USA:s 8 mest misslyckade presidentkandidater genom tiderna

USA-flaggan och presidentkandidater genom tiderna frilagda.

De är otrogna, glömmer sin egen politik och misslyckas med att bära upp en krigshjälm. Café listar de senaste amerikanska valens sämsta presidentkandidater – och varför de aldrig nådde Vita huset.

Andreas Utterström | Foto: Getty  |  Publicerad 2020-04-03 15:48  |  Lästid: 8 minuter

1. John Edwards | 2008

Bedrog cancersjuk fru

Namn: John Edwards.
Född: 1953.
Parti: Demokrat.
Kandiderade: 2008.
Livet efteråt: Åtalades bland annat för att ha fifflat med insamlade kampanjpengar, men friades. Jobbar i dag som jurist. Persona non grata i politiken.

Efter att 2004 ha varit John Kerrys vicepresident-kandidat gjorde senatorn John Edwards fyra år senare ett nytt försök att nå Vita huset. Edwards pratade passionerat om sin bakgrund som ”the son of a millworker” och klassklyftor i ”the two Americas”. Samtidigt fanns det något grunt över John Edwards. Det var som om det saknades djupare kunskap bakom klatschiga oneliners och pojkaktig utstrålning. Och så var det kvinnorna. Hustrun, den cancersjuka Elizabeth, var en stor tillgång under kampanjen. Hon var ofta den som bäst kunde saluföra hans idéer. Interna undersökningar visade till och med att väljarna uppskattade att den attraktive John Edwards var gift med en lätt överviktig kvinna. Det gjorde honom, i många amerikaners ögon, till en sympatisk person. Men vad få då visste var att John Edwards i hemlighet inlett en relation med Rielle Hunter. Officiellt var hon kampanjens ”videographer”, men många av de andra medarbetarna undrade vad hon egentligen sysslade med. Skandaltidningen National Enquirer fick nys om saken och skrev artikel efter artikel. Enligt tidningen var han till och med pappa till hennes dotter Frances Quinn. Edwards blånekade, men rapporteringen tog fokus från hans politiska idéer och gjorde att han hamnade på defensiven. Efter att ha kommit långt efter konkurrenterna Obama och Clinton i de tidiga delstaterna hoppade John Edwards av primärvalet. Han erkände senare att han var pappa till Rielle Hunters dotter. Hustrun Elizabeth avled i cancer 2010.

2. Alan Keyes | 1996

Smet från hotell – satte upp notan på motståndaren

Namn: Alan Keyes.
Född: 1950.
Parti: Republikan.
Kandiderade: 1996.
Livet efteråt: Försökte förgäves bli president även 2000 och 2008. Misslyckades också med att bli senator från Illinois 2004 (Obama vann). Hade dessutom en kortlivad tv-karriär på MSNBC, vänsterns Fox News, med ”Alan Keyes Is Making Sense”.

Efter fyra år i Vita huset, med Lewinskyskandalen hängande över sig, hade många tröttnat på Bill Clinton. Alan Keyes, tidigare diplomat och programledare i radio, såg sin chans att bli republikanernas presidentkandidat och äntligen få bort ”Slick Willy”. Men han förstod att det skulle bli svårt. ”This guy lies, but he lies with passion”, sa Keyes om Clinton. Han pratade om att USA behövde en moralisk uppryckning, inte minst genom att förbjuda abort. Och att anhängarna skulle be för honom dagligen. Inte så konstigt, för hjälp uppifrån behövdes. Inte minst i debatterna där Alan Keyes stil var att aggressivt skrika åt motståndarna tills moderatorn gick in och avbröt utfallet. Han var okonventionell även på andra sätt. När Alan Keyes och hans entourage checkade ut från ett hotell i New Hampshire hade de inte lust, eller råd, att betala. Så de bad hotellchefen skicka räkningen till en av de andra kandidaterna. När Alan Keyes, på grund av låga siffror i opinionsundersökningarna, inte blev inbjuden till en debatt i Atlanta reagerade han i affekt. Först hotade kandidaten med hungerstrejk. Därefter försökte Keyes ta sig in i lokalen med våld. Det slutade med att polisen arresterade honom. Efter att kampanjen aldrig fått fart hoppade Alan Keyes av. Republikanernas kandidat blev i stället krigsveteranen Bob Dole, som förlorade stort mot Clinton.

