Jimmy Durmaz om rasism, hat – och drömmen om Italien

Från avbytarbänken, hatad och mordhotad till Sveriges mest respekterade fotbollsstjärna. Café drar på krogrunda med Jimmy Durmaz i Toulouse och möter en man som ska förändra svensk fotboll i grunden.

Markus Thunberg  |  Publicerad 2018-10-10 15:10  |  Lästid: 14 minuter

Det är redan kört för Jimmy Durmaz när han tittar ner på bollen som förs fram av den tyske anfallaren Timo Werner – han ligger en halvmeter efter. Platsen är Fisjt-stadion den 23 juni 2018, matchklockan har passerat 90 minuter och Sverige har ett osannolikt 1–1-läge mot regerande mästarna Tyskland i fotbolls-VM.

På tv-bilderna kan alla se hur den svenske 29-åringen borrar in blicken i tyskens bröst, vräker fram sitt högra ben samtidigt som han balanserar upp kroppen med en arm i luften och den andra längs sidan. Hur kört det är blir smärtsamt tydligt i samma stund som Durmaz fot missar bollen med några fjuttiga centimeter och i stället träffar Werners ben.

Svensken hinner slå ut med armarna innan någon av dem ens landat i gräset, men domaren har redan pipan i munnen och Tyskland gör ett av turneringens vackraste mål på den efterföljande frisparken i 95:e matchminuten.

Nattsvart och det närmaste landssorg en fotbollsmatch kan framkalla.

Jimmy, hur tänkte du egentligen?

– Haha, jag ville stoppa honom från att komma förbi till ett farligt läge. Han gör en fint och petar förbi bollen. Jag trodde att jag skulle hinna, men ibland gör man inte det, säger han nu.

Ångrar du dig?

– Svårt att säga, jag ångrar att det blev frispark men det är fotboll. Kanske att jag skulle göra likadant igen. Det är små marginaler.

Tacklingen och målet visade sig vara betydelselösa för Sveriges VM-avancemang, men den flod av hat och dödshot mot huvudpersonen Jimmy Durmaz – där rasismen fått störst uppmärksamhet – har fortsatt fylla sportsajter och -sändningar.

– Jag blev ett offer under VM i och med alla skriverier. Men jag är inget offer, säger Jimmy Durmaz när Café besöker honom i Toulouse.

Efter sitt tal mot rasism och om att skilja på fotbollsspelaren (”du får tycka att jag är helt värdelös om du vill, jag bryr mig inte”, säger han nu) och personen (”du vet ingenting om mig”) är han en av Sveriges mest uppmärksammade och påpassade personer. Talet har gjort honom till någon som företag, PR-byråer och lobbyorganisationer vill använda i sina valkampanjer – helt enkelt för att han har en sanningssägares shining, det där som får folk att lyssna. Men det är kampanjkronor han vänligt men bestämt tackar nej till.

– Jag vill inte ta politisk ställning eller säga något fel som kan skada mig. Jag har inte varit så insatt i svensk politik och det är inte min grej, i stället försöker jag förändra på mitt sätt.

Café har stämt träff med Sveriges mest frispråkiga fotbollsstjärna över ett par mål fransk mat i nuvarande hemstaden Toulouse. Vad brinner Jimmy för, hur fixar han livspusslet i den glassiga södra Frankrike-vardagen – och vad är det som skaver i svensk fotboll?

Jimmy Durmaz har landat efter en dramatisk sommar där hans tal efter hatstormen i VM spreds över hela världen och där kampanjen #backadurmaz fick starkt fäste.

Jimmy Durmaz har landat efter en dramatisk sommar där hans tal efter hatstormen i VM spreds över hela världen och där kampanjen #backadurmaz fick starkt fäste.

Det är en liten och beige skara äldre män som väntar utanför grindarna till Stadium Municipal i Toulouse den här onsdagsmorgonen. Där finns två par kakibyxor, två par seglarskor, en basker, en krycka och ett par öppna sandaler av vildmarkstyp. En person är klädd helt i Adidasdress, givetvis inte den trendiga retrotypen utan den med avbrutna ränder som säljs på stormarknad.

