Han siktar på att bli Sveriges mäktigaste man

Kritiken mot Moderaternas skärpta linje i flyktingpolitiken är skoningslös i Aktuellt-
studion den här kvällen. Och nu kommer den från de egna leden.

– Moderaterna ska stå för att Sverige ska ha så öppna gränser som över huvud taget är möjligt, säger en ung moderat i fluffig sidbena, polotröja och kofta. Han är arg.

Programledaren lirkar. Det sägs ju att Sverige inte klarar att ta emot fler? Det måste väl finnas en gräns?

– Våra värderingar om öppenhet, tolerans och frihet för enskilda människor gäller inte bara för svenskar, utan för alla människor överallt. Problemet är inte att människor söker sig hit för att de vill ha något av oss. Problemet är att människor söker sig hit från krig och förtryck och från tortyr och död.

Mannen i polon börjar rya om ineffektiv socialdemokratisk politik. Om tröga myndigheter. Han är ju ändå moderat. Men han anser att landet kan ta emot många fler än vad M-ledningen hävdar, och läser med rösten full av patos upp kvällstidningen Expressens berättelse om en flykting som är glad över att bo på en båt i Stockholm, ”eftersom hans liv inte är i fara här”.

Året är 1989. Flyktingkrisen är vinterns stora samtalsämne. Dagarna innan har Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering, med stöd av Carl Bildts moderater, drivit igenom Luciabeslutet. Skärpta asylregler. I princip bara de som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention får komma till Sverige.

Ulf Kristersson ska fylla 26 om några veckor. Han är ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. I Aktuellt dunkar han in sin sista talpunkt med perfekt rytm och återhållen vrede:

– Moderat politik borde vara konsekvent på alla områden, även i flyktingfrågorna.

Klippet i Aktuellt:

30 år senare säger Ulf Kristersson så här:

– Herre. Gud. Vad har du på dig pappa?

Ulf Kristerssons dotter Ellen lutar sig fram över laptoppen. Vi tittar på Aktuellt-
framträdandet i en avstängd bar på Göteborgs nation i Uppsala. Det är 2018 nu, tidigt i februari. Kristersson och den moderata partiledningen ska strax upp på en scen och ta frågor från publiken. ”Town Hall-möten” kallas det.

Valrörelsen har precis startat. Moderaterna sprutar ur sig utspel den här veckan. Allt handlar om invandringspolitik. Kristersson skriver på DN Debatt om att ”radikalt öka antalet återvändande” bland asylsökande som fått avslag. Rättspolitiske talespersonen Tomas Tobé kräver att flyktingar utan asylskäl ska nekas vård. Medan vi sitter i baren publiceras det som ska bli veckans stora politiska bomb. Elisabeth Svantesson, ekonomisk-politisk talesperson, menar att Sverige måste börja ”redovisa kostnaderna för invandringen”.

Centerpartisterna är förbannade. Reportrarna undrar om Alliansen håller. Hela vänstern, från Twitter till partikanslierna, vrålar om att Moderaterna blivit som Sverigedemokraterna. ”Landet sänker sig i en ny typ av skam”, skriver Alex Schulman i Expressen.

Men partiet ökar i alla mätningar. ”Kristerssoneffekten” blir ett etablerat begrepp. Socialdemokraterna kämpar med att övertrumfa Moderaternas stränga förslag. Just i dag pekar allt på att den korta, leende mannen i stolen framför mig är statsminister i september.

– Det här är ju … kosmiskt, säger Ulf Kristersson och lutar sig närmare skärmen.

Han pratar om sina kläder.

Vad är det du har på dig egentligen?

– Min minnesbild är att detta är en av mina väldigt många Boomerangtröjor.

Vi ser också en tajt liten gul polo.

– Den gula har jag förträngt helt. Men jag hade många Boomerangtröjor. Väldigt många. Inköpta på Trolltyg här i Uppsala, när jag pluggade.

Du har också nästan exakt samma frisyr 
i dag, 29 år senare. Samma stuns.

– Ha! Hm. Jag väljer att inte kommentera det. Vet inte riktigt om jag ska ta det som beröm eller kritik?