3. Herman Cain | 2012

Hans stora idé – en enda siffra

Namn: Herman Cain.
Född: 1945.
Parti: Republikan.
Kandiderade: 2012.
Livet efteråt: Donald Trump ville nominera honom till den amerikanska riksbankens styrelse. Efter hård kritik slopades idén.

Förmågan att koka ner komplicerad politik till en klatschig slogan kan vara helt avgörande i amerikansk politik. Ronald Reagan hade sitt ”morning in America”, George W Bush ”compassionate conservatism” och Barack Obama ”change you can believe in”. Så vad skulle Herman Cain hitta på? Republikanen försökte bli president 2012 och stod inför enorma utmaningar. Visserligen hade han som tidigare vd för Godfather’s Pizza erfarenhet från näringslivet, men det politiska cv:t var skralt. Det försökte Herman Cain kompensera med tre siffror: 9-9-9. Tanken var att det labyrintliknande amerikanska skattesystemet skulle förenklas genom att tre skattesatser skulle landa på nio procent. Vissa jublade, och under en kort period var Herman Cain republikanernas toppkandidat. Enligt Pew Re­search Center var han den presidentkandidat som 2011 fick mest uppmärksamhet av amerikanska journalister. Sedan började problemen. Herman Cain gav en intervju där han behövde 34 sekunders betänketid för att svara på en fråga om huru­vida han stödde Obamas politik gentemot Libyen. En märklig reklamfilm där stabschefen rökte en cigarett och kandidaten själv brände av ett inte så lite tillkämpat leende gjorde inte saken bättre. Men dödsstöten kom när flera kvinnor anklagade Herman Cain för sexuella trakasserier. Herman Cain hoppade av efter att ha störtdykt i opinionsundersökningarna.

4. Edward ”Teddy” Kennedy  1980

Kunde inte svara på den enklaste frågan

Namn: Edward ”Teddy” Kennedy.
Född: 1932.
Parti: Demokrat.
Kandiderade: 1980.
Livet efteråt: Fortsatte sin karriär i Washington och fick smeknamnet ”The Lion of the Senate”. Gick bort 2009.

Att sittande president utmanas av någon från sitt eget parti i primärvalet är mycket ovanligt. Men det är precis vad Jimmy Carter råkade ut för när han ställde upp för omval 1980. Hans år i Vita huset hade varit skakiga och utmanaren Edward ”Teddy” Kennedy, JFK:s lillebror, såg därför sin chans. Utmanaren låg först bra till i opinionsundersökningarna och hade stöd från de mäktiga fackförbunden. Men Carter var inte orolig och sa: ”If Kennedy runs, I’ll whip his ass.” Men det behövdes inte någon upprumpning från presidenten. Det visade sig att Kennedy skulle falla på eget grepp. I en intervju i CBS News fick kandidaten den givna frågan om varför han ville bli president. Svaret var så osammanhängande att det var omöjligt att förstå. I stället för att presentera några stringenta förslag slirade Kennedy runt utan att kunna förklara det mest grundläggande i alla presidentvalskampanjer: vad man vill och varför. Stora nyhetshändelser som gisslantagningen i Iran och Sovjets invasion av Afghanistan tog dessutom nästan allt syre i nyhetsbevakningen. Det gjorde det svårt för Edward Kennedy att bryta igenom. Till slut gav han upp. Frågan om varför JFK:s yngre brorsa ville gå i storebrors fotspår var då fortfarande obesvarad. Även i sin outhärdligt tråkiga och närmast unikt nonchalanta självbiografi True compass (köp bara till din värsta ovän) gör Edward Kennedy ett försök att bortförklara sitt icke-svar. Men även där misslyckas han.