En man i ljus gubbkeps och tonade glasögon bryter det väntade mönstret, han vankar otåligt, och med en auktoritet som om han precis blivit personligt förolämpad ryter han plötsligt till på franska.

– Retard! Trente minutes! English? Non, det går inte.

Han, ett Toulouse-fan, pekar på sin ännu äldre klocka och vi kommer till slut överens om att det är fotbollslaget Toulouse FC som, enligt honom, redan borde vara igång med dagens träningspass.

Det var in i det sista oklart om Jimmy Durmaz ens skulle återvända till Toulouse i södra Frankrike efter VM. Under förra säsongen fick han knappt dra av sig överdragskläderna till matchställ samtidigt som laget slutade på 18:e plats i den franska högstaserien och tvingades spela två förnedrande playoffmatcher för att säkra kontraktet. Men efter att grindarna öppnats joggar han här i sensommarsolen klädd i Toulouses violetta färg. Familjen, frun Gabriella och barnen Novalii, 6, och Gabriel, 2, är dock kvar hemma i Sverige i väntan på att försäsongen ska ta slut och det franska transferfönstret ska stängas.

– Det kan gå fort med transfers i augusti månad, man vet aldrig vad som kan hända. Det är jobbigt att ha dem här och i morgon få ett samtal om att jag ska flytta. Då har du två barn, en fru och ett hus när allt ska lösas så fort som möjligt. Händer något vill jag kunna packa ihop snabbt, säger Durmaz efteråt.

Nu kan jag fem språk: svenska, engelska, syrianska, arabiska och turkiska. Det får räcka.

Han hade hoppats på en flytt från Toulouse och den kändes självklar ett tag. Men det hände inte. Två barn och sju, åtta resväskor på hotell i mer än en månad var helt enkelt inget som lockade.

Hur klarar du dig utan dem?

– Det är en jättejobbig period att vara utan dem, men så är branschen och det krävs för att vi alla ska må bra. Men vi pratar på Facetime flera gånger om dagen och under försäsongen tränar jag så mycket att vi knappt hinner se varandra ändå.

Första övningen är bekant för alla som någonsin beträtt en fotbollsplan under ordnade former: kvadraten, i vilken två spelare i mitten ska försöka bryta de andras passningar. När turen kommit till Jimmy Durmaz höjs tempot, han yr runt som en rävattackerad höna till ljudet av fotbollsskor mot benskydd och när han efter sekunder kommer åt bollen låter han den inte ligga för näste man utan sparkar till för kung, fosterland – kanske för att imponera på publiken – ett hundratal äldre män i gubbkepsar och Cafés reporter.

Bollen fångas av ett högt nät och Jimmy Durmaz firar med att skaka högerhanden i shaka-tecknet inför sina skrattande lag kamrater från länder som Belgien, Frankrike, Guinea, Togo, Marocko och Schweiz. För en fotbollsspelande nomad är den surfinspirerade tumme- och lillfingerrörelsen – som gått från symbolen för att ringa någon via Ronaldinhos målgest till något som 2018 görs av såväl Redbull-vodkadrickare som banktjänstemän med skäggstubb – klart mer gångbar än närmaste franska pronomen. Jimmy Durmaz kan inte franska.

Du ska inte lära dig?

– Nej, nu har jag fem språk som jag kan: svenska, engelska, syrianska, arabiska och turkiska, det får räcka. Där täcker jag in den största delen av världen. Det enda jag saknar är ett latinskt språkt och det kommer jag vilja lära mig.

Hur funkar det, fransmän är ändå beryktat dåliga på andra språk än franska?

– Jag har lärt mig fotbollsorden, men ibland pallar jag inte gå till ställen som bara är fransktalande. Jag håller mig hemma i stället.

