensexa för ett mindre lyckat motorcykelgäng rasar dom in i salongen till tonerna av Peter Jöbacks 11:e julskiva. Den enda killen som inte bytt om för kvällen utan fortfarande har på sig blåstället för att ”kröket” kom emellan brölar ”Böggjazz!” då O helga natt når sitt klimax.
Här finns bara ett fokus, fokus är att fucka ur. Här är målet att ge chefen en så saftig nota som möjligt och det gör man genom att supa. Chefen påminner lite om pappan i familjen ovan då han försöker lära flocken hur man för sig i möblerade rum.
Detta är att kasta pärlor åt svin: Jompa, Tussen, Mikkel, Sussi, Larrie och resten av gänget har fullt upp med armbrytning och förhudsmätartävling borta vid Onsalakorven.
Jompa i blåstället har redan däckat i sin tallrik. Synen då han vaknar till går närmast att likna vid en sill-bukkake då senapssillens saft täcker hela hans ansikte, julens egna ryska gruvfyllo.
Notan landar ofta på 2 000 kronor per elektriker och det lämnas aldrig dricks då det betalas via faktura.
Detta är det värsta man kan bli utsatt för som anställd på ett julbord – hantverkare, fula slipsknutar och alkohol i en vidrig kombination. Detta övergrepp behöver en egen hashtag.
3. Det äldre paret
Nu kommer de jag älskar, det äldre paret som är på plats för att njuta. Både av mat och stämning men framförallt av varandras sällskap och goda hälsa.
Det börjar liksom bubbla av lycka i mig när jag ser dessa människor. Hon har satt på sig en fin stärkt kjol, kanske en liten brosch, låga klackar och en hatt.
Han har en mörkgrå kostym av modell aningen för stor över axlarna, julslipsen han fick av barnen då de var yngre, slipsnål från företaget som gav honom guldklockan efter år av trogen tjänst och det kritvita håret vattenkammat rakt bakåt.
De njuter av perfekt tempererad glögg med skållade mandlar och russin. Det blir alltid bättre på restaurang, för där hemma lyckas Bengt alltid med koka bort alkoholen ur glöggen till Mariannes stora förtret.
– Man vill inte bli berusad men man vill väl känna det lilla stinget annars kan vi ju dricka saft, brukar hon skämta till det.
Här behövs inte några inlärda regler, för julbordstraditionerna kom med bröstmjölken. I ett lugnt tempo och med andakt tar det äldre paret sig igenom denna festmåltid. Grisfötter dissikeras, slips doppas i grytan och minnen diskuteras.
Bengt tar backning på struvorna med lättvispad grädde medans Marianne busigt tar några punschpraliner för mycket. Efter tre timmar i himmelriket åker det äldre paret hem i samma bil som dom kom. Han kör, då det var hennes tur att att få njuta av ett glas vitt idag.
Dricks lämnas med orden: “Se nu till att alla får lika mycket.”
Ok jag märkte att jag själv lyckades ändra uppfattning under skrivandets gång, jag blev nu sugen på att gå på julbord för att få vara det äldre paret.
Så Rebecca, om du är Marianne är jag mer än gärna Bengt.
MEN kommer det en ”kärnfamilj” där pappan och sonen har matchande helikopterplatta-frisyrer och trekvartsbyxor eller 24 grabbar från Orminge El och Pattar AB då drar vi direkt. Då blir det Findus jultallrik kryddad med ensamhet.
Ps, för att citera Rudolf:
– Ta lax det är dyrt.
God första advent på er!