Fakta / Det amerikanska presidentvalet

Två jättar dominerar helt den amerikanska politiken. Högerpartiet republikanerna och vänsterns demokraterna. Inför varje presidentval väljer partierna en kandidat genom att partianhängare i alla 50 delstater röstar. Kandidaten väljer sedan på egen hand en vicepresident-kandidat. Därefter möts republikanernas och demokraternas kandidater i presidentvalet i november vart fjärde år. Röstdeltagandet brukar ligga runt 50 procent eftersom det i USA är betydligt krångligare att rösta än i Sverige. En annan skillnad är att kandidaterna lägger mycket tid på att samla in pengar. Det är nödvändigt för att kunna bygga upp den organisation som en kampanj kräver. 


5. Michael Dukakis | 1988

Skämde ut sig i hjälm

Namn: Michael Dukakis.
Född: 1933.
Parti: Demokrat.
Kandiderade: 1988.
Livet efteråt: Fortsatte som guvernör i delstaten Massachusetts. Blev sedan professor i statsvetenskap. 

Efter att ha vunnit primärvalet och blivit demokraternas presidentkandidat stod Michael Dukakis inför sitt livs utmaning. Efter åtta år i Vita huset kunde Ronald Reagan inte ställa upp igen. Republikanernas kandidat blev i stället sittande vicepresident George H.W. Bush. Ingen av dem hade Rea­gans karisma. Men Michael Dukakis uppfattades av många väljare som särskilt tråkig, en teknokrat utan glöd. En stor nackdel i ett land där politiken är som kampsporten MMA: en blandning mellan blodigt allvar och skamlös underhållning. Dukakis anklagades också för dödssynden att vara ”soft on crime”. Detta fick sin kulmen när Dukakis i en tv-debatt fick frågan om kandidaten skulle ändra sig i frågan om dödsstraff om någon mördade och våldtog hans fru. I stället för att attackera journalisten för rekord i osmaklighet svarade Michael Dukakis torrt och formellt: dödsstraff var ett absolut no-no oavsett sammanhang. Spiken i kistan för kampanjen blev när han, under ett studiebesök, ställde upp på bild i en stridsvagn. Iförd en illasittande krigshjälm poserade Dukakis på en tummen upp-bild där han påminde om ett barn som lånat pappas alltför stora kavaj. Bushkampanjen använde till och med bilderna i sin egen tv-reklam för att trumma in budskapet att motståndaren var vek. För vem skulle vilja ha en commander-in-chief som inte ens kunde bära upp en hjälp? Hur stor betydelse bilden hade är omdiskuterat, men valresultatet var nedslående. George H.W. Bush svors in som president efter att ha vunnit alla delstater utom tio. 

6. Roseanne Barr | 2012

Twittrade sig till en sjätteplats  

Namn: Roseanne Barr.
Född: 1952.
Parti: The Peace and Freedom Party.
Kandiderade: 2012.
Livet efteråt: Fick 2018 sparken från sin egen sitcom ”Roseanne”, som just återuppstått. Orsaken var att hon -attackerat Obamas tidigare rådgivare Valerie Jarrett genom att kalla henne en korsning mellan Muslimska -brödraskapet och ”Apornas planet”.

Sommaren 2011 var den kontroversiella skådespelerskan Roseanne Barr gäst hos Jay Leno. Och hon hade en stor nyhet att bjuda på. Barr berättade att hon skulle ställa upp i följande års presidentval. Först försökte Barr bli vald som kandidat för Green Party, men förlorade mot Jill Stein. Hon reagerade genom utfall på Twitter. När en person påpekade att Stein var anhängare av HBTQ-personers rättigheter svarade Barr: ”Women do not want your penises forced in their faces or in our private bathrooms. Respect that FACT.” Men Barr hade inte gett upp drömmen om Vita huset. Sommaren 2012 blev hon vald till kandidat för The Peace and Freedom Party – ett obskyrt parti med fokus på feminism, socialism och miljö. Barr var inte intresserad av traditionellt kampanjande för att få ut sitt budskap. Hon föredrog att sköta det hela online. Många drog därför slutsatsen att kampanjen inte var på allvar, utan snarare handlade om pr. Att ett filmteam följde Roseanne Barr under resans gång, vilket resulterade i dokumentären Roseanne for president!, förstärkte misstankarna. Själv hävdade hon att det var på fullaste allvar. Äventyret slutade med att 50 000 personer röstade på henne. Hon kom därmed på sjätte plats i valet, vilket är ljusår längre ifrån Vita huset än det låter.