Jimmy Durmaz fotograferad i Botkyrka utanför Stockholm. I höst gör han samma sak som kollegan David Beckham: väljer ut plagg i en egen H&M-kollektion. ”Det kändes som en fet och häftig grej”, säger Durmaz.

Jimmy Durmaz fotograferad i Botkyrka utanför Stockholm. I höst gör han samma sak som kollegan David Beckham: väljer ut plagg i en egen H&M-kollektion. ”Det kändes som en fet och häftig grej”, säger Durmaz.

Vårt fönsterbord på restaurang Pizza Pino i den turistigaste delen av Toulouse får plötsligt en smäll av vår välklippta och nybarberade fotbollsstjärna och tappar fotfästet (håret ”växer som ogräs överallt” och han måste gå till frisören varje vecka). Bordet klirrar till mot stengolvet och skjuter iväg ett glas apelsinjuice över pastarester, inspelningsutrustning och kläder. Den kletiga vätskan rinner ner över våra fötter till en pöl under bordet. Det vore ofint att skylla på Durmaz, men det är helt klart hans fel.

– Jävlar! Shit, sorry, säger han lika snabbt som han verkar glömma vad han gjort. Trots försök att kalla till oss en person med trasa sitter vi kvar i apelsinjuicen.

Med familjen på hemmaplan i Tumba har Durmaz, ”hela eftermiddagen fri”.

– Det är inte mycket att klaga på. Jag har ett fantastiskt bra liv, det har jag. Vi tränar alltid på morgonen och jag är klar vid halv två om det inte är något extra. Då går jag ner på stan och tar en lunch, sedan går jag bara runt och tar det lugnt eller är hemma med familjen. Och så är vädret alltid bra här.

Och pengarna är säkert bra … hur mycket har du på banken?

– Mycket. Det finns en del, säger han med ett finurligt leende.

Hur mycket tjänar du allt som allt?

– Ska man avslöja det?

På ett ungefär, är det mer än en miljon imånaden?

– Cirka. Cirkus. Jag har ett fantastiskt bra kontrakt, jag mår bra.

En miljon i månaden är ju jättemycket pengar.

– Det är mycket pengar, men man vill ha mer. Man vill alltid ha mer, jobbar alltid för mer.

En kvinna i personalen hälsar på Jimmy från bardisken och får ett ”Ça va, toi?” tillbaka från den femspråkige svensken som berättar att de som jobbar här känner honom men att de bara pratar engelska om han gör det först.

– Det är första gången jag spelar i en stad där fotbollen inte är den största sporten. Här är rugbyn mycket större, Toulouse är ett av Europas bästa lag. Konstigt, men skönt att kunna gå på stan. I Turkiet vågade man knappt gå ut om vi hade förlorat.

Jimmy väljer en köttig tomatpasta från menyn och hjälper till att fixa en vegetarisk rätt.

Du har aldrig funderat på att inte äta kött?

– Det skulle vara för tufft för Jimmy.

Han pratar faktiskt så, Jimmy Durmaz. Använder sig själv som en karikatyr, nästan som en superhjälteseriefigur, som han leker med. Den som kan sin Seinfeld-historia minns säsong sex-karaktären The Jimmy och dennes tröttsamma ”Jimmy played pretty good”, ”Jimmy’s new in town” och ”Jimmy’s got some new moves”. Om Jimmy i Seinfeld var en rätt outhärdlig figur är det mycket lättare att umgås med Durmaz. Vår Jimmy växlar mellan att vara allvarlig och brista ut i skratt, blandar en zlatansk självsäkerhet med försiktiga ”såå-klart”, som för att ge sig tid att tänka.

– Du vet med vår kultur går det inte att inte äta kött, mamma skulle peka på dörren och säga åt mig att gå ut på stan och käka. Kanske efter karriären.

Men du har väl ett par år kvar.

– Fem, sex år på hög nivå, sedan får man se när man kommer hem till Sverige.

Det finns nog en del småkillar som tycker du lever drömlivet just nu.

– Såklart. Såklart. Jag har själv drömt och nu lever jag min dröm. Jag vet hur de ungdomarna tänker, får jättemånga frågor om hur jag gjort för att lyckas och om hur jag lever.

