Annons
Annons

russell crowe

Skådisgiganten och regissören om nya filmen, sitt livs största sorg och varför alla tror att han är så förbannat arg.

* * *

Betraktar du dig själv som en arg person? Ryktet säger att du är en arg person.

Annons

– Det ironiska med det är att det inte stämmer över huvud taget. Visst, jag blir antagligen irriterad av ganska mycket av det som kommer med mitt jobb, allt som inte har med inspelningarna att göra, och jag tror att många tagit genvägen att medvetet missförstå mig. Men nej, jag är inte en arg person alls.

Gilla Cafe.se på Facebook

Du är aktuell med filmen The water diviner, där du både spelar huvudkaraktären Joshua och regisserar. Varför begår du regidebut just nu?

– För ungefär tio år sedan hade jag chansen att ta steget över till regi, men jag kände då att jag inte riktigt hoppat på projektet av rätt anledningar så jag avvecklade det. Då trodde jag inte direkt att det skulle dröja tio år innan jag hamnade i en sådan situation igen… Men när jag läste manuset till The water diviner kände jag bara ett slags kall för att jag skulle vara ansvarig för den här berättelsen. Det var mer att manuset valde mig än att jag valde manuset.

Du har ju själv jobbat med Ridley Scott en miljard gånger. Har du lärt dig mycket från honom?

– Jag har lärt mig från varje enskild människa som jag någonsin jobbat med: Peter Weir, Ron Howard, Michael Mann, Dan Aronofsky, Tom Hooper. Ibland lär man sig positiva grejer och ibland lär man sig vilka saker man aldrig ska göra. Men ja, Ridley är antagligen min favoritfilmmakare sett till hur det är att vara on set med någon.

Varför då?

– För han vet hur man driver dagen framåt, hur man löser stora problem snabbt och hur man håller skådespelarna på en mental plats som gagnar berättelsen.

Har du något särskilt starkt minne från inspelningen?

– Vi skulle filma sekvensen med ångloket på ett ställe som heter Quorn i södra Australiens öken. Under de fem filmdagarna drog en värmebölja in så vi jobbade tolvtimmarspass i 49,5 grader Celsius, 121,6 Fahrenheit. När det är så varmt i Australien får man inte elda så vi kunde inte använda ångloket – eftersom ånglok behöver eld för att fungera. Vi anlitade lokal personal för att dela ut vatten och flera av dem fick föras till sjukhus, för de skulle vanligtvis aldrig gå utomhus när det är så varmt. Det var ett exempel på att oavsett hur förberedd man är, oavsett hur mycket jobb man gjort för att naila exakt vad man ska göra varje dag, kan man aldrig förbereda sig för allt som kan dyka upp under en inspelning.

Du spelar australier i filmen. Jag får känslan att skådespelare från Oceanien verkligen älskar att spela liksom känguruflottiga australier. Det finns något slags patriotisk stolthet där.

– Så är det nog. Jag har tillbringat en stor del av mitt vuxna yrkesverksamma liv med att porträttera människor från andra kulturer, oavsett om det är engelsmän eller sjökaptener, så det är definitivt en lättnad när man bara kan gräva där man står. Jag älskar när man inte behöver fundera kring en dialekt eller andra kulturella saker som jag inte växte upp med.

Det stora, grundläggande temat i filmen är sorg.  Vilken är den största sorgen i ditt liv?

– Det är en stor fråga. Runt 1978 dog min farfar. Min pappa var antagligen bara runt 44 när det hände. Farfar hette Jack Crowe.

Jack Crowe, otroligt bra namn.

– Visst är det? Det uppstod en spricka mellan min pappa och min farfar under tidigt 70-tal, över affärer, så min familj hade inte tillbringat så mycket tid med honom. 1978 hade vi dock flyttat från Australien till Nya Zeeland, där han bodde, så vi skulle precis börja träffa mina farföräldrar mer regelbundet igen. Men farfar fick en massiv hjärtattack när han klippte gräset och dog. När jag stod där i kyrkan på begravningen blev pappa ett barn igen. Hans sorg var så djup att alla dumma saker, alla löjliga meningsskiljaktigheter, blev så oviktiga. Jag tror att det blev lite sedelärande för mig i realtid. Jag var 13 eller 14 och såg min pappa verkligen demonteras av sorg. Jag fick hjälpa honom ut ur kyrkan.

Starkt. Vilken är den största sorgen som drabbat dig personligen?

– Något mer nutida, från mitt eget liv, är att jag var väldigt nära vän med en kille som hette Steve Irwin. Och han dog av en hemsk olycka. Jag skulle läsa eulogin på hans begravning och eftersom jag befann mig på andra sidan jorden fick jag filma den. Och jag… kunde bara inte. Det tog mig flera timmar att läsa den här enkla grejen som bara skulle ta två-tre minuter. För jag bröt ihop gång på gång. Alla upplever såna ögonblick någon gång. Jag är väldigt lyckosam som, vid 50 års ålder, har båda mina föräldrar gifta och i livet. Ibland får jag en morbid ingivelse att tänka in i framtiden och föreställa mig livet utan mina föräldrar och det är nästan omöjligt att ens vidröra den tanken.

Slutligen: Are you not entertained?

– Jag?

Du. Maximus.

– Jag är väldigt kapabel till vördnad. Jag är väldigt lätt att tillfredsställa. Jag ser skönhet överallt. Jag både söker musik och jag vet att musik söker mig också på ett märkligt sätt. Jag älskar att svepas med av en bra berättelse på bio – på samma sätt som jag älskar att bli berörd av en fantastisk låt och en vacker målning. Eller en byggnad. Jag kan till och med bli berörd av skönheten hos tegel. Jo, I am entertained.

 

Av: Emil Persson
Foto: Greg Williams/August/TT

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar