Genom sin podcast har de byggt ett imperium som säljer allt från vin till scen­shower. Varför kan Sverige inte få nog av Alex & Sigge?

* * *

Har man en gång sett spänstiga krutonger skrumpna till raggig deg i mötet med mänskligt urin glömmer man aldrig den synen.

Sigge Eklund står på bordet inne på restaurang Grodan vid Stureplan i Stockholm. Han har tagit sikte på sin kollega Alex Schulmans bouillabaisse, men inte med avsikt att äta den. Gylfen dras ner, en porlande melodi spelar, musslorna sluter sig i sina skal.

Servitrisen skyndar till platsen i sällskap med två säkerhetsvakter.

– Ni kan ta min bouillabaisse men ni kan aldrig ta min frihet! skriker författaren samtidigt som han släpas ut ur lokalen.

Med uppspärrade ögon brister han ut i skratt och börjar skriksjunga på Holly Valances tolv år gamla sommarplåga Kiss kiss.

Det är en av de mest bisarra scener jag upplevt, bortsett förstås från den lilla detaljen att den aldrig inträffat i verkligheten. Det finns ingen urinspetsad fiskgryta.

Det som finns är blåbärspyntad yoghurt.

Jag sitter hemma i soffan och äter frukost när jag häpet hör Alex Schulman och Sigge Eklund ägna tolv minuter i podcastavsnitt 110 (Äntligen dans!) åt att prata om mig och vårt möte inför 400 000 lyssnare.

Några veckor tidigare, den 10 juni, åt jag en lunch med Alex och Sigge just på Sturehof. Vi skulle diskutera upplägget kring en potentiell omslagsartikel till Café.

Nu får jag via podcasten höra att Alex har ångest. Han våndas över att inget sensationellt hände under den där timmen på Sturehof. Duon gav mig inte det som de senaste åren blivit medie-Stockholms mesta inneord: innehåll.

Ingen kändis kom förbi, ingen blev full, ingen skapade ett monster. Det mest urspårade som hände var att vi tog en Plopp till kaffet.

”När vi skiljs åt efter en podcast är det som att det brunnit i huvudet. Då känner man att man har maximerat sig själv.”

– Sigge

* * *

I podcasten målar Alex i stället upp en bild av hur de borde ha agerat. En bild som mycket riktigt inkluderar restaurang Grodan och en oätlig bouillabaisse.

– Hur fan ska Emil Persson kunna beskriva vår lunch på ett spektakulärt sätt? säger Alex i podden. Till nästa gång kanske vi på förhand kan spåna fram något så att han får en mustig inledningsscen att beskriva. Säg att vi ses på Grodan och texten inleds: ”Det hela är märkligt. Alex Schulman har just fått in sin bouillabaisse när Sigge Eklund reser sig upp och kissar i den. Grundligt skakar han sista dropparna ur penis, drar upp gylfen och sätter sig ner igen.”

– Fast nu har du ju serverat honom en given öppning, svarar Sigge. ”Bara tre veckor efter vårt första möte får jag ett sms från en kompis: ’Du är omnämnd i Alex och Sigges podcast.’” Han har blivit synad i ett podcastavsnitt. Det är ganska talande, då, att vi suger in allt vi är med om och om­sätter till podcastmaterial. Ingen går säker, så att säga.

Ingen har väl nödvändigtvis gått säker i Alex Schulmans sällskap på flera år, men det är nog rätt att säga att det inte längre finns några som helst fridlysta situationer för vare sig honom eller Sigge Eklund.

Allt är en jakt på, tja, innehåll.

Sigge kommer på sig själv med att inte längre köpa romaner för nöjes skull utan bara böcker som kan generera uppslag till podden. Senast haffade han titlar av Linda Skugge, Johan Kling och populärfilosofen Alain De Botton i hopp om inspiration.