Jimmy Durmaz klappar om målgöraren Mathieu Dossevi i Tolouses möte med Bordeaux. Foto: Imago Sport.

Jimmy Durmaz klappar om målgöraren Mathieu Dossevi i Tolouses möte med Bordeaux. Foto: Imago Sport.

Jimmy Durmaz är född i Örebro och spelade med stans andraklubb BK Forward innan han blev värvad till Malmö FF.

– Då blev rivaliteten mellan Forward och ÖSK ännu större än den varit tidigare, för det var samtidigt som Jiloan Hamad och Dejan Garaca värvades därifrån. Alla sa ”hur kan ÖSK misslyckas plocka dem när de är framför dörren”. De brydde sig inte om oss.

I Malmö FF blev det fyra säsonger, sedan proffsliv utomlands med spel i Ankara och Aten före landningen i Frankrike. Frun Gabriella har lagt frisörkarriären på hyllan (”hon är ju med mig nu”, säger han) och när fotbollskarriären är över väntar ”familjens område” i Tumba där Durmaz köpt en tomt. Gabriellas föräldrar bor där sedan tidigare och Jimmys föräldrar flyttade också dit för ett par år sedan. Det är där alla nära och kära finns, säger han.

Det har varit snack om att du ska spela i Malmö när du vänder hem?

– När jag vänder hem får man se vad som finns för mig. Jag älskar Malmö, Malmö är alltid i mitt hjärta och de gav mig dörren till finrummet. Sedan ska de vilja ha mig annars har jag ingenting där att göra, det är ett måste för mig.

– Men jag tror Malmö vill ha mig, det känns som det.

Ni håller kontakten?

– Ja, och jag pratade med Danne (Daniel Andersson, sportchef i Malmö) före VM och sa att vi skulle höras efter turneringen. Jag kanske hade vunnit VM och känt att det var dags att flytta hem, att man gjort sitt. Man kan inte göra så mycket mer än att vinna VM.

– Det sa nästan alla grabbar i laget: vinner vi flyttar vi hem och spelar i Sverige.

Hur är läget här i klubblaget Toulouse nu efter VM, kommer du lämna?

– Klubben vägrar släppa mig eftersom jag hade så bra avslutning på förra säsongen och var bidragande till att vi höll oss kvar. De har sagt blankt nej till alla som ringt och frågat vad jag kostar, ”nej Jimmy Durmaz har inget pris, han är inte till salu”.

Varför?

– Jag kom tillbaka efter VM och en semester i Turkiet och hade ett snack med den nya tränaren. Han sa att han gillar mig och att min spelstil skulle passa honom. Så nu kör vi, ingen fara.

Blev du besviken?

– När säsongen var slut sa jag att jag skulle härifrån. Då visste alla: Jimmy ska härifrån, ni kommer inte se Jimmy här igen. Det hade jag sagt till agenten, det hade jag sagt till familjen, till klubben typ. Alla hade det på känn. Det är bara att acceptera och jag är inte alls besviken nu. Det hade varit värre om man spelat i en jättedålig liga, bott i en jättedålig stad där allt är piss men nu spelar jag i världens fjärde bästa liga. Sedan får man se vad som händer i januari eller nästa sommar.

Du gillade läget, med andra ord.

– Hade jag verkligen inte velat vara kvar hade jag kunnat bråka mig ur, men jag har aldrig varit den typen. Vill inte klubben ha mig är jag inte där, vill klubben ha mig och jag känner att det är tillräckligt bra kan jag fortsätta göra det med ett leende på läpparna.

Jimmy Durmaz har ätit upp, beställt en cappuccino och tittar ut över en fontän på Victor Hugo-torget med människor som faktiskt på riktigt tvättar sig med tvål och fontänvatten när han fortsätter.

