Det är inte så ofta jag säger till er vad ni ska göra. Det beror förstås mestadels på att jag är medveten om att ni är betydligt mer begåvade konsumenter än jag, och även lite på att jag hyser misstankar om att ni inte direkt ser mig som ett speciellt bra riktmärke för god smak. (Förutom ifråga om val av fru, där ni verkar dela min uppfattning om att jag har klarat mig klart över förväntan.)
Men låt oss ändå göra ett försök? Ska vi inte det? Det är ju torsdag och allting. Är ni med då?
Alltså. När jag flyttade till Stockholm i nådens år 2007 delade grabbtidningen som i ett ögonblick av synnerligen svagt omdöme precis anställt mig förlag och kontor med en modetidning som hette Pause. Pause var en synnerligen välskriven och smart tidning, som dessutom var förbannat rolig. Den största anledningen till det var att den hade en redaktör som hette Kristofer Ahlström.
Ibland är det bra att betrakta sin historia, och vara tacksam för var man kommer ifrån. Och jag kan helt ärligt säga att efter min mamma, Astrid Lindgren och en svensklärare som hette Gustaf som jag hade på gymnasiet så finns det förmodligen jävligt få människor som påverkat mitt skrivande så hårt som Kristofer gjorde de tre första månaderna av vår bekantskap.
Han gjorde det inte som mentor eller coach, utan bara som någon som provocerade skiten ur mig genom att vara så in i helvete mycket bättre än jag. Jag hade suttit två kontorsplatser ifrån honom och läst alla hans texter (och hatat honom innerligt för varenda briljant formulering i varenda en) under våren och sommaren när han en dag reste sig och meddelade att han skulle sluta eftersom han blivit rekryterad av Café.
Det var jävligt stort för mig 2007. Och det gjorde mig till en förbannat mycket bättre skribent varje dag att benchmarka mig mot Kristofer. Jag hatar honom för att han är så vass. Och jag är väldigt tacksam mot honom för att han är det. Jag tror helt uppriktigt inte att den här bloggen, eller så värst många av mina andra texter heller för den delen, hade funnits idag om det inte var för att jag tyckte så illa om Kristofer som jag gjorde när vi lärde känna varandra.
För några veckor sedan släppte han sin debutroman. Jag tycker att ni ska läsa den av flera anledningar. Den första är att han kommer få er att skratta. Den andra är att han dessutom har skrivit en jävligt skrämmande och spännande historia. Den tredje är att storyn handlar om hämnd och utspelar sig på Gotland (ni fattar ju själva att det bara kan bli storartat). Den fjärde är att han på omslaget kombinerar titeln ”Bara någon att straffa” med en bild av en unge som ser ut som Pelle i Vi på Saltkråkan som håller i en liten vit kanin. (Ni vet mycket väl att ni gillar det.)
Den femte är att Kristofer är fullständigt medveten om den Backman-Shaftiska familjehierarkin när han signerar ett exemplar av sin bok.
(Ni får vinkla på huvudet. Jag fattar inte hur man roterar bilden, okej?)
Så help a brother out. Gå och köp en bok. Ni kommer inte bli besvikna.
Går att beställa på uppstuds nu direkt genom att klicka HÄR.
