Anchorman 2 fortsätter locka publik till biograferna. Cafés Emil Persson träffade Will Ferrell i Amsterdam för ett samtal om filmen, korkade kungligheter och grillfester i Gnesta.
* * *
Den brittiske mannen är så där tunghäftad som bara en tungt pårökt turist i Amsterdam kan vara.
Han har precis fått syn på världens knasigaste trio: de två robotskallarna i Daft Punk – tillsammans med Will Ferrell som sin Achorman-karaktär Ron Burgundy. På en tandemcykel. I den holländska huvudstaden.
Britten sätter sig ner. Nu har han sett allt. Nu kan han dö. I en bokstavlig blaze of glory på väg ut ur en coffee shop.
– Jag kommer aldrig att glömma hans min, skrattar Will Ferrell. Vi filmade lite inslag till MTV-galan som gick av stapeln här i går. Det enda den brittiske turisten kunde mumla var: ”No way. No way.”
Skådespelaren sitter framför mig i en svit på hotellet Sofitel Legend The Grand Amsterdam. Han doftar nötig pappaparfym och har en prunkande bukett av kerubkrull på hjässan.
Syftet med besöket är att marknadsföra Anchorman 2: The legend continues, årets mest upptrissade uppföljare. Goofball comedy-genren ska få sin Gudfadern 2 (i bästa fall) eller The lost world (i värsta fall). Sannolikt något mittemellan.
Man kan redan tala om originalet Anchorman: The legend of Ron Burgundy från 2004 i kultklassikertermer.
Kortfattat kretsar berättelsen kring nyhetsankaret Ron Burgundy och hans fåfänga stab av manschauvinister. En stor konflikt uppstår när Christina Applegates karaktär Veronica Corningstone försöker slå sig in bland nyhetsteamet på KVWN Channel 4 i San Diego. Det heter, som studiochefen Champ Kind påpekar, trots allt ”anchorman” – inte ”anchorlady”.
Filmens humor utför en Heimlichmanöver på skrattmuskeln. Det är komik som skyndar förbi hjärnan och överrumplar maggropen.
Kulten kring Anchorman har växt stadigt sedan releasen 2004. I dag är den omåttligt populär i så kallade quote-alongs: biovisningar där publiken uppmuntras att högljutt recitera manuset i realtid. Och i början av december döptes en filial på Emerson College i Massachussets om till Ron Burgundy School Of Communication.
Inför uppföljaren har även näringslivet insett värdet i att spetsa sin marknadsföring med ett parfymsprut Anchorman. Glassjätten Ben & Jerry’s lanserar smaken ”scotchy scotch scotch”, underklädesföretaget Jockey säljer kalsonger i färgerna ”sex panther red” och ”beard of Zeus blue”.
Inte minst har Will Ferrell själv, som Ron Burgundy, spelat in inte mindre än 70 olika reklamfilmer för biljätten Chrysler – producerade av den bejublade humorsajt han själv var med och startade 2007, Funny or Die.
I stil med komiker som Robin Williams och Bill Murray har även Will Ferrell börjat göra ett par lyckade utflykter till dramaland. Everything must go (2010) och ljuvliga Stranger than fiction (2006) är två exempel.
Men Ron Burgundy är och förblir hans paradroll, den enda i karriären som han hittills känt sig beredd att reprisera på bioduken. Nya Anchorman 2: The legend continues utspelar sig i New York i början av 80-talet och följer det återförenade studioteamet när de tar anställning på GNN – den första kabelkanalen i världen som sänder nyheter dygnet runt.
Ännu en gång har Will Ferrell skrivit manus tillsammans med radarpartnern och regissören Adam McKay.
Uppföljare är, nästan undantagslöst, överflödiga. Och ofta rejält mycket sämre än föregångarna. Varför jiddra med Anchormans legacy?
– För att vi ville fortsätta traditionen med dåliga uppföjare, säger Ferrell. Nej, men rent filosofiskt var vi alltid emot uppföljare av exakt den anledningen. Men sedan ökade filmen i popularitet och vi sa till oss själva: ”Om vi någon gång ska göra en uppföljare så är det nog Anchorman.” Och för att argumentera mot det du säger såg jag Brad Pitt, George Clooney och alla de killarna göra typ tre Ocean’s eleven-filmer. Och ingen verkar tycka: ”Jag hatar de där killarna.”
Slapstickkomedi är sällan kreddig. Men att gilla dig i allmänhet, och Anchorman i synnerhet, har blivit en hipsteraccessoar.
– Många av de filmer jag gör, särskilt med Adam McKay, placerar vi i kategorin ”dumma filmer – men smarta dumma filmer”. När Anchorman först kom ut i USA var det en succé, men ingen stor blockbuster. Den gick riktigt bra – vi gjorde den för 24 miljoner dollar och den drog in typ 90 – men släpptes knappt internationellt. En blygsam hit. Genom åren har den bara blivit mer och mer populär. Många jag pratat med säger: ”Första gången missade jag så många skämt. Men andra, tredje och fjärde gången noterade jag alla småsaker.” Subtila grejer som vi avsåg att man skulle upptäcka senare. Möjligen är det sådant som gör den kreddig.
Man måste vara smart för att skriva något så dumt som Anchorman.
– Jag tror det, faktiskt. Det krävs en väldigt talangfull sångare för att sjunga dåligt, för att driva med sång.
Det är ju den absolut bästa positionen en komiker kan ha: kommersiell och kreddig.
