Veronica Maggio: “Jag gillar inte osäkra, lögnaktiga och snåla människor.”

Anders Modig  |  Publicerad 2006-10-07 16:19  |  Lästid: 4 minuter
veronica-maggio-popaganda-tips

Veronica Maggio gjorde årets skönaste sommar­plåga. Nu släpper hon ett helt album fullt av coola beats och förföriska melodier. Cafés Klas Ericsson tog en italiensk middag med popfenomenet.

Veronica Maggios iPod har en gravering: hennes namn – tätt följt av de två orden ”artiste extraordinaire”. Jag retar henne lite för det pretentiösa tilltaget.

– Jamen, tanken var att det skulle vara roligt, säger hon och tittar på mig som om hon var min pappa och jag precis misslyckats på högskoleprovet.

– Franska blir ju lätt så löjligt.

Vi sitter på italienarern Il Tempo på Högbergsgatan i Stockholm och 25-åriga Veronica har redan innan förrätten imponerat på mig av två anledningar:

1) Hon har, till skillnad från de flesta svenska artister, faktiskt humor.

2) Hon har, till skillnad från de flesta svenskar, vett att verkligen uppskatta illustratören Alberto Vargas, vars numera klassiska pinupbilder under 50- och 60-talet publicerades i den amerikanska herrtidningen Playboy.

– Det är sköna bilder, för de är lite situationsbundna. Det händer något i varje bild, det blir som en liten berättelse.

MaggioStartNy

Ungefär samma sak kan man säga om Veronica Maggios låtar. Efter det tämligen direkta genombrottet med Dumpa mig i våras håller hon i skrivande stund på att jobba fram debutalbumet som släpps den 6 september. Att döma av de smakprov jag fått höra handlar det om lika direkta låtar som den stora hiten, framförda med samma coola inställning till livets små förtretligheter – som på senaste singeln Nöjd, där Veronica med sin avslappnade röst sjunger om hur jobbigt det är med att man måste kyssa en massa grodor innan man hittar en prins.

– Jag vill att det ska låta lite klassisk Monica Zetterlund om det hela. På den tiden var allt stencoolt och lite lojt på ett skönt sätt. I dag är allt skrikigt och schlager. Laleh är den enda som lyckas vara avspänd på ett bra sätt, tycker jag. Personligen tycker jag att svenskar gör sig bäst när de är en smula laid back, annars försvinner all mystik.

Kanske beror delar av den där fascinationen för det ”loja svenska” – det vi infödingar brukar klaga på hos oss själva – på att Veronica Maggio är halvitalienska.

Pappa kommer från Venedig, mamma är svenska. Föräldrarna skildes ganska tidigt, men trots det är Veronica delvis uppvuxen på den italienska landsbygden i Toscana.

– Mamma och jag bodde i en bergsby när jag var liten. Lägenheten var helt sned, släppte man en boll i ena änden så rullade den över till den andra. Men utsikten var löjligt vacker. Mamma brukade öppna upp fönstrena mot det där klyschiga solsvedda landskapet och spela Pavarotti, antagligen för att jag skulle få en härlig bild av mitt hemland.

Att döma av Veronica Maggios lätt roade leende fick det inte riktigt önskad effekt.

– Nej, det är ett rätt inskränkt och mossigt samhälle, åtminstone ute på landet. Tjejerna får fortfarande nästan inte prata med killarna, det är som i en annan tid. I en huslänga bodde till exempel de ”dåliga människorna”, ingen visste riktigt vad de hade gjort för att vara just dåliga, men det hade väl gått i arv på något vis.

Vad gjorde ni egentligen i Italien?

– Mamma skrev en C-uppsats. Men det var nog bara en ursäkt att få bo i Italien. Hon har alltid varit lite förtjust i italienare också. Hon har varit gift med två.