Varje problem kommer att beskrivas som jättestort, och varje liten framgång som en stor seger

I klippet sågar du också en moderat partiledning för att de stödjer skärpta asylregler. Med dig i ledningen känns det som att partiet har utspel i den riktningen varje hel- och halvtimme?

– Men är inte det här ett ganska bra åskådliggörande av grundläggande värderingar? Uttryckt då på tjugofemåringens vis. Enskilda människors frihet har ett egenvärde. Gränser har inte ett egenvärde. Den känslan var ju också väldigt stark på den tiden. Det var innan vi såg hur väl den svenska välfärdsstaten egentligen är rustad för att ha väldigt öppna gränser.

Vad är det som har förändrats hos dig personligen?

– Det här handlar om allt från omvärldsförändringar till personliga insikter. Åsiktsförändringar också. Det skäms jag inte ett ögonblick för. Med i grund och botten samma värderingar och ideal skulle jag i dag dra andra slutsatser än då. Det vill säga: ett land måste ha en politik som kan värna det som landet vill ha. Vårt sätt att organisera vårt samhälle är inte förenligt med en större invandring än det antal personer vi kan integrera i landet.

Så hur ser du på kritiken ni får för era 
utspel?

– I grunden tycker jag så här: man måste möta väljarna där de befinner sig. Vill man prata svåra skatteproblem så får man finna sig i att först prata om de problem som väljarna faktiskt vill prata om: gängbrottslighet, integrationsproblem, sjuk-
vårdsköer. Sedan får man säga: Dessutom har vi en samling synpunkter på den ekonomiska politiken som du kanske inte tycker är viktiga nu, men som jag lovar dig kommer att vara jätteviktiga om tio år. Jag tycker ofta att politiken är lite lomhörd. Man bestämmer sig: ”Vi ska prata om våra starka frågor.” Och så struntar man 
i vad väljarna vill prata om.

Kristersson lutar sig tillbaka i stolen. Det är som att han tar sats.

– Ärligt talat, vi provade en hel valrörelse 2014 där vi försökte prata om precis allt utom det som väljarna ville prata om – migrationsfrågor. Alla partier utom ett sa tack men nej tack, det pratar vi inte om. Tacka sjutton för att SD vann på ett sånt val. Man behöver inte dela alla åsikter. Man får gärna säga emot. Men man måste möta väljarna där de är.

I mitten av februari delade Nya Moderaterna i Göteborg den här filmen:

Men hur mår du när du läser kritik som den här, där någon till exempel skriver att ”landet sänker sig i skam” på grund av ditt partis förslag?

– I allmänhet mår jag ganska bra. Jag tar åt mig av det som är seriöst. Det kommer att vara en enorm intensitet under ett valår. Varje problem kommer att beskrivas som jättestort, och varje liten framgång som en stor seger. Man blir knäpp om man lyssnar på allt. Jag tycker också att man ganska snabbt ser om det här är en person som vill förstå oss men inte håller med om det vi säger, eller om det är en person som har bestämt sig i förväg.

– När vi säger att det finns ett problem med att de som har fått avslag på asylansökan inte återvänder, och någon säger att det är ett tecken på att vi är fullfjädrade rasister, då stänger jag av, det ska jag ärligt säga. Det är ganska meningslösa synpunkter. Om någon skriver att de metoder vi föreslår är felaktiga och att de tycker det av följande skäl, då tar jag det på mycket större allvar.

Om ett par minuter känns det som att du kan stöta på ungdomar i publiken som riktar samma kritik mot dig som du gjorde mot Bildt 1989.

– Absolut, de skulle kunna håna mig, ja. Och kanske på goda grunder. Men så är det med politik. Om man suttit i regering, om man har varit kommunalråd, då har man ju drabbats av livets förtretliga kompromisser.

Vilka är de?

– Så här: Jag tycker att det är klokt att läsa massor av böcker. Det är bra att dra argument hela vägen ut åt båda hållen. Det är vad jag själv har gjort i hela mitt liv. Men efter att man har gjort detta måste man också börja hyvla ner vad som faktiskt fungerar i praktiken. Det är vad jag gör 
i dag.