När Sigge gick på Childhoodgalan med belevade kungligheter samt Chris O’Neill tänkte han att det bakom honom fanns en läktare med 400 000 lyssnare som han snart skulle vända sig mot.

Podden sover aldrig – men så har hängivenheten också betalat sig. Alex & Sigges podcast är särklassigt störst i Sverige, en miljonindustri som varje vecka når ut till fler människor än vad majoriteten av rikets tv-program gör.

Nytt fokus. Den 8 oktober hade Alex och Sigges ­show Meningen med livet premiär. ”Från och med nu hamnar man i ett tillstånd där man inte längre är tillgänglig för sin familj”, säger Alex.

* * *

Alex Schulman sitter bredvid en två meter hög trave Ikea-kartonger med förvaringslådan Alex.

Det är den 4 september och duon ska för första gången spela in sin podcast i produktionsbolaget Perfect Days sprillans nya lokaler på Sturegatan. Bolaget drivs av Alex fru Amanda och hennes syster Hanna.

De jobbar, bland mycket annat, med att fixa sponsorer åt Alex och Sigge.

I väntan på sin parhäst tittar Alex på ett nyinspelat nyhetsinslag till scenshowen Meningen med livet.

Eftersom han lider av grav dödsångest finns ett segment i showen där han föreställer sig hur Rapport-rapporteringen kring hans bortgång skulle se ut.
Nyhetsuppläsaren Rikard Palm tar ton:

– Författaren och journalisten Alex Schulman är död. Han blev överfallen utanför en förskola i Bandhagen i södra Stockholm och hans liv gick inte att rädda. Schulman försökte ensam rädda barnen på förskolan Myran från ett tiotal pedofiler som kommit till platsen.

Inslaget följs av en intervju med Jan Guillou. Han har bjudits in till Rapport för att berätta om Alex betydelse för den svenska litteraturskatten.

– Jag skulle säga att hans mest underskattade verk är Privat. Det rör sig alltså om en utgiven mejlväxling med Carolina Gynning. Detta är den nya svenska
klassikern.

Alex slår ihop sin MacBook och ler.

– Man har förstått tidigare i showen att Guillou är min stora idol och det här är min drömvärld då. Min drömdöd.

Tog han betalt för att göra det där, Guillou?

– Nej. Men Rikard Palm ville ha ”några hundralappar”, som han uttryckte det.

Sigge Eklund glider in rykande färsk från Mix Megapol.

– Hur var det på radion?

– Det var kul. Kul stämning. Ibland är det ju roligt. Anders Timell var på busigt humör, så att säga.

Det finns två anmärkningsvärda saker med Sigge Eklunds talspråk, förutom att det är litterärt och förhäxande:

1) Han har grav ”så att säga”-tourettes.

2) Han använder nästan alltid ordet ”podcast” i singularis och obestämd form, oavsett grammatikens lagar.

– Jag har aldrig varit så här dåligt förberedd inför podcast, säger han. Jag känner mig gränslös. Det enda jag har nu
är min hjärna.

– Det var så jag kände förra veckan.

– Ja. Och det gick ju bra.

– Nej, det gick inte bra. Det var ett av de sämsta avsnitten vi någonsin gjort.

Olika som bär. När Alex och Sigge träffades hade de båda gjort sig ett namn genom sina bloggar – men de skilde sig också åt: ”Jag var den absoluta bredden, nästan slaskigheten”, säger Alex.” Och Sigge var den svårt intellektuella.”

* * *

I januari var jag med när Filip Hammar och Fredrik Wikingsson spelade in sin podcast i Irkutsk. Man kan väl säga att de, som det heter på ren svenska, ”rev av” den. Hade fyra-fem stödord i mobilen som de knappt kollade på. En timme senare gick ljudfilen raka vägen till iTunes utan att passera klippbordet.

Att se Alex Schulman och Sigge Eklund ta sig an sin inspelning går över huvud taget inte att jämföra. De har bearbetat sina manus i flera timmar, även om Sigge är osedvanligt oförberedd just den här gången.

