Annons
Annons

Ulf Kristersson tänker inte göra om Fredrik Reinfeldts Da Buzz-miss

Ulf Kristerssons Kentfanatism visar att vi inträtt post-Da Buzz-eran. Cafés Emil Persson synar de politiska högdjurens popkulturella palett, från Obama till Åkesson.

Emil Persson
Illustration Lars Rehnberg

Det är med stor behållning och förundran jag tagit del av rapporteringen kring Ulf Kristerssons musiksmak.

När han som sprillans nyvald Moderatledare äntrade scenen på extrastämman i oktober gjorde han det till Kents 999. Den pumpande bastrumman blåste nästan sidbenan ur led.

Annons

Dagen därpå satt Kristersson i SVT:s Morgonstudion och utvecklade sitt intresse för just Kent. På frågan om vilken som är hans favoritlåt svarade han Mannen i den vita hatten (16 år senare).

Nu är 999 och Mannen i den vita hatten (16 år senare) två otroliga låtar, men om Kristersson vill utmåla sig som ett hardcorefan är det förvånande att han inte går för snäppet mer alternativa val – om inte annat för att hardcorefans ofta brinner för den typen av positionering. (Det faktum att de riviga gitarrerna i VinterNoll2 ramade in hans entré på Moderatstämman två veckor senare snyggade till nördhetssiffrorna något.)

Men även om Ulf Kristerssons uppenbarelse inte skriker ångest och själslig tomhet i sekelskifteshus – snarare har man väl sällan sett en person som bottnar bättre i övre medelklass – är han från Eskilstuna. Precis som Kent. Det är inte otänkbart att han färgats av gruppens 25-åriga karriär. Desto märkligare var det när Kristersson gjorde en intervju med Eskilstuna Kuriren och där valde att (vid sidan om Kent) hylla Marit Bergman och Henrik Berggrens soloalbum Wild child från i år.

Den förre Broder Daniel-sångarens underdogromantik och A-kasseaura lirar inte 100-procentigt med Kristerssons varumärke, och är det något han faktiskt utstrålar ännu mindre än ångest och tomhet är det just rödvinsstänkt BD-tygmärke.

Att mycket fokus direkt hamnar på Ulf Kristerssons musiksmak känns dock naturligt. Vår besatthet av politikers popkulturpalett har varit på stark uppgång i över ett decennium nu.

Inget konstigt med det heller. Människor älskar att jämföra tycke och smak. I samma sekund som du läser detta pågår hundratals Tinderdejter där trevande tonlägen jämför tv-seriefavoriter och konsertupplevelser; ur filosofisk synpunkt låter det vackert att utnämna ögonen till själens spegel, men i praktiken betraktar vi Netflixhistorik och Spotifyspellistor som mer pålitliga kikhål in i essensen av en existens.

Att det därför blir extra intressant att kartlägga de kulturella spårlämningarna hos politiker – som i sina ansvarstyngda roller kan framstå som svåråtkomliga och avhumaniserade – känns begripligt. Vi vill helt enkelt förstå vilka människorna är som vi ger förtroendet att styra vårt land.

Och nu tycks politikerna till slut ha förstått det också.

I en (väljarkontaktsorienterad) brevväxling med två 11-åriga tjejer fick Fredrik Reinfeldt 2011 frågan om vilka som var hans favoritartister. Han lyfte fram September, Magnus Uggla och – framför allt – Da Buzz.

Svallvågorna kring det utlåtandet har fortfarande inte mattats. Jag ljuger inte om jag säger att jag än i dag har jag svårt att på rak arm nämna en enda offentlig och ickemusicerande svensk som är starkare förknippad med ett band än vad Fredrik Reinfeldt är med Da Buzz.

Ulf Kristersson tänker uppenbarligen inte göra om samma misstag. Orsaken till det, utöver Da Buzz-debaclet, stavas Barack Obama.

