Jag inser att jag kan ha låtit lite ironisk och blasé i inlägget om bokkontraktet här nedan. Sanningen är att jag är allt annat än det. Inombords hoppar jag jämfota, klappar händerna och ropar, ”Weeeeeee!”. Ända sedan jag var tolv år gammal och läste Jack Londons Varg-Larsen första gången har jag nämligen drömt om just det ögonblicket. Och nu är det alltså äntligen verklighet. Den insikten känns ganska så jävla bra.
Nej, nu får det räcka med självgodhet. Nu ska jag gå ut och köpa lite funktionskläder istället. Nästa helg ska jag nämligen försöka bestiga ett berg i Norge och den skräckupplevelsen lär väl ta ner mig på jorden igen. Några funktionsplaggstips där ute?