Hela tiden sitter de med datorerna framför sig. Alex vinklar datorskärmen mot mig och läser upp rubrikerna.

– Försnack, försnack, ämne 1, ämne 2… Och du ser hur långa texterna är. Vi går inte bara in och snackar, som Hanna och Amanda kan göra. Vi spelar alltid in mellan två och en halv och tre timmar per avsnitt.

– Det är för jävligt, suckar Sigge. Och det blir längre och längre för vi har svårare att hitta nya grejer. Det är sorgligt att bilden av podcast fortfarande är att två mediemän pratar om vad de åt till lunch på Riche.

Det här är essäer och krönikor, en skrivprodukt.

Framgångsreceptet, tror han, är mixen mellan allvar och humor, flams och filosofi.

Duon inleder avsnitt 119 (Det outtalade) med en mer klacksparkig utläggning om det politiska debattklimatet. Sverige är just mitt inne i en märklig valrörelse där rekvisita blivit en trend. Gustav Fridolins kolbit har snart sett fler tv-studior än Henric von Zweigbergk.

De låter bandet rulla och börjar med att spåna kring vilka andra saker som skulle kunna tas in i debatterna. Alex sitter hela tiden med slutna ögon. Ena handen håller mikrofonen mot munnen, den andra nyper ständigt det fettiga hudöverskottet mellan ögonbrynen, som om han masserar fram sina associationer.

ALEX: Vad skulle hända om Reinfeldt tog in… ett hästhuvud?

SIGGE: Ett hästhuvud?

ALEX: Ja. Med slamsor och blod.

SIGGE: Så du menar att han tittar stint in i kameran och säger att om ni inte röstar på oss kan ni vakna med ett sånt här i er säng?

ALEX: Ja. Eller att han vänder sig till Löfven och säger så.

SIGGE: Men då förlorar han ju valet. Om han tar in ett hästhuvud som dryper av blod och slamsor och säger till Löfven att det här kan ligga i din säng på valnatten om inte folket röstar på mig, då kommer han förlora valet.

Alex fnissar det där smittande, nästan ljudlösa fnisset som påminner om en bil som går på tomgång. Ett slags tänd­stiftsskratt. Återvändsgränd. Nystart.

ALEX: Men om Reinfeldt tar in en gubbe från ett äldrehem och matar honom.

SIGGE: Och Annie Lööf baddar hans panna. Det är också dokumenterat nu att åldringar har en mycket mer levande sexualitet än vad man tidigare trott.

ALEX: Så du menar att man skulle…

SIGGE: Ja, men en del åldringar har inte kommit till på länge då.

ALEX: Vad menar du?

SIGGE: Att Annie Lööf får gå ner på knä, helt enkelt. Och ta den här gubbkuken i munnen.

Tändstiftsskrattet.

ALEX: Det skulle vara starkt. Ju.

SIGGE: Det låter kanske sexistiskt. Men om Hägglund samtidigt oljar upp anus och slår sig ner i knäet på den här snuskgubben. För Alliansens skull, alltså.

Han tystnar. Funderar.

SIGGE: Man måste nog klippa bort det där med att suga kuk.

ALEX: Inte om du tar med det andra. Du måste ha med Hägglund.

SIGGE: Att han oljar in anus? Jag vet inte. Det är så jobbigt om folk blir arga. Och det är inte värt det när innehållet blir så här dåligt.

De tystnar och lägger in varsin snus. Alex skickar ett sms. Partiledardebatten från helvetet – tagning tre.

ALEX: Jag tänker att de börjar förstöra sina egna utseenden samtidigt som de pratar.

SIGGE: Men vill man ha en så labil person som leder landet?

ALEX: Tänk att Göran Hägglund mitt i ett anförande tar fram en skruvmejsel och bänder loss sina tänder.

SIGGE: Men varför då?

