Ola Salo om barndomen och bisexualiteten: ”Det är okej att vara hatad av homofober och ointelligenta”

Klas Ekman | Foto Henrik Halvarsson  |  Publicerad 2014-10-18 06:30  |  Lästid: 13 minuter
Ola-Salo-start

Kanske ska vi skylla en stor del av det på korna. Hade det inte varit för dem, den där sommaren för längesen, så hade Ola Salo kanske sluppit uppgörelsen med sitt Messiaskomplex som ägt rum efter skivan In lust we trust som kom 2002.

En skiva som snarare var en essäsamling än ett rockalbum. En skiva där varje låt var ett politiskt manifest. En skiva som prästsonen från småländska Rottne så här i efterhand kallt konstaterar ”inte rockar”.

In lust we trust försökte Ola Salo göra upp med exakt alla konventioner och han predikade sitt evangelium om rätten att vara annorlunda och gå emot samhällets alla regler.

Som en annan Jesus. Som i låten Father of a son om homosexuellas rättigheter att adoptera barn. Eller The most radical thing to do, en uppgörelse med ytlig plakatidealism.

Under de två år som gått sen dess har Ola Salo tvingats göra upp med sitt arv.

Tillbringar man varje söndag under sin uppväxt i en kyrka, där man dyrkar en halvnaken man som hänger på ett kors, påverkar det naturligtvis ens egen självbild. Man ser lätt scenen som en predikstol. Man vill lätt sprida sina sanningar över världen.

I Ola Salos fall blev konsekvenserna av den religiösa uppväxten stora.

– Något hände mig i 14-årsåldern. Jag insåg att jag inte behövde ta hänsyn till omvärldens värderingar och ideal. Delvis beroende på att jag ända sen jag var liten har haft en känsla av att vara utvald. Jag såg tecken på det överallt.

Ibland var tecknen extremt tydliga. Även för andra människor. Som händelsen med korna:

– Det var en sommar när vi var på landet hos några goda vänner till familjen. Jag fick sjunga och då kom alla korna i hagen bredvid och samlades vid stängslet. De lyssnade oerhört intensivt. Alla var väldigt imponerade över det. Framför allt jag själv, förstås. Jag uppfattade det som ett konkret tecken!

Och så fortsatte det. I drygt tio år innan Ola Salo definitivt tröttnade på sig själv. Till slut såg han Sting framför sig i spegeln.

– Det blev bara för mycket. Den där ”rädda regnskogen-blicken” jag hade. Det kändes som att jag höll på att bli något som andra bestämt att jag skulle vara. En väldigt banaliserad variant av Ola Salo. Dessutom ringde det folk så fort det skulle vara någon välgörenhetsgala någonstans. Det kändes farligt, som en varningssignal om att jag var fel ute.

Ola-Salo-1

”Vi har alltid gillat att balla ur när vi festar och brukade ta av oss nakna en gång i tiden.”

Ola Salo har alltså, trots att han bara är 27 år gammal, tröttnat på rollen som världsförbättrare och glamrockande politiker. Så när han och The Ark gick in i studion i våras för att spela in nya skivan State of the Ark var de bestämda att staka ut en ny riktning.

När Salo går runt i Tambourinestudion i centrala Malmö med en cd-spelare under armen beskriver han plattan med ett enda ord: riffdisco.

I dag har Ola Salo kreativt ansvar för gruppen. Och på skivan finns inte ett enda övertydligt statement. Inte ett enda manifest.

– Den här gången vill jag bara göra en rockskiva som det är kul att dansa till. Jag tröttnade på att skriva manifest. Det blev ju ingen rock. Och vad skulle jag egentligen göra? Börja leta i tidningarna efter nya grejer att attackera?

Det är sista inspelningsdagen och det är bara producenten Jens Andersson och Ola Salo som är här.

Jens Andersson spelar upp låten Girl, you’re gonna get’em real soon i studions högtalare. Ola bestämmer sig för att sjunga in hela låten igen.

– Sången låter alldeles för ansträngd.

Genom det ovala fönster som skiljer studion från mixerbordet kan man se honom lyckas få till en sånginsats som ingen som genomgått puberteten egentligen borde lyckas med.