– Det känns bra, vi har roligt i omklädningsrummet och på planen och det har kommit några nya i laget som jag klickade med direkt. De har hämtat en spanjor och en engelsman som har spelat i Premier league och pratar engelska. Sen har jag Ola (Toivonen) här också.

Ja, hur är det?

– Vi har barn som är lika gamla och det blir naturligt att vi umgås. Det är kul att kunna snacka sitt språk, även på planen. Vi förvirrar de andra spelarna, ser jag att första ytan är ledig skriker jag på svenska till honom ”gå på första ytan”. Då vet han att bollen kommer men ingen annan fattar.

Är ni lika som personer?

– Vi är inte lika alls. Inte någonstans. Ingenstans. Du kan inte hitta en grej där vi är lika. Jag försöker komma på något men det är två helt olika världar. Ändå klickar vi för vi vet hur vi fungerar.

Hur skulle du beskriva honom?

– Som en dryg jävel. Ibland frågar folk vad han menar, då får jag förklara.

Du är Ola Toivonens tolk.

– Du måste lära känna Ola för att förstå vad han menar. När man väl lärt känna honom, som jag gjort de här två åren, vet man att han inte är dryg. Eller han är dryg, men ändå inte en dryg kille.

Vi vandrar uppenbarligen in i ett pågående bombhot med tillhörande terrorskräck som utrymt stans bäst belägna uteservering (det är alltid ett bombot någonstans i stan och inget att bry sig om, enligt Jimmy). Fortsätter i cirklar innan Jimmy kommer på att takbaren Ma Biche sur Le Toit på Toulouses motsvarighet till Stockholms NK finns. Han glömmer tydligen ”alltid bort att den finns”. Champagnemärket som kallas Gula änkan står för parasollerna, musiken är en blandning av Cardi B-hits och takbarshouse. Tittar snabbt ut över den strålande utsikten över den rosa staden och Durmaz visar en bild som landslagskollegan Oscar Hiljemark tagit på den bro i italienska Genua som precis rasat.

– Jag hade älskat om barnen lärde sig italienska, det är så fint. Rörelserna, passionen, det är så jävla nice.

Han fortsätter:

– Det skulle vara asnice att spela i en fin stad i Italien. Neapel eller Florens, fina städer och god mat.

Glenn Strömbergs Atalanta och Bergamo?

– De hade jag efter mig men jag kom hit i stället. Skulle ha tagit Atalanta, då hade man mått bra i Bergamo, haha.

Vi fortsätter på den stora omställningen som väntar familjen när hans karriär är över – Jimmy Durmaz vill att barnen ska börja i en svensk skola och inte behöva flytta runt. Vad frun Gabriella ska göra är ännu oklart.

Är du feminist?

Jimmy blir osäker och vill veta vad som menas med ordet, eller bara testa redaktionens kunskaper.

Grundgrejen är om du tycker att könen är lika mycket värda och att det är fel att män har fördelar kvinnor inte har. Om du är för jämställdhet.

– Asså, ja! Jag är för jämställdhet det är jag. Jättejätteför. Jag har så svårt med såna ord. Man vill inte att det ska tolkas fel. Jag har ibland sagt något fel men menat något helt annat. Jag vill ha mer jämställdhet i allt.

Lever ni jämställt?

– Jag och frugan? Jaa, jag har nästan mer ansvar känns det som ibland. Vi delar på allt, vi delar på alla frågor. Vi frågar den andra vad den tycker om allt. Det är ingen man i huset som kan säga ”så ska det va”.

Vad ska hon göra efter din karriär?

– Jag har sagt åt henne att börja fundera på det nu, hon kan göra vad hon vill: plugga, jobba som frisör igen eller vadsomhelst.

Cafés Markus Thunberg och Jimmy Durmaz på fotbollsproffsets favorit bland Tolouses lunchhak.

Cafés Markus Thunberg och Jimmy Durmaz på fotbollsproffsets favorit bland Tolouses lunchhak.

I brist på varm dryck beställer Jimmy Durmaz kvällens andra Coca-cola och berättar att han slutat använda sitt korts chipfunktion efter att en lagkamrat sagt att bovar går runt och blippar folk på stan för att komma över en hundring här och där.