ALEX: Självspäkelse. Som i Da Vinci-­koden, den här albinon som skadar sig själv med någon jävla grunka. De slår sig för att smälta samman med sin politik. Vid slutet av debatten är de helt vanskapta.

SIGGE: Och på valdagen vinkar de från sjuksängen till sina väljare och tackar för segern.

De pratar om valet i totalt 36 minuter.

I den färdiga podcasten klipps samtalet så småningom ner till åtta minuter.

All ovanstående dialog här faller bort.

– Det enda det kostar är ju tid, säger Sigge när de till slut ska byta samtalsämne. Det är värt att famla i tio minuter och våga vara usel om man får en minut som är kul.

* * *

Det är, bevisligen, svårt att vidröra podcastduon Alex & Sigge utan att vidröra rikets andra stora manliga podcastduo.

I 173 avsnitt klippte Sigge Filip och Fredriks podcast. Trots att han gett ut flera romaner introducerades han till en helt ny generation som den
mytiske klipparen Sigge, flitigt namn­droppad och hyllad under Filips och Fredriks tidiga samtal.

Själv älskade han att vara del av en helt ny konstform och tog sitt uppdrag på stort allvar. Det klipparbete som kanske kunde betats av på tre timmar fick ofta ta fem eller sex eller sju.

– Jag ägnade chockerande mycket tid till det. Tog bort halva sekunder här och där, allt för att få den perfekta konstpausen innan Filips mening fortsatte.

Redan då hade Sigge planer på att starta en egen podcast. Ursprungligen var han inne på att gå runt i bergen utanför Los Angeles (där han bodde) och filosofera, men tänkte sedan att monologupplägget kunde bli självupptaget. Dessutom var hela arenan så pass ny att den fortfarande kändes som Filips och Fredriks revir.

Idén fick marinera i honom ett par år.

Parallellt jobbade Sigge med duons tv-program. Han trivdes bra, men kunde ändå inte helt skaka av sig känslan av att vara oförlöst.

– Jag kommer särskilt ihåg när vi satt i bilen och hade gjort ett inslag från någon dragspelsmässa i Värmland för programmet Lite sällskap. Där satt Filip och Fredrik, helt sotiga och luktade öl och svett. De hade kämpat för att göra det här inslaget bra, stagediveat, och vi hade fått allt på film. Jag kände att de maximerar sina liv. Själv satt man där vattenkammad med manuset i handen. Med podcast kan jag äntligen känna det där. Man är vaken sent och för­bereder sig, ger allt under två och en halv timme och får till ett otroligt avsnitt. När vi sedan skiljs åt på gatan är det som att det brunnit i huvudet, man är helt vimmel­kantig. Då känner man det där, att man har maximerat sig själv.

”Det finns ingen som får ta del av det absolut mörkaste i mitt liv på samma sätt som Sigge. Saker jag inte ens sagt till Amanda.”
– Alex

* * *

Sigge intresserade sig tidigt för blogg­fenomenet och startade en egen blogg 2005. Han drog dessutom igång plattformen bloggportalen.se som snabbt såldes till Afton­bladet.

Efter ett år kände han sig uttömd och slutade blogga. En vecka senare började Alex Schulman på stureplan.se.

– Jag var väldigt, väldigt imponerad av Alex blogg – och irriterad på att det redan då fanns folk som bagatelliserade den, säger Sigge. Tyckte att han tog det här formatet, som jag ägnat tusentals timmar åt att förstå mig på, till en ny nivå.

2007 hörde magasinet Bon av sig till Sigge och frågade om det fanns någon i Sverige han ville porträttera. Han kunde egentligen bara komma på en enda person som han var genuint nyfiken på.

– Med så många läsare var det tydligt, på ett objektivt plan, att Alex var den mest intressanta rösten just då. Jag blev också irriterad när han senare slutade blogga och gick med på att kalla sig själv för ett monster i sista inlägget. Det störde mig att historieskrivningen skulle bli att det var en elak blogg när jag kände att han skapat något historiskt.