Om någon säger att vi är 
fullfjädrade rasister, då stänger 
jag av, det ska jag ärligt säga

Vad händer med någon som har bestämt sig för att bli statsminister? Ulf Kristersson har inte alltid låtit så här. En gång var han partiets idealist. Ledde frihetsrörelser under åttio- och nittiotalet, i ungdomsförbund och i riksdagen. Murar revs, Europa öppnades. Liberalismen och globaliseringen var vägen till frihet. Nu är han framme. På ett sätt blir det inte bättre än så här i en politikers liv. Och ändå är allt annorlunda.

Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson kom från samma håll, men mötte, när de väl nått toppen, en ny tid.
 I dag har mycket av den värld som såg så öppen ut stängt sig under en konservativ och auktoritär våg.

Kristersson är kompromisskandidaten – den som ska hålla ihop ett skakat parti och en spretig allians. Den som nu uppmanas av till och med borgerliga ledarsidor att ta den slutgiltiga konsekvensen av vår tids röriga, aggressiva och splittrade politiska landskap: regera med Socialdemokraterna. Ta ansvar för landet. Tanken borde svindla för Kristersson, som i en bok 1994 jämförde de svenska välfärdssystemen med apartheid och vars politiska gärning i mycket varit en motståndsrörelse mot allt vad sossesamhället innebär. Jag pratar om det här med en gammal socialdemokratisk talskrivare. Han skrattar.

– Kristerssons generation gjorde ju inget föräldrauppror på åttiotalet, säger han. 
De gjorde uppror mot Ingvar Carlsson 
i stället.

De två unga männen från Eskilstuna tyckte verkligen att de hade upptäckt något eget. Som man gör i artonårsåldern. Framtiden och friheten, allt inkapslat i en bok: Evelyn Waughs överklassdrama Brideshead Revisited.

De var fullständigt besatta. Av tv-serien också. Det var det där med familjedramat. Tillbakablicken över flera generationer. Stilen, flärden, allt var så romantiskt. De köpte sina Alan Paine-
tröjor i lammull i klädaffären Baxer i Eskilstuna. Tweedkostymerna också. De var inte hårdrockare eller syntare; de var preppy. Plötsligt var det godkänt att leva i allt detta: en svunnen tid, det brittiska samhället, flygigt hår och lätt dekadens. Det kändes som att världen äntligen hade öppnat sig åt deras håll.

På det gamla läroverket S:t Eskil älskade de allt som hade med elevråd och elevkårer att göra. De hängde med gänget som läste tjocka böcker och satt uppe och diskuterade dem på nätterna. Man drack te, ibland annat också, och lyssnade på konstig musik. Stämning var öppen och intellektuell.

De flesta eleverna på den klassiskt vänsterinriktade skolan hade dock fel. Tyckte Ulf Kristersson och hans kompis Henrik. Elevkåren jobbade för att avskaffa betygen, men fick stenhårt motstånd av två killar i tweed. När vännerna åkte till London var det delvis för att det hände så mycket där, med musiken och så, men Ulf och Henrik planerade också en avstickare till Oxford. De ville se allt ur favoritromanen med egna ögon. De bar tweedkostymerna redan på tåget. Henriks var tredelad, Ulfs enkel. Nu skulle de in i den här världen. Ulf såg det framför sig: välklädda studenter som långsamt cyklade runt mellan olika lärosäten.

Men Oxford visade sig vara som vilken stad som helst. Människorna var den största besvikelsen. De såg ut som vilka Uppsalastudenter som helst. De enda två tweedkostymerna på Oxfords gator den här dagen satt på två förkrossade tonåringar från Eskilstuna. Men de gav inte upp. Det här var för livet.
Henrik heter Landerholm i efternamn. I dag är han officer och Sveriges ambassadör i Förenade Arabemiraten. Han och Ulf Kristersson är fortfarande nära vänner. Deras barn leker tillsammans.

– Tror du inte att det kan vara så enkelt som att vi bara var identitetssökande? funderar Kristersson.

Vi sitter i en fotostudio i Vasastan 
i Stockholm. Takhöjden är enorm. Fotografen ställer in ljuset. Kristersson och hans pressekreterare är noga med ytan, från glasögon till hårvax.

– Och så hittar man sina förebilder? 
Brideshead Revisited gjorde det helt legitimt att spegla en liksom…borgerlig livsstil. Jag hade inget sådant i min bakgrund. Visst, mina föräldrar var borgerliga i sina grundvärderingar, men det fanns inget 
romantiserande över det.

