Under mitt liv har jag inbillat mig en massa saker om mig själv, men en efter en börjar livslögnerna falla. Här är tre som gått i kras under året:
”Jag har en plåtmage”.
För att vara en person med plåtmage, oroar jag mig i så fall väldigt mycket för var jag är någonstans på morgonen dagen efter ha ätit Chili Chutney Korai från Shanti. Troligen har jag tillskrivit min mage superhjälte-krafter för att jag äter som en gris, men att äta som en gris och sedan bli dålig i magen är tyvärr bara att äta som en gris.
”Jag är en naturligt begåvad bilförare”
Ända sen jag började ta körkort i trettioårsåldern har jag trott mig ha en grundbegåvning för bilkörning. Livslögnen har helt grundats på att jag spelat mycket TV-spel och således borde ha bra känsla för snabba visuella intryck och att mina fingrar blixtsnabbt och utan vidare träning skulle dansa över bilens alla spakar och reglage. Men nej. Tydligen är bilkörning väldigt olikt Mario Kart. Att skarva lite i trånga utrymmen i en Citroen resulterar inte i att Svamprikets gosiga befolkning jublar, utan i bucklor som kostar självrisk. Att jag sedan fick pisk till och med av den passgående engelsmannen i sommarens bilkörartävling (http://www.mansbarnet.se/?p=663) var droppen.
”Jag är lång.
Med 182 centimeter trodde jag mig vara lång. Första ledtråden till att jag var felinformerad kom när en ny kund hade hörts hänvisa till mig som ”Den lille skåningen”. Jag trodde medellängden för män var typ 175. Så är det alltså inte, har Google låtit meddela. Medellängden i Sverige är 181,5. Jag är en man av medellängd. Hoppet står nu till en chockartad invandringsvåg från Indonesien, där medellängden för män är mer hanterbara 158 centimeter.