– Folk har en uppfattning om att vi fotbollsspelare inte är de bästa personerna utanför fotbollen. Att vi festar hela tiden, men det är inte så det är. Det är nästan aldrig fest, det är träning, hem, vila, vara med familjen, ta det lugnt. En eller två öl är asgott, att bara få den där känslan att wow vad skönt, men att sitta och hinka det är inte min grej.

Han berättar också att whisky är hans dryck (vodka får han ont i magen av) och att lagkompisarna inte har fattat grejen än.

– Det är så kul när alla ska ut, de säger ”ingen dricker whisky” till mig. Jag dricker whisky, jag skiter i vad du dricker, jag ska ha min whisky. Jag gillar att testa nya sorter, nu senast japansk och frågar alltid vad den heter men skriver aldrig upp och sedan har jag glömt bort det.

Hela landslaget har mig att tacka för sina frisyrer. Ser de bra ut är det på grund av mig.

Jimmy Durmaz har ägt en hel del fina bilar: Mercedes, Porsche och Audi och Harley Davidson-motorcyklar (med tillhörande solglasögon och alldeles för liten hjälm efter inspiration från tv-serien Sons of Anarchy). Så det är med spänning vi går ner mot hans bil i ett parkeringsgarage under stan.

Han blippar till, men det går inte att se vilka lampor som tänds. När vi hittat rätt riktning och kommit fram kan det bara beskrivas som en besvikelse: Jimmy Durmaz nuvarande bil är en Skoda. En helt vanlig bil, förvisso lyxigt utrustad, men inte något italiensk 500-hästarsmonster direkt.

– Just nu är bilar avklarat för mig. Det kommer fler bilar i framtiden, men nu får barnen växa så de inte förstör dem.

Som för att försvara sin alldagliga bil berättar han om det förra lyxbilsköpet, en Maserati GranTurismo.

– När jag kom till Grekland började det klia när jag såg att alla andra hade Porsche och Ferrari. Jag tänkte att vi behövde två bilar, frugan ska ju ha en eftersom jag inte är hemma jämt. Jag fick köpa en sportbil, en Maserati, den har ändå fyra platser. Den är brutal. Den var helsvart sen gjorde jag om den till krämigt vit.

– Nu vet grabbarna att jag har en bil, att jag inte är världens snålaste.

Maseratin har han skickat hem till Sverige för att den inte ska bli stulen. Hans förre lagkapten skickade plötsligt sms till alla med fina bilar, en vecka senare drab- bades de av inbrott, men då var bilen redan i tryggt förvar.

Vi satte Sverige på kartan ordentligt. Alltså vi var på kartan, men under VM blev den svenska flaggan jättestor i världen.

Jimmy svänger ner på den idylliska ön Ramier mitt i Garonnefloden som i sin tur rinner mitt genom Toulouse. På den här ön ligger hans hus, ett boxformat ålderdomligt hus som inte varit bebott på 45 år, med metallskydd över fönstren och en stor mur runtom. Där ligger också Jimmys hyresvärds hus – och en fullsmockad restaurang som också ägs av hyresvärden, en person som enligt Jimmy är någon typ av lokal politiker, ägare till stans hetaste nattklubb, cigarrsamlare och en person som tydligen finns på bild med Fidel Castro.

– Jag vet inte vad han heter i förnamn! Det räcker med Denaf, alla vet jag menar.

Denaf (han heter Ivo i förnamn) pratar arabiska och hälsar med en kram i ingången till restaurangen och visar oss till ett bord. Här känner alla Jimmy, stället ligger trots allt i princip på hans tomt. Jimmy Durmaz beställer en öl och tillkallar hela personalen när vi jagar en libanesisk rätt han råkade få en annan gång.

– You know, its with only vege-tables (han uttalar det som engelskans ord för bord, tables)

Kocken älskar både Jimmy och fotboll och när menyn saknar det vegetariska alternativet lovar han att göra det ändå i utbyte mot att Durmaz ger honom fotbollsskorna han redan utlovat.

