Annons
Annons

Efter några års tystnad är Vampire Weekend tillbaka med albumet Modern vampires of the city. Cafés nöjesredaktör Victor Johansson hyllar preppybandet som gör gitarrmusik till något smart och modernt igen.

* * *

House-dj:s som lever för att steka. Rockartister som lever för att  supa. Hiphopstjärnor som lever för att chilla.

Annons

Det känns skönt att intellektet är tillbaka i popkulturen. För när Vampire Weekend nu släpper sitt tredje album återinför de inte bara IQ som en del i rock’n’roll-ekvationen – de gör också gitarrmusik till något modernt, intressant och angeläget.

Gilla Cafe.se på Facebook

Om Skrillex är den gapiga killen som kastar suddgummi längst bak i klassen så är Vampire Weekend den tystlåtna nörden som rättar till Harry Potter-glasögonen med pekfingret, bär blyertspennan bakom örat och har en hemlig förälskelse i skolans sötaste tjej.

Sedan debuten har bandet kritiserats för sin akademiska överklassbakgrund: de bildades på Ivy League-skolan Columbia University i New York och slog igenom med en singel som handlar om Oxfordkommatering.

Klassiska förebilder som Sid Vicious var utbytta mot John F Kennedy. Skinnjackan och Conversen hade lagts åt sidan till förmån för seglarskor och knuten kashmirjumper runt axlarna.

Det var privatiseringsrock för de privilegierade, högkonjunkturspop i en lågkonjunktur. Det är klart att folk blev förbannade.

Så landar nya skivan Modern vampires of the city. Årets kanske bästa album. Och jag hoppas att den breda massan ger dem en andra chans. Det är melodier mjuka som lammull, texter skrivna med skolfrökens rödaste rättningspenna. Skarpsynta, vassa och brutala i all sin ärlighet.

Första singeln Step kan vara den mest rörande skildring jag läst om smärtan i att bli vuxen. ”Wisdom’s a gift but you’d trade it for youth”, sjunger Ezra Koenig för att sedan brista ut i refrängen: ”The wisdom teeth are out, what you on about?” Det är en ballad om växtvärken mellan 25 och 30. Barocka cembalosolon, melankoliska pianon och ledsna stråkar. Inte sedan filmen Stand by me har ungdom getts ett lika romantiskt skimmer.

Andra singeln Diane Young fortsätter i  samma anda. ”Nobody knows what the future holds, it’s bad enough just getting old”, sjunger Koenig förtvivlat över gitarrer stämda i dur. Tågkraschen till solo kunde vara hämtad ur Libertines Up the bracket.

Det är smart utan att vara överlägset, utstuderat utan att vara själlöst.

Det är rockmusik för den tänkande människan.

Victor Johansson

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 7/2013.

Annons

Dela (3)
Tweeta

Annons


Laddar