Men framför allt slås man av att han verkligen menat allvar den här gången. Låten är ren riffdisco. Som en blandning mellan Judas Priest och Devo. Utan minsta antydan till musikalinfluenser.

– Tidigare har jag varit rädd för att framstå som dummare än vad jag är. Därför har det blivit tjusiga musikaliska byggen. Jag glömmer lätt styrkan i att vara enkel.

I slutet av augusti 2003 gjorde The Ark sin senaste svenska spelning. Det tog nästan ett år innan de över huvud taget började fila på uppföljaren till In lust we trust.

Ola Salo tog det mest lugnt tillsammans med sin dåvarande flickvän. Åkte till New York och London och började långsamt skriva låtar igen. I våras gick gruppen in i studion igen, men inför inspelningen samlade han alla medlemmarna och förklarade vissa saker som måste ändras den här gången.

– Jag sa att jag var intresserad av att ta kommandot över det kreativa. Tidigare hade det varit för många kockar. Alla skulle vara delaktiga i varenda detalj. Det var ett väldigt ineffektivt och tröttsamt sätt att jobba på som bara resulterade i en ändlös mängd möten. Och det var något som alla höll med om. Lustigt nog låter vi faktiskt mer som ett band nu.

Sedan tog de sommarlov. De andra turnerade med Peter Wahlbeck under sommaren och gitarristen Jeppson dök upp som programledare för ett lekprogram i tv.

Ola Salo gick omkring hemma i Malmö. Hans förhållande kraschade och i samma veva odlade han ett mäkta imponerande helskägg medan han väntade på att inspelningen skulle komma igång igen.

– Egentligen var det bara ett så kallat studioskägg. Jag orkade inte raka mig helt enkelt. Men ganska snabbt upptäckte jag fördelarna. Ingen kände igen mig, inte ens mina gamla kompisar. Det påminde mig om ett råd jag hade fått av Di Leva. Han har sagt att jag kan bli en världsartist, att jag har det i mig, men att jag först måste bli en social katastrof. Med det menar han att jag måste offra lite socialt liv för att lyckas med mina ambitioner. Skägget blev en symbol för min ambition att bli en social katastrof – i populärkulturens tjänst.

Han är, så klart, ganska långt ifrån att vara en ”social katastrof”.

Personligen vet jag inte vad jag förväntat mig. I alla fall inte den här avslappnade, självdistanserade, skäggstubbige killen i enkla svarta kläder.

Jag försöker förgäves hitta en antydan till en fjäderboa i studion men ser bara en laptop, några kaffekoppar och en och annan kvällstidning.

Det är nästan så att man blir besviken.

Detta är trots allt mannen som slog igenom med att predika om vikten av glamour och att våga släppa loss och vara lite galen i It takes a fool to remain sane. Och som, tillsammans med Håkan Hellström och Magnus Uggla, var ute på en av de mest dekadenta turnéerna i nutida svensk musikhistoria.

Det enda riktiga tecknet på något utsvävande i rummet är låten Clamour my glamour som hörs i högtalarna. På den sjunger Ola Salo som Axl Rose.

Han blir lite missnöjd över det påpekandet.

– Jag försökte ju låta som Rob Halford. Jag älskar Judas Priest!

Han kan prata om den tyska technogenren Schaffel och fördelarna med knaster och andra effekter, men Ola Salo kommer antagligen aldrig att bli känd för sin goda musiksmak. Åtminstone inte i mer elitistiska kretsar.

– Vårt band uppstod under den ironiska eran. Vi blev en sorts motkraft mot det. The Ark upplevdes kanske som löjeväckande av folk, men vi älskade det vi gjorde fullt ut.

Ironin på 90-talet var feg, undflyende och distanserad. Vi blev galna på det och det var just det som vår första skiva var en tydlig revolt mot. Vi visste att vi skulle betraktas som fåniga och njöt av att retas.

Och blev attackerade med flaskor under spelningar i Halmstad som tack?

– Det var ju bara roligt! Vi har retat upp folk för att vi inte överensstämmer med deras estetiska uppfattning och för att vi haft ett queerbudskap om rätten att vara annorlunda. De som kastade flaskorna i Halmstad var folk som var tvungna att visa för kompisarna att de inte gillade bögar. De siktade dessutom dåligt. Och det är helt okej för mig att vara hatad av homofober och ointelligenta människor.