– Det här skulle jag kunna göra varje dag. Bara sitta och snacka och ha det nice, säger han och tittar sig runtom på grannarnas charktallrikar, fulla vinglas och ett gäng spontant pardansande ungdomar precis utanför.

Vi ska prata om det som hände under VM, hur tänker du tillbaka på det?

– Vi tog oss till kvartsfinal. Visserligen åkte vi ut på ett sätt jag inte ville, men jag lutar mig tillbaka och känner otrolig stolthet.

– Vi satte Sverige på kartan ordentligt, alltså vi var på kartan, men under VM blev den svenska flaggan jättestor i världen. Som när Zlatan sa att han satte Frankrike på kartan.

– Yeah, han satte Frankrike på haha, han hittar alltid bra ord att säga.

Borde du ha spelat sista matchen?

– Det är klart, jag ville hoppa in. Jag kände att jag kunde tillföra något i den situationen vi var i, jag kunde tillföra något med mitt spel där. Sen valde Janne andra spelare och han är bossen, han är chefen, han bestämmer. Allt det har jag sagt till honom.

Jimmy Durmaz under sitt Fuck rasism-tal vid sommarens VM. Foto: Peter Wixtröm.

Jimmy Durmaz under sitt Fuck rasism-tal vid sommarens VM. Foto: Peter Wixtröm.

Under VM simmade Jimmy Durmaz i ryggdunkar för sitt mod att stå upp mot hoten mot honom och hans familj, mot hatet och mot rasismen i hans kommentarsfält på Instagram. Det har sedan dess pågått ett rättsligt efterspel mot några av de som skrev saker, samtidigt som Durmaz uttryckt en besvikelse över att de två chefer på Svensk elitfotboll som hängde på hatarna inte hört av sig med en ursäkt. När vi sitter på en krog som ägs av en arabisktalande libanes i Frankrike, med personal som pratar ett språk vi båda har svårt med och snackar om fotbollslivet i Toulouse FC – ett lag med två svenskar, hälften fransmän och människor från hela världen – känns rasismen längre bort än den gjorde i sommar.

Samtidig håller Durmaz med om att hans röst kan göra skillnad. Det är också därför han engagerat sig i organisationen Locker Room Talks arbete. Locker Room Talk är den svenska organisation som fått en miljon kronor av Zlatan Ibrahimovic och jobbar för jämställdhet och schysta attityder i omklädningsrum.

– När Locker Room Talk dök upp var det perfekt, de vill ändra machokulturen inom fotbollen och den resan vill jag vara med på. Det de gör är fantastiskt, på två år har de gått från två personer till 20 som åker ut till klubbar runtom i Sverige.

Under VM var det mycket snack om rasistbiten.

– Det är inte bara problem med rasismen inom fotbollen, det är större än så. Det handlar inte bara om fotbollen heller, det är bara en ingång. De här problemen med machokulturen finns överallt.

Durmaz pratar, uppenbart uppriktigt engagerad, om hur viktigt det är att 13–14-åringarna får sunda värderingar och att de behandlar varandra med respekt.

– Det handlar om hur de unga pratar med varandra. Du vet aldrig vad den som sitter mittemot dig har varit med om och du ska alltid kunna umgås med den personen. Men det är väldigt kaxigt, de unga sätter upp en front, jag hör det hela tiden. Det funkar inte mot mig, vad är det du vill bevisa, jag har redan lyckats med mitt liv?

– Det finns många drabbade, det kommer jag absolut att jobba mer med framöver: att vara en förebild för ungdomar.

Durmaz tycker inte att det räcker med det som görs just nu.

– Fler fotbollsspelare kan göra mer, det tror jag. Vi har en större påverkan än vi tror vi har.

Han fortsätter:

– Jag vill att fler ska säga till, att fler som är större än mig, jämnstora med mig och mindre än mig ska hänga på. Bara för att det har drabbat mig är det inte bara jag som ska göra något.