Det här var din ungdomskultur?

– Vi hade tweed i skolan också. Och alla var helt toleranta. Jag har inget minne av att någonsin ha blivit retad för det. En dag kom man till den här vänsterskolan i tweed bara. Det fanns ett brittiskt intresse även från den svenska vänstern då, men vänstervågen i Storbritannien utmanades av Margaret Thatcher (konservativ brittisk premiärminister mellan 1979 och 1990, reds anm). Det var en märklig kombination av musik, kultur och politik.

Idoliserade ni Thatcher?

– Jag skulle ändå tro det. Ur vår synvinkel tog hon ju en strid med den ti
dens gamla och tröga socialdemokratiska vänster.

Socialdemokratin kändes gammal, och Margaret Thatcher blev alternativet?

– Jag såg en dokumentär om henne för ett tag sen, och visst, att hon skulle bli en gestalt för unga människor, det låter ju på ett sätt ganska absurt. Men det fanns ändå en viss revoltlusta där.

Det kanske också säger en del om det ni upplevde att ni revolterade mot?

– Visst. Men det var absolut inte så att vi ville uppfattas som konservativa eller gamla. Det var vi som var upproriska. Det var vi som var emot det bestående samhället. Hur det sedan rimmade med tweedkostymerna, det är väl lite svårbegripligt
i dag. Men det låg något provokativt i det.

Om sossarna har vindtygsjackor så är tweedkostymer punk?

– Ja, kanske det.

Hur mycket av det här var populärkultur och hur mycket var partipolitisk övertygelse?

– Det var ändå en brytpunkt i Sverige. Sjuttiotalet var slut och man skulle riva tv-monopol och sådana saker. Det är svårt att förklara för någon som är yngre, men det var alltså en tid när de stora politiska frågorna handlade om huruvida vi skulle ha reklamradio eller inte. Låter barockt nu. Men till och med musiken ändrades, och hela soundet av åttiotalet liksom underbyggde den här känslan. De som kände sig radikala blev höger.

En frihetskänsla i tweedkostymen?

– Nu ska vi riva, för ljus och luft, liksom. Det var radikalt då. Och det ledde mig till MUF. Även om jag inte har något direkt minne av att bli värvad.

Vad gjorde du annars som tonåring?

– Som gymnasist var jag extremt fotointresserad. Så till den milda grad att jag hela tiden sprang på Expert i Eskilstuna och tittade på kameror som jag inte hade råd att köpa. Till slut sa ägaren: ”Du som ändå är här varje dag, kan inte du jobba ett år när en av våra medarbetare gör lumpen?” Jag gick hem till mina föräldrar och sa att jag hade en jättebra idé: hoppa av skolan i tvåan på gymnasiet. Jobba på Expert. De var mycket bekymrade. Jag fick göra det mot ett heligt löfte: att det bara var under ett år.

Ditt svar på att åka till Indien och finna sig själv: Expert i Eskilstuna?

– Hahaha, precis! Kom ihåg att det här ändå var stadens lite bättre fotoaffär. Vi sålde Hasselblad och Leica och sånt, de fina märkena. Jag sprang omkring på stan och övade mig på att bli fotograf med väldigt dyra kameror. Jag måste ju kunna berätta för kunderna hur de funkade.

Hos familjen Kristersson i Torshälla utanför Eskilstuna var begreppet ”vad ska grannarna säga” ett skämt. Att bry sig om något sådant ansågs mycket märkligt. Det var viktigt att inte göra som alla andra. När Ulf hade tröttnat på en lång rad sporter presenterade föräldrarna två val: balett eller gymnastik. En förvånad elvaåring såg att ingen annan höll på med gymnastik, och började i en av Sveriges ledande föreningar.

– Föreningen hade haft ganska många svenska mästare i rad. Sedan kom vår generation. Ingen av oss var i närheten av den nivån. Vi fick rådet att börja med truppgymnastik i stället.

Individualisten tvingas in i ett kollektiv.

– Man kanske inte ska översymbolisera det där, men jag tycker verkligen i efterhand att det har betytt väldigt mycket. Jag hade sysslat med en extremt individbaserad sport. Sedan skulle allt bli till ett lag. Logiken byttes helt och hållet. Man skulle absolut vara duktig, men det viktigaste var att alla var lika duktiga och att truppen fungerade tillsammans.