– Jag är väldigt tacksam för det. Men vi har heller aldrig, även om vi verkar inom komedi, försökt pleasa publiken. Vissa komiker gör bara dumma saker för de tror att många människor kommer att skratta åt det. Vi har bara gjort det som vi innerst inne i våra hjärtan tycker är roligt.
Vad får du höra mest när du går på gatan nu – Ron Burgundys ”stay classy” eller ”more cowbell” från din klassiska Saturday night live-sketch?
– Det beror på publiken. Ofta rör människor till det och hojtar saker i stil med: ”Hey, wait. Stay classy… Don Burgundy! Right?” ”Well, it’s Ron, but close enough.” Men det verkar gå i vågor. Jag får höra en massa olika saker. Det brukade vara saker från Old school. ”You’re my boy, Blue!” – det brukade de skrika.
Will Ferrell är i själva verket Viveca Paulins boy. Han är gift med svenskan sedan 2000 och tillbringar ofta sina somrar här. Paret träffades i en skådespelarklass. Detta är givetvis tabloidiserad information som inte gått obemärkt förbi. Will Ferrells tre söner har också – som han själv uttrycker det – riktiga ”vikinganamn”: Magnus, Mattias och Axel.
Men inte ens Hollywoodroyalty kommer undan när kvällstidningarna går loss med ”klipp och klistra”-verktygen på de statliga registren.
Förra sommaren publicerade Expressen en sammanställning över de dyraste husaffärerna i Stockholm med omnejd. Under området Gnesta, i orten Hammersta, återfanns huset som ”Unger, Klaus” sålt till ”Ferrell, Will” för 4 400 000 kronor.
Jag plockar upp min mobiltelefon och visar ett foto som jag tagit på tidningssidan. Ferrell, Will tror knappt sina ögon.
– Det där är ju hysteriskt. När jag först började prata med svensk press brukade jag berätta exakt var vi höll till. Men det är ett så litet land att jag snart insåg: ”Det där är nog inte så klokt.” Lyckligtvis är svenskar ganska verserade, så människor kör inte direkt förbi för att kolla var vi bor.
Han skakar på huvudet.
– Det där är galet. Att det bara trycks i tidningen så där. Men ja, det är ett grymt hus. Vi hade bott i samma område i flera år innan vi köpte just det där huset.
Är du nöjd med grannarna?
– Ja. Det finns en annan kändis i grannskapet också. Jag tänker inte säga vem det är. Men jag är faktiskt lite förvånad att det inte läckt.
Robyn, menar du?
– Eh… ja. Du visste redan det?
Man hör saker. Men hon uppskattar nog att du försökte skona henne. Förgäves, då.
– Hon bor bara nerför vägen också. Det är så lustigt. Det finns en liten sjö med en liten strand som alla i området går till. Vi hälsar på varandra. Och sedan säger jag alltid till min fru: ”Vänta lite, älskling. Det där var Robyn, va?” Förra året gick Robyn på ett event på the Los Angeles County Museum Of Art. Min fru sitter i styrelsen och kunde inte sluta sms:a mig från tillställningen. Hon skrev: ”Robyn är här! Robyn är här!” Jag svarade:”Men gå och säg hej! Du har den bästa ursäkten i världen!” Men hon ville inte tränga sig på. Nästa år lovar jag att approacha henne, dock. Vi grillar varje kväll och får se till att bjuda över Robyn.
Jag är ofantligt trött på internationella kändisar som ”älskar Sverige”. Vad gillar du minst med vårt land?
– Jag vet faktiskt inte om det finns något. Jag skulle kunna säga: ”Att man måste packa sina egna varor i matbutikerna.” Det är så mycket press, eller hur?! Du vet känslan när man har köpt en massa grejer och blir stressad. Men jag respekterar faktiskt det. Jag är alltid bara i Sverige på semester och tycker det är grymt. Vi har det bra.
Skulle du kunna identifiera, säg, vår statsminister och kung?
– Självklart. Statsministern vet jag inte riktigt… Eller. Vänta. Jag såg honom på presskonferensen med Obama. Flintskallig kille, va? Jag glömmer hans namn nu.
Fredrik.
– Just det, Fredrik. Och förstås kung Carl. Han hamnar alltid i trubbel. He keeps sticking his foot in his mouth.
Det är väl snarare så att han – enligt legenden – stoppat andra kroppsdelar
i andras kroppsdelar.
– Ja, precis. Och allt utspelade sig i hans jaktstuga eller något?
Well, inte direkt. Skit samma.
– Men ja, kungen av Sverige. Kung Carl. Han gillade inte killen som kronprinsessan Victoria gifte sig med heller.
Prins Daniel. Brukade driva ett gym.
– Ja. Han var för dum och hela den grejen. Men i slutänden visade det sig att han var okej. Och nu gillar alla honom.
Att gilla prins Daniel har blivit en hipsteraccessoar.
– Har det?
Nej.
– Nej, jag menar det. Men kungahuset har jag koll på. Kronprinsessan Victoria och jag har nästan samma födelsedag. Jag tror att hon fyller den 14 juli eller något och jag den 16 juli. För kanske sex år sedan såg jag till att min assistent tog kontakt med hennes folk, för jag ville ge henne en födelsedagspresent. Ett presentkort värt 20 dollar på H&M. Men de hörde aldrig av sig, oartigt nog. Jag väntar fortfarande på ett svar.
Emil Persson
Foto: Mark Seliger
Ursprungligen publicerad i Café nummer 1/2014.