Ola-Salo-2

”Plötsligt fanns det massvis med nynazister i byn. Man hörde dem stå på sina balkonger och skrika heil ut i sommarnätterna.”

Ola Salos hemstad Rottne är en liten bruksort utanför Växjö. Mest känd för att prästens son har blivit rockstjärna i The Ark och för nazisten Mats Nilsson, som bland annat var med i Lars Noréns 7:3 och länge misstänktes för att vara inblandad i den bankrånsturné som kom att leda fram till Malexandermorden.

Mats Nilsson och Ola Salo är jämngamla, och hade ett gemensamt intresse för ishockey som resulterade i långa diskussioner på skolbussen.

– Vi var aldrig direkt kompisar, men jag blev ändå väldigt förvånad när jag hörde om att han blivit nazist. Av någon anledning fanns det plötsligt massvis med nynazister i byn. Det var lika absurt som obehagligt när man hörde dem stå på sina balkonger och skrika heil ut i sommarnätterna. Jag brukade se dem när jag cyklade förbi och jag förstod ingenting. Det var under gymnasiet och jag bodde redan i Växjö, men jag fattade inte varför det fanns så många av dem just i Rottne.

Under Ola Salos år i Rottne fanns det alltså inga nynazister på orten. Inte mycket till alternativkultur att tala om heller för den delen.

Men man kunde se på bio i Växjö. Där visades bland annat Oliver Stones film The Doors. En film som påverkade den dåvarande Ola Svensson, och de av hans kompisar som strax efteråt skulle komma att bli resten av The Ark, starkt. Filmen innehöll naturligtvis allt. Teatraliska utsvävningar, mystiska texter, en snygg man och väldigt mycket drogromantik.

– Efter att ha sett den experimenterade vi med allt. Från joints på svartvinbärste till att snurra varandra på kontorsstolar för att det åtminstone skulle hända något i huvudet. Men den psykedeliska grejen förde med sig en insikt: Det spelar ingen roll vilken plats man befinner sig på, det var de inre upplevelserna som räknades. Vi hittade också det teatrala i Doors. Det var ju toppen när de iscensatte avrättningar på scen.

De hedonistiska festerna i den föräldrafria prästgården i Rottne är smått mytiska. Det har talats om vända kors, nakenhet och eufori. Den paradoxen – röjande i en prästgård – sammanfattar nog The Ark allra bäst.

– Som alla andra tonåringar passade jag på att ha fest i huset. Nu var ju prästgården inte bara min familjs hus utan även en sorts representationsbyggnad för kyrkan. När mina föräldrar var i Zimbabwe 1995 ställde jag till med ett ordentligt tabelras som bland annat annonserades med flyers. PGF (prästgårdsfest) var redan ett etablerat begrepp i Växjös alternativa kretsar så det kom rejält med folk. Vilket naturligtvis hördes över byn. Det dök upp en liten delegation från kyrkorådet och ville avbryta festen. De möttes av en hejdlös backanal när de kom in i huset. Det var säkert över hundra personer som festade, dansade och drack. En diakonissa bad mig att utrymma stället men jag protesterade med motiveringen att ”det väl inte gjorde något om kyrkan representerades av lite livsbejakande leverne för en gångs skull”. Jag tvingade iväg dem, men dagen efter fick jag skriva ett förklarande brev till mina föräldrar. De brukar fortfarande läsa det högt ibland för att få skratta lite.

Vad har du för relation till dina föräldrar?

– En mycket bra. I intervjuer brukar folk alltid försöka göra en grej av att det skulle vara en konflikt mellan min far och mig, eftersom han är präst och jag är någon sorts bisexuell rockidiot. Men vi är ganska lika egentligen. Han är ju också underhållare. Han framträder varje vecka framför publik. Iklädd något som liknar en klänning.

Kom igen nu, var det verkligen så lätt?

– Mina föräldrar är visserligen inga jätteliberala kristna, de är kristna på ett ganska gammaldags vis. Men de råkade lära mig att auktoriteter också kan ha fel – och därmed även de själva. Och jag var ganska bra på att argumentera för min sak, så de lät mig hållas till stor del.