Alla ska med.

– Alla ska med, verkligen bokstavligen. Alla ska jobba i exakt samma tempo. Det ändrade mycket för mig.

Blev ni bra?

– Vi blev helt okej. De flesta slutade under gymnasietiden.

På valmötet i Uppsala är gräsrötterna vattenkammade. Moderatorn, den tidigare ledarskribenten Marie Söderqvist, säger att mötet fungerar ungefär som ”Allt du undrat om sex men varit för blyg för att fråga”. Men med ”den moderata partiledningen” i stället för ”sex”.

– Är man ändå för blyg, lägger hon till, så går det bra att sms:a sin fråga till henne på scenen. Den första publikfrågan lyder: ”Vilken är Ulf Kristerssons favoritpizza?” (Hawaii, svarar han, hans döttrar gillar den.)

Kristerssons inledningsanförande svänger, precis som Moderaternas politik den här vintern, mellan två extrema lägen: hopp och förtvivlan. Bilbränder och skjutningar, tillit mellan människor, gnistrande framtidstro och kärlek till svenska storföretag. Äldre män i publiken har skrynkliga lappar fullklottrade med frågor. De vill prata försvar.

På tåget tillbaka till Stockholm den kvällen hör jag två unga killar diskutera Kristerssons framträdande.

– Tack för att vi gjorde det här! Jag är så glad! Han har min röst, säger Erik Nordenbrink, 19, till David Gren, 18.

Båda har åkt från Västerås för mötet. Nu ska de äta i Stockholm. Sedan hem. David är aktiv i MUF och vill bli politiker. Erik beskriver sig som ”mest intresserad i allmänhet”. Vi pratar om Kristerssons ungdomsår. Om hoppet, framtidstron och Brideshead Revisited. De unga männen är smått förundrade. Bilden som målas upp är så glättig, tycker de.

– Jag känner igen det där tänket, säger David. Jag har hört talas om det. Men för mig är andra saker viktigare nu. Ekonomi och ansvar. Att våga tala om det man inte ”får” tala om. Att ställa de svåra frågorna.

– Jag känner att vänstern inte vågar prata om gränser för olika saker, säger Erik. Moderaterna, de vågar se att allt inte är perfekt.

Den gamle gymnasten Kristersson bytte sport när han blev äldre.

– Om man är i min kroppslängd och slutar tvärt med en sport blir man i stället dubbelt så bred. Så jag sprang.

Jag hade någon fåfäng idé om att jag skulle under 50 minuter på milen. Sen blev jag 
besatt av det där. Under 40, hur gör man då?

En februaridag tar vi några varv i snöslasket framför Riksdagshuset. Kristersson studsar fram i smakfulla träningskläder. På andra sidan vattnet börjar rättegången mot Rakhmat Akilov, terroristen på Drottninggatan, i Stockholms tingsrätt. En presschef och en livvakt huttrar på en bro. Kristersson springer i regel inne på löpband under vintern. Det var så han satte sitt rekord på milen: 41 minuter, 15 sekunder.

– I 1,5 procents lutning. Jag hade någon fåfäng idé om att jag skulle ner under 50. Sen blev jag besatt av det där och började läsa på. Under 40, hur gör man då?

Jag flåsar.

Hur?

– Intervaller! Kilometerintervaller som jag pressade ner i tid. Sedan stegrade jag bara längden. Det händer grejer i det tempot. Endorfiner. Men också skador.

Du är inte en sån där näringslivsman som skriver maratontider i ditt cv?

– Nej. Usch! Man vill bara ut och vara helt ensam.

Kristersson har varit förkyld i flera veckor. Sjukdomen tar om och går runt i familjen. Moderaterna rusar i opinionen och debatteras överallt, medan partiledaren periodvis saknar röst.

– Jag hade en helt bisarr upplevelse på Centerns kommundagar nyligen. Det hade rosslat en del. Precis innan försvann rösten helt. Helt. Den var borta. Vi skulle stå på scenen och svara på frågor med hjälp av skyltar. Jag stod bara där och viftade och log.