Den förre amerikanske presidenten Obama var inte bara karismatisk och retoriskt fulländad – han gillade också alla de rätta sakerna med närmast klinisk perfektion. Vita Huset kablade ständigt ut nyheter som profilerade Barack Obama som en kulturellt bevandrad eminens.

Han såg till att få ett förhandsexemplar av Jonathan Franzens efterlängtade roman Frihet. Han lyfte gärna fram tv-serien The wire i allmänhet och karaktären Omar Little i synnerhet. Han dunkade in en referens till Mad men i sitt årliga tal till nationen 2014 (”It’s time to do away with workplace policies that belong in a Mad men episode”). Han sjöng några strofer av Al Greens Let’s stay together på en fundraiser. Han gjorde vulkanhälsningen på en selfie med Star Trek-skådisen Nichelle Nichols när hon gästade Ovala rummet. Och han filmade en video där han imiterade den fiktive presidenten Frank Underwood i House of cards.

Mest uppmärksammade blev de Spotifyspellistor Obama släppte inför somrarna 2015 och 2016: en finkänslig uppvisning där han (möjligen i samråd med en kommunikationsbyrå) plockade låtar från alla eror, genrer och världsdelar.

Utöver detta avsatte Barack Obama tid till att medverka i smalare och kreddigare intervjusammanhang, som sajten Funny Or Dies Between two ferns, Jerry Seinfelds webb-tv-serie Comedians in cars getting coffee och podcasten WTF with Marc Maron.

Jag hyser inga tvivel om att Barack Obama verkligen besitter det som i tyckarkretsar skulle kunna kallas för (det lite förhatliga begreppet) ”god smak”, men det vore trams att hävda att han inte också var väldigt medveten om värdet i att marknadsföra den.

Undantaget som bekräftar regeln? En illasinnad blåsippa, förstås.

De senaste åren har vi sett effekterna av detta även på hemmaplan. Nu krävs det kanske inte mycket för att framstå som raffinerad i en svensk partiledarflora där Gustav Fridolin hyllar 2 ½ män och Annie Lööf diggar Pharrell Williams singel Happy, men jag är övertygad om att förre KD-ledaren Göran Hägglunds stora popularitet – utöver hans akut sympatiska framtoning – delvis bottnar i hans omvittnade kulturintresse.

Jag tror inte att engagemanget är förvanskat heller i Hägglunds eller Kristerssons fall, men det faktum att även Sveriges politiker förstått värdet i en bra popkulturell profil gör att det antagligen finns ett visst mått av retusch i kommunikationen av den – och det bör man åtminstone ha med sig i sin tankevärld.

Den som desperat letar efter begrepp som ramar in tidsperioder skulle kunna säga att vi nu inträtt post-Da Buzz-eran.

Undantaget som bekräftar regeln? En illasinnad blåsippa, förstås.

Eftersom Sverigedemokraterna alltjämt inte är ett parti som alla andra går Jimmie Åkesson åt andra hållet i den här frågan. Han har det som i tyckarkretsar skulle kunna kallas för alla de felaktiga åsikterna, även popkulturellt.

Minst en gång i månaden tänker jag på när SD-ledaren 2014 ombads välja tre favoritalbum ur musikhistorien och drog till med Björn Rosenströms Låtar som är sådär från 1996.

Björn Rosenström är en buskistrubadur, kanske mer känd som ”Pojkarna som busar med flickornas små musar”-mannen. Låten som citatet hämtats från heter Raggarrock. Andra spår ur hans katalog är Credhora, Nu du kärring och Cuatro klamydias.

Smak är visserligen subjektivt, men jag känner mig ändå trygg i att fastslå att världen vore en bättre plats utan Rosenströms sexistiska raj-raj.

Jag tänker på detta och jag tänker att jag inte vet vad som är värst i sammanhanget: om det där verkligen är Jimmies genuina åsikt eller om det bara är något han framhäver för att det ska lira med målgruppen och mobilisera väljarna. 

Emil Persson är redaktör på Café och nyligen utsedd till Årets journalist

Annons

Dela (47)
Tweeta

Annons


Laddar