Var inte Rottne, mitt i bibelbältet och uppenbarligen lätt nazistiskt, ett jobbigt ställe att bo på när man först inser att man är bisexuell?

– Jag fick den där jättekicken i 14-årsåldern när jag insåg att det inte var något fel i att se lite androgyn ut, snarare tvärtom. Jag har trivts bra med det, men insikten att jag kunde bli tänd på killar kom väl först i 18–19-årsåldern. Då bodde jag inte där. Det var inte heller så traumatiskt att ta den insikten när man inte hade ett privatideal där det gällde att vara en machokille.

Ola-Salo-3

”Homos har blivit accepterade som en alternativ normalitet, men vi som är bi är fortfarande konstiga. Det upplevs som lite pellejönsigt.”

Det har spekulerats en hel del om din sexualitet, att The Ark ”gjorde en Suede”. Brett Anderson sa ju att han var ”en bisexuell man utan homosexuella erfarenheter”.

– Det gäller inte mig. Jag är bi med både hetero- och homosexuella erfarenheter. Jag har aldrig hymlat om att jag är bisexuell, likväl verkar det vara väldigt svårt att sjunka in hos folk. För tre år sen blev jag tillsammans med en tjej och då fick jag hela tiden höra frågor om det var slut med experimenterandet nu? Och frågor om det bara varit en fas? Jag har aldrig sagt att jag är homosexuell. Jag har varit extremt tydlig med att jag är bi, ändå upplever folk mig som en bedragare. Det här misstroendet visar på en otrolig dubbelmoral. Homos har blivit accepterade som en alternativ normalitet, men vi som är bi är fortfarande konstiga. Det upplevs som lite pellejönsigt.

Varför tog det senaste förhållandet slut, tröttnade din tjej på rockstjärnelivet?

– Absolut inte. Det var snarare tvärtom, att förhållandet tog död på rockstjärnelivet. När jag träffade henne insåg jag att jag inte hade något intresse av att ragga runt längre.

Så varför tog det slut?

– Det vill jag inte gå in på. Det var inget spektakulärt, så du missar inget intressant. Men det var ett jättejobbigt uppbrott, helt klart. Och det var mitt i pausen av skivinspelningen så det smög sig nog in lite i låtarna. De handlar en del om sorg, saknad och uppbrott. Men texterna är inte övertydliga på den punkten. Jag hatar självömkande musik. Det blir inte intressant.

Är det lättare att vara ihop med killar?

– Nej, det tycker jag inte. Förhållanden har alltid sina svårigheter. Fast det är skillnad på problemen som uppstår. Jag vet inte. Det är alltid svårt att ge sig åt nån. Jag har inte tänkt så mycket på det. Och jag har inte så stor erfarenhet av seriösa förhållanden, tycker jag.

Du har beskrivit intervjuer som onani. Vad menar du?

– Jag har väldigt lätt att fascineras av mig själv. Och det blir lätt lite osunt och unket när man är så narcissistisk och egocentrerad. Så jag försöker egentligen hålla igen, men… Sen kommer det en massa journalister och vill veta saker. Då är det svårt att upprätthålla den där mentala hygienen och då blir det lite som onani. En sorts guilty pleasure.

När var det egentligen du bytte namn?

– 1995. Jag var förtjust i palindromer och ville helt enkelt ha ett lite fräsigare namn än Svensson. Det kändes helt enkelt som en mer korrekt varudeklaration.

Vad står det i passet?

– Ola Salo Svensson. Jag tog Salo som mellannamn. Jag fick inte ha det som efternamn eftersom folk heter så. I såna fall måste man gifta sig till det och Tommy var inte så sugen.

Till slut böjer sig kvinnan vid grannbordet fram och ber artigt om en autograf till sin dotter. ”Hon har hela rummet tapetserat med era posters”, berättar hon och Ola skriver på ett papper från mitt anteckningsblock och frågar proffsigt om namn och stavning.

– Är det en sak jag har lärt mig av allt det här är det på hur många sätt svenska namn kan stavas, säger han när hon tackat för sig och gått iväg.

– Man får det alltid fel om man gissar.

Platsen är Hotell Rival i Stockholm. Det är fredagskväll, skivan är klar, och om några timmar ska Sylvester Schlegel, The Arks trummis, spela med sitt The Band-influerade soloprojekt på Kägelbanan vid Södra Teatern.