Hela förmiddagen har ägnats åt möte med alliansledarna. När vi sätter oss ner på Kristerssons kontor i Moderaternas partikansli prisar han samarbetet. Men Centerpartiet har nu offentligt kritiserat Moderaternas utspel i flyktingfrågan. 
Tidningarna skriver om bråket inom Alliansen.

– Folk tror att det är så dramatiskt. Så fort vi tycker olika om någonting så gör de en stor sak av det.

Men ni tycker ju olika. Hur pratade ni om det i dag på mötet?

– I fullständig klartext. Vi pratar om vad vi har sagt. Om hur det har uppfattats.
 Sedan är det här inga amatörer, eller hur? Alla vet att saker som sägs inte alltid kommer ut som man tycker att de ska göra. I det här fallet var det ett ekonomiskt resonemang om att allt, även invandringen, i slutändan landar i en budget. Det är klart att det kan speglas på olika sätt. Så då förklarade vi det för de andra. Sen ska vi inte dölja att vi och Centern inte har samma politik i invandringsfrågan. Men vi har respekt för varandras uppfattning. Att ha bra samtal om saker man tycker lika om, det är hur lätt som helst. Men att ha bra samtal om saker där man inte tycker lika, det är den stora konsten.

De samtalen är nu de viktigaste i Ulf Kristerssons politiska liv. En borgerlig allians är hans väg till makten.

– Alla är väldigt sugna på att inteckna valresultat i förväg. Både politiker – vilket brukar straffa sig – men även journalister är väldigt sugna på det. Jag är noga med det här. Det lilla datumet i september är inte en formalitet man ska passera. Väljarna säger sitt. Men utifrån det vi vet i dag så avgör det datumet bara om det blir en svår, eller en jättesvår, regeringsbildning.

Vilken är den hårdaste kritik du som sjuttonåring skulle rikta mot dig själv som politiker i dag?

– Det är nog att jag inte är lika kompromisslös. Jag har en bredare palett. Men det där kom också ganska tidigt. Är man kommunalråd i Strängnäs…alltså intresset för att stå och läsa högt ur Hayek (liberal ekonom och Nobelpristagare, reds anm) är ändå ganska begränsat. De vill veta 
om skolan ska flytta, och i så fall var den ska ligga.

I dag läser Kristersson annat. Under våra träffar den här vintern återkommer han till Tage Erlander, socialdemokraten som var statsminister i 23 år. Kristersson plöjer Dick Harrisons 900 sidor tjocka biografi från i fjol, Jag har ingen vilja till makt.

– Fascinerande! Allt går i slow motion. Bara en sån sak som att statsråden åker på sommarledighet. Och han kan inte få tag på dem! Det händer saker, men det går inte att fatta beslut. För de har semester. Men det mest intressanta är ändå när Erlander sitter där runt 1950. Han har bekymmer. Ska partiet få 48 procent eller ska de få 50,5 procent? Det är Erlanders problem. Det är vad han bekymrar sig över.

Vad tänker du om det?

– Att vi har en ny situation. I ett läge när det största partiet har 28 procent och det andra 22–23 procent, då är vi alla klädsamt ödmjuka. Det omformaterar hela den politiska kartan i Sverige, men vi lever fortfarande i en gammal föreställning om att man vet vad som ska hända efter val. Det vet man inte längre. Man vet bara att som politiker får man absolut inget gjort utan att kompromissa.

Är dina ideal från ungdomen bortkompromissade nu, när du står på gränsen till att styra landet?

– Förra gången världen skakade till ordentligt, vid Sovjetunionens kollaps och murens fall, då var det stor dramatik, men ändå med grundtonen ”fan vad bra det här är”. Människor befrias från kommunismen, ekonomier öppnas upp. Begynnande globalisering. Vi var många som pratade om en värld utan gränser. När det skakar i dag är det mycket mörkare. Om Sovjetunionens fall var ett löfte så är Ryssland
i dag ett hot.

Kristersson lutar sig tillbaka i soffan på sitt gigantiska kontor. Han viker långsamt ihop glasögonen.

– Den euforiska förändringslustan finns inte längre. I dag är det många som tänker: Vi vill nog behålla det som funkar 
hyfsat. Och jag är själv i en annan fas i livet. 
Även det får man ju ta med i beräkningarna.

[socializer-facebooklikeshare]

Mer om Ulf Kristersson från Café!