7. Rick Perry | 2012

För dum för att bli president 

Namn: Rick Perry.
Född: 1950.
Parti: Republikan.
Kandiderade: 2012.
Livet efteråt: Misslyckades med att bli president även 2016. Blev senare Donald Trumps energiminister – och chef över departementet han en gång glömde bort.

Efter fyra år med Barack Obama var republikanerna desperata. De ville till varje pris få bort den elitistiske kommunisten från Vita huset. Men det fanns ett stort problem med Mitt Romney, som såg ut att vinna partiets nominering. Ingen var särskilt förtjust i den stele mormonen som, i sitt tidigare liv som företagsledare, hade outsourcat jobb till USA:s ärkefiende Kina. Så när Rick Perry, guvernör i Texas, gav sig in i leken togs han emot med öppna armar. Analytikerna pekade på delstatens låga arbetslöshet. Expertkommentatorerna framhöll Perrys förmåga att charma väljare. Bill Clinton kallade honom till och med ”a good-looking rascal”. Men sedan började problemen. Rick Perry hade helt enkelt inte förberett sig tillräckligt. Och så hade han ont i ryggen. Efter en ryggoperation, som utfördes i hemlighet, var han tvungen att ta starka värk­tabletter. Det skapade sämsta möjliga förutsättningar inför den viktiga tv-debatten i CNBC. Där fick Rick Perry en fråga om de myndigheter han tidigare sagt sig vilja lägga ner. Han kom på de tre första – men glömde den sista (energidepartementet). På en direkt fråga funderade Perry länge innan han tvingades säga: ”Jag kan inte komma ihåg den fjärde. Sorry. Oops.” Det gick ett märkbart sus genom publiken. Hjärnsläppet kallas än i dag ”The oops moment” och gjorde att Rick Perry fick en mindre smickrande etikett klistrad på sig. Att han helt enkelt var för dum för att bli president. Det blev spiken i kistan för den tidigare så haussade kampanjen.

8. Jeb Bush | 2016

Sänktes av sin låga energi

Namn: Jeb Bush.
Född: 1953.
Parti: Republikan. 
Kandiderade: 2016.
Livet efteråt: Syns i debatten då och då som en av Trumps kritiker.

”Name recognition”, att vara känd, anses vara en av de viktigaste faktorerna för att lyckas i en presidentvalskampanj i USA. För att kunna attrahera väljare, både för att tigga pengar och röster, gäller det att finnas på deras radar. Detta var ett problem som Jeb Bush inte hade. Hans pappa hade varit president i fyra år och brodern i åtta. Dessutom var Jeb, när han gav sig in i 2016 års presidentvalskampanj, tidigare guvernör i den stora och viktiga delstaten Florida. Den pålästa doern pratade också flytande spanska, vilket ansågs vara en stor fördel för att vinna de viktiga latinorösterna. Dessutom hade han gått ner kraftigt i vikt, en pålitlig indikator för att kandidaten tar uppgiften på allvar. Men det fanns två stora problem. Namnet, hans största fördel, visade sig också vara en enorm nackdel. Många väljare ville ha något nytt. Inte en tredje Bush. Dessutom var Jeb lite för tråkig för sitt eget bästa. Han hade full koll på siffrorna, men saknade förmågan att måla upp spännande visioner. Så när Donald Trump, en av motståndarna i premiärvalet, började kalla honom ”low ­energy” blev det ett sänke som Jeb Bush inte förmådde skaka av sig. Det var som om hans insatser i intervjuer, tal och debatter alla sågs genom de glasögon som Trumps elaka tunga hade skapat. Trots att en organisation som stödde Jeb Bush samlade in omkring en miljard kronor på bara sex månader lyckades han inte rå på The Donald. Redan efter primärvalet i South Carolina, den tredje delstaten, kastade han in handduken. Slutnotan för kampanjen: 1,3 miljarder kronor. ”Low energy”-etiketten har visat sig vara ännu dyrare. Den kommer att leva vidare ända in i dödsrunan.


Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-04-03 15:48