Men det återstår lite saker att reda ut.

Som varför svenska artister, och där har Ola Salo tidvis varit ett praktexempel, envisas med att låta som amerikanska presidentkandidater.

– Det är nog ett arv från proggen. Hela den där folkbildningstanken. Den har letat sig in i popkulturen. In lust we trust var nog ett uttryck för det.

Är det, ärligt talat, inte väldigt tråkigt?

– Den stora skillnaden på svensk och engelsk kultur är nog mobbningen. Den har britterna liksom inbyggd i sig. I Sverige vill vi verkligen bekämpa det, eftersom vi har en gammal kultur som går ut på att vi ska försöka hålla borta alla hierarkier. Vilket jag givetvis tycker är bra, men jag förstår att du som journalist tycker att det är tråkigt. Man har märkt det på er. Ni gillar att vara lite elaka och mobba nu för tiden. Det är en trendgrej, som Filip och Fredrik. Det är en sorts revolt.

Och det gillar naturligtvis inte du?

– Jag tycker inte att det är så farligt faktiskt. Jag önskar snarare att jag kunde vara mer elak. Jag känner ofta att vi har hamnat i en situation där vi förväntas vara goda förebilder i allt vi gör.

Är inte kravet att vara en förebild bara ett hjärnspöke?

– Det tror du? Under vissa perioder har det varit extremt mycket krav på sånt. Jag har blivit kritiserad för ditten och datten. Folk moraliserar och kritiserar om vartannat.

Men är inte ditt ansvar bara att vara en cool kille som gör bra plattor?

– Jo, det är möjligt. Och det är klart att jag vill vara en människa som får göra dumma saker, vad vore det annars för liv?

Hur klär du dig när du är hemma?

– Jag är skitdålig på att klä mig när jag inte ska plåtas eller synas. Jag orkar bara inte. Möjligtvis tvättar jag. Så när jag är hemma är jag inte direkt någon stilförebild, jag har till exempel ett par thaibyxor som jag går omkring i hela somrarna. Fast jag är, paradoxalt nog, väldigt intresserad av mode som uttrycksform. Och jag gillar verkligen Alexander McQueen, han är fantastisk!

Har dina thaibyxor fått någon konsekvens på dina relationer, förresten? Snacka om romansdödare.

– Nej, det tror jag inte. Min ex-tjej hade ett par exakt likadana.

Hur är du att leva med?

– Jag kan nog bli lite överbeskyddande och rädd för att den andre ska vara ledsen. Och det i så hög grad att det kan bli jobbigt. Sen är jag hopplös på att hålla ordning och passa tider. Jag har ett livslångt, mycket olyckligt kärleksförhållande till just ordning.

Vad håller du på för fotbollslag?

– Öster såklart. Jag är från Växjö.

Blir du helt uppe i varv och gastar att domaren borde dras efter en bil?

– Riktigt så engagerad blir jag nog inte, nej. Jag följer mer VM och de andra stora turneringarna. Och så gillar jag dräkterna och alla flaggor.

Har du någonsin haft problem att hålla dig smal?

– Jag har inga direkta anlag för fetma, men jag äter bra. Jag undviker fett och kolhydrater och käkar mest nyttig vegetarisk kost. Fast jag var rätt nedgången i somras efter separationen från flickvännen. Det var då skägget kom så bra till pass.

På turnéerna då?

– Jo, men då har du spelningar fyra gånger i veckan och det är bra motion. Det går inte att supa kvällen innan en konsert. Dessutom har jag lätt för att bli hes. Det insåg jag rätt snabbt, redan innan turnén med Uggla och Håkan. Fast jag tog igen det med råge på turnéavslutningen såklart. Håkanturnén var visserligen ganska dekadent. Fast som sångare kan man inte leva så mycket rövare. Spelar du däremot, typ bas, går det bättre.

Vad skulle det stå om dig om det fanns en svensk motsvarighet till groupiecentral.com?

– Att jag blivit en svikare på senare år.

Ola-Salo-4

”Om tio år är jag förhoppningsvis en något tunnhårigare men lyckligare människa.”