Under åren i Italien verkar det ha fötts en viss rotlöshet. Veronica Maggio har hunnit med att bo i Norge, Uppsala, Österrike, Italien och Göteborg. Hon har testat ungefär lika många musikaliska genrer som städer. Allt från visor till triphop och Erykah Badu-inspirerad soul (”det lät skitdåligt”).

Det var först när hon träffade sin låtskrivar­partner Stefan Gräslund häromåret som allt föll på plats. Veronicas ljusa röst mot hans vismelodier och beats. Samt svenska texter, något hon aldrig vågat pröva själv men som Stefan var desto bättre på (det är med andra ord han som är den dumpade i Dumpa mig).

Snart hade de en demo som skickades till skivbolaget Universal, vars artistansvarige Anders Johansson nappade tämligen direkt. Veronica dök upp till första mötet mer för­beredd än de flesta.

– De tyckte att jag var väldigt ambitiös eftersom jag styrde upp bilder på mig själv, för att visa vilken stämning det skulle handla om, och skrev en egen biografi. Jag är kontrollfreak när det gäller min karriär. Perfektionist.

I dag har Veronica i stora drag hand om sin egen hemsida, och gör de flesta uppdateringarna på egen hand. Hon har dessutom gjort något så ovanligt som att skriva sin egen biografi till pressreleasen.

– Fast jag fick lite härligt krassa tips av typen ”brann det någon gång i en papperskorg i replokalen – skriv att hela replokalen brann ner”.

I Veronica Maggios fall handlade det om att trycka väldigt hårt på sin tid i fängelse.
På besök hos sin mamma.

– Det måste antingen ha varit strejk eller dåligt med dagisplats, för jag fick ofta följa med mamma till jobbet på anstalten där hon jobbade som sjuksköterska. Det var kul i fängelset! Tusen gånger roligare än dagis. Jag fick tvätta bilar, hugga ved och sno käk från kafeterian. Dessutom fick vi göra Brioleksaker. Tyvärr fick jag höra att ”Blixten”, den av fångarna som var min bästa polare där, är död nu.

Du fick inga men av din fängelsevistelse?

– Nej, men visst har det lämnat spår. Jag slickar till exempel aldrig igen kuvert. På en annan anstalt gjorde de klistret till brev och frimärken, den där sorten man slickar på. Tydligen brukade fångarna kissa i klistret…

Är pengar viktigt för dig?

– Jag har haft ett väldigt roligt liv, men jag har aldrig någonsin haft gott om pengar. Det känns med andra ord inte som att det finns ett samband mellan de två faktorerna. Om pengar hade varit viktigt hade jag inte börjat syssla med musik. Särskilt inte musik med svenska texter.

Exakt hur stor är chansen att Expressen kommer att behöva be dig om ursäkt för falska rykten att du hamnat på avgiftning?

– Inte särskilt stor, tror jag. Jag är inte främmande för att gå ut och roa mig, men jag kommer inte att stå i kön till Spy Bar och förvänta mig att bli igenkänd. Och en del dumheter har jag redan klarat av.

Så hur skulle de få till en löpsedel om dig?

– Kanske genom att dra fram några gamla skelett ur garderoben…

Är det inte lika bra att få just det överstökat här och nu?

– Jag vet inte om de har så mycket nyhets­värde, i och för sig. Det finns inga trashade hotellrum, direkt.

Hur stor är chansen att vi om tio år ser dig dansa omkring i tv-rutan med Peppe Eng?

– Obefintlig.

Vad utmärker egentligen de där ”grodorna” i Nöjd?

– Killar får inte vara tråkiga. Jag gillar inte osäkra, lögnaktiga och snåla människor.

Vilka är dina egna dåliga sidor i ett förhållande?

– Jag är fruktansvärt dålig på att ta kritik, då ger jag bara igen direkt. Det brukar bli värsta tjafset. Dessutom ska jag alltid ha min killes råd när jag ska klä upp mig, men säger han inte rätt sak när jag frågar så blir jag förbannad. En kille ska bara hålla med, det är ju hela poängen!

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-22 15:04