Vän till familjen: (Tittar på vår son, som i vanlig ordning ligger och stirrar upp i taket och jollrar osammanhängande.) Åh vad gulligt det är när han försöker prata!
Jag: Ja, det är en söt liten rackare det där.
Vän till familjen: Va?
Jag: Jag sa att det är en söt liten RRR-ackare det där!
Vän till familjen: Åh, haha. Jag blir så förvirrad av din dialekt ibland. Jag tyckte att du sa ”stackare”. Haha!
Jag: Mmm. Så tokigt det kan bli.
Vän till familjen: (Tittar på vår son.) Vad tror ni att hans första ord kommer bli då?
Min fru: (Rycker på axlarna.) Tja…såvitt jag vet kan han ju redan ha sagt det. På skånska. (Nickar mot vår son, som fortfarande ligger och stirrar upp i taket och låter som om han precis kommit från statistcastingen för uppföljaren till Gremlins.) För allt vad jag vet kanske han ligger där och redogör för Greklands budgetunderskott just nu…
Jag: Jag finner visserligen just det föga troligt.
Vän till familjen: (Tittar på mig och ler ett leende blankt som en småländsk insjö.) Va?
(Tystnad)
Jag: Nu går jag fan till jobbet.