– Jättemånga ungdomar har skrivit fantastiska meddelanden till mig, det är de jag vill ska ha en bra värld att växa upp i. De är vår nästa generation, det är de som ska ta Sverige vidare, det är de som ska göra Sverige större.

Klockan har hunnit passera midnatt när vi säger godnatt. Krögaren Denaf har – det går inte att tolka på något annat sätt – visat upp sin nya flickvän, han har sålt cigarrer ur en stor låda på magen till våra bordsgrannar och vi har fått vår ratatouille efter nära tre timmar i ugnen. Det blev inget hinkande för Jimmy Durmaz, han stannade på en öl. Ögonlocken är tunga och han ska upp och träna nästa morgon så han tar de 30-tal stegen hem till sitt hus.

Och han har i alla fall rätt om en sak: den här säsongen får han chansen av tränaren. Någon vecka efter vårt möte, i Toulouses andra hemmamatch mot Nimes, blir Jimmy Durmaz inbytt vid ställningen 0-0. Av matchrapporten kan man läsa att han varnas i den 93:e minuten för osportsligt uppträdande.

Jimmy, hur tänkte du egentligen?

– Nä, jag försökte bara få tiden att gå, de fick en frispark och jag höll i bollen lite för länge.

Toulouse vinner matchen med 1-0.

Jimmy Durmaz stiltips till svenska killar: ”Håll det enkelt, håll det simpelt. Det räcker med ett par enkla byxor för att se cool ut. Du behöver inte försöka för mycket, när man försöker för mycket kan det enkelt bli fel”, säger Jimmy Durmaz.

Jimmy Durmaz stiltips till svenska killar: ”Håll det enkelt, håll det simpelt. Det räcker med ett par enkla byxor för att se cool ut. Du behöver inte försöka för mycket, när man försöker för mycket kan det enkelt bli fel”, säger Jimmy Durmaz.

JIMMY DURMAZ OM …

Stilen

”Jag ser hård ut men är snäll. Jag gillar att variera mig så man aldrig vet vad jag ska komma i för kläder och så gillar jag den italienska stilen med kortare byxor – men då måste det sitta smack.”

Stilförebilden

”Det är David Beckham. Han passar i allt, den jäveln. Jag kollar mycket på honom, det ska jag vara ärlig med. Det är också roligt att han gjort H&M och att jag nu gör det.”

Skägget

”Jag kommer aldrig aldrig aldrig klippa bort det. Min fru ville inte att jag skulle skaffa skägg från början. Nu vill hon inte att jag ska raka mig. Hon tycker jag är ful utan skägg.”

Böcker

”Jag har läst tre böcker: Zlatans bok, Helikopterrånet och Nätverket, boken om kriminella i Södertälje.”

Landslagets frisyrer

”Hela landslaget har mig att tacka för sina frisyrer. Ser de bra ut är det på grund av mig. Min frus brorsor kommer alltid till landslagets samlingar och klipper oss. När de inte klippte oss var den enda matchen vi förlorade, då fick vi höra det.”

Samarbeten med varumärken

”Jag har såklart inspirerats av Zlatan, han har kommit igång med så mycket grejer. Det har varit imponerande att se. Nu blir han bara större och större och det är dit jag strävar. Folk kommer alltid vilja utnyttja mig, men det gäller att vara smart och vara trygg i sina värderingar. Utnyttjar de mig kan jag utnyttja dem.”

Drömmen om Barcelona

”Det har alltid varit min drömklubb, men det känns lite passé nu. Eller kanske inte, gör jag 40 mål blundar de nog inte. 30 kanske räcker.”

Fransk fotboll

”Det är mycket tuffare än jag trodde. Jag trodde att det skulle vara mer lir än det är. Jag har blivit mycket smartare, jag spelar snabbare och låter dem inte komma in.”

Credits:

Foto: Senay Berhe | Styling: Jimmy Guo | Grooming: Simon Georges och Diana Georges

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-10-10 20:50