Det finns egentligen bara en sak kvar att utreda, ett enda frågetecken att räta ut – och det gäller nakenbilderna i Vecko-Revyn. Ett foto som förbluffade många när det publicerades häromåret. Det på Salo, gående Ankeborg (naken på underkroppen, påklädd på överkroppen) på en gata i Malmö. Mitt på dagen.

– Alltså… om någon vill smälla upp en fyra år gammal bild när jag går med byxorna nere så får de göra det. Jag har inga problem med det. Vi har alltid gillat att balla ur när vi festar och brukade ta av oss nakna en gång i tiden. Bilden är från den perioden och jag tycker inte att jag har något att dölja. Däremot irriterade det mig att de tog upp det som en nyhet. Ingenstans nämndes det att den var gammal, i stället skrev de att det hände ”nyligen”.

Och därmed är det fullbordat.

Arkivera nakenbilden under ungdomssynder, någonstans bredvid Messiaskomplexet.

Klockan är hux flux oerhört mycket och vi måste kila iväg för att försöka hinna med Sylvester Schlegels spelning.

Förutom Ola var han den ende medlemmen i gruppen som inte turnerade hela sommaren som kompband till Peter Wahlbeck och Henrik Schyffert. Vilket oförhappandes får en att börja undra över gruppens interna ekonomiska fördelningspolitik.

– Vi anpassar andelen efter varje låt. Hur stor den blir beror på hur mycket man har varit med och arrangerat. Men ingen behöver gå lottlös. Vårt system avspeglar hur mycket upphovsman man är.

Låter som upplagt för interna stridigheter?

– Det har aldrig varit några bråk om det. Generellt anses jag faktiskt vara mer generös än vad jag behöver… På just det planet. Vi kan leva på vår musik. Alla pengar går till vårt företag och betalas ut som löner.

Hur har du investerat din del av pengarna?

– Eh… Jag vet inte. Köpt en lägenhet? En en och en halva i Malmö. Alltså… det rör sig inte om så mycket pengar.

Behövde du ta lån?

– Ja, jag tog lån.

Vad tar man ut som lön som basist i The Ark?

– Vi tar ut samma lön allihop. Och det är en vanlig knegarlön. Vi vill kunna leva på det vi får in så länge som möjligt och då är det nog jävligt bra att hålla sig kvar på en rätt enkel nivå.

När vi väl kommer fram till Kägelbanan svär Ola Salo för sig själv när han ser bandkamraten stå och pusta ut i korridoren. På det där avslappnade sättet man bara kan se ut på om man precis genomlidit en mindre pärs.

Eller en spelning i Stockholm.

De två The Ark-medlemmarna kramar om varandra. Sen tullas det lite på vinet i artistlogen.

Sen beställs det lite mer.

Själva konsertlokalen är så gott som tom på folk. Alla andra är i baren. Det är bara ett litet sällskap på knappt tio personer som sitter kvar på scenen. Sylvesters bandmedlem ”Sunkan” spelar piano och Ola Salo sjunger. Han äger verkligen scenen. Alla blickar är riktade mot honom och jag kommer att tänka på något han sa tidigare under kvällen, om hur han vill åldras.

– Om tio år är jag förhoppningsvis en något tunnhårigare men lyckligare människa. Som inte har några krav på sig att vara ungdomlig och snygg. Jag vill nog gå åt ett håll där jag förminskar min egen roll. Kanske som ren kompositör. Eller i alla fall göra musik som handlar mindre om mig själv och mer om ljud och idéer.

Det låter, när man ser Ola Salo stå och sjunga på en nedsläckt scen, som en lite orealistisk dröm. Den egentliga sanningen kom nog en stund efteråt, när det kom att handla mer om hans största drömmar.

– Jag tror egentligen att jag lever min allra största dröm just nu. Allvarligt talat. Jag är med kompisar och kan resa och skapa och får lära känna en massa människor. Jag har allt det nu.

Först drar han igenom den nya bedårande balladen Let me down gently. Sen blir det Elton Johns Your song och efter det börjar det hela påminna en hel del om en något drucknare – helt oklippt – version av busscenen i Almost famous.

Ola Salo är den ende som står upp när han leder allsången, som en alternativ variant av Lasse Berghagen.

Vi andra sitter bredvid och glor.

Som en annan skock kor.

Texten är ursprungligen publicerad i Café nr 2 2005.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-26 16:34