Alex kände Sigge Eklund till namnet, men hade inte läst några av hans böcker. Han tackade ändå ja till intervjun. Framför allt förstod han att det kunde finnas en kulturell klassresa i att låta sig porträtteras av en ansedd författare i kreddiga Bon.

När Alex och Sigge träffades insåg de snabbt hur mycket som förenade dem. De hade båda offentliga pappor som jobbat bakom andra stora män, Allan Schulman bakom Lennart Hyland, Klas Eklund bakom Olof Palme. De kom båda från socialdemokratiska hem i Stockholms förorter, Alex från Farsta, Sigge från Akalla. De hade båda blivit någorlunda förlösta genom bloggandet. Framför allt kände båda att de hade väldigt mycket mer att ge.

– Jag tyckte tidigt att allt Sigge sa var pregnant på ett sätt jag inte var van vid, minns Alex. Men den stora kärleken till honom kom först när jag läste Det är 1988 och har precis börjat snöa. Det är fortfarande en av de bästa böcker jag läst. Alla Sigges kantigheter förklaras så mycket i den boken.

Duons olikheter går mycket riktigt inte heller att blunda för. Alex är mer av en emotionell wunderbaum som söker kontakt, ser till att man har något i glaset och utsöndrar värme.

Sigge har en tendens att mer fastna i sin egen värld – han är trevlig och välartad, men ibland med ett distanserat filter mot omgivningen. En kantighet, om man så vill.

Mixen av brännande beröringspunkter och skarpa skiljaktigheter skapade ett intressant kraftfält mellan dem.

– Jag var den absoluta bredden, nästan slaskigheten, och Sigge var den absoluta snäv­heten, säger Alex. Det kulturella och det svårt intellektuella. Jag var superfascinerad av att han inte skrev med avsikten att nå brett.

För mig skulle allt jag skrev vara kristallklart och kunna nå ut till alla.

– Jag var tvärtom, säger Sigge. Det fick gärna vara 150 personer som läste, bara det var rätt 150 personer, så att säga.

I något slags stereotypt finkulturuniversum borde du inte ens ha velat ta i en person som Alex.

– Jag kände mig inte hemma i kultur­världen, även om jag var en smal författare. Jag hade mer gemensamt med Alex – och med många bloggare. De första åren var Alex, om jag får säga det, väldigt splittrad. Han gick från att vara okänd journalist på Se & Hör till någon som skulle förkroppsliga en helt ny tid på bara ett och ett halvt år. Jag hade inga större förhoppningar på vår vänskap. Det var mycket som pep i mobilen och många som drog i honom. Inte förrän vi bestämde oss för att skriva ett filmmanus ihop 2009 hade jag hans fulla uppmärksamhet.

– Bloggåren var galna, säger Alex.

Allt jag alltid hade velat var att bli läst och nu var jag det. Jag behövde ju inte Sigge. Det var först när jag tröttnade på det där och ville ta ett steg till som jag tänkte att Sigge kunde vara…

Han skrattar till.

– …”användbar”. Det låter ju väldigt, väldigt cyniskt, men du förstår vad jag menar.

Det visade sig till slut finnas en ganska ömsesidig användbarhet i deras relation. Första avsnittet av Alex & Sigges podcast släpptes den 7 juni 2012.

”Förra veckan hade podcasten 105 000 nedladdningar första dagen. Showen kommer att sälja 25 000-30 000 biljetter, en bråkdel av alla som lyssnar.”

– Sigge

* * *

Det sitter en dramaturgisk tidslinje på väggen. Den visar före­ställningen Meningen med livet. De olika segmenten har fått namn som ”life wisdoms”, ”Sigges tes”, ”Alex om utanförskap”, exempel på fånigt sökande”, ”rymden” och ”dans”.

Peter Settman synar grafen i egenskap av regissör för Alex och Sigges show på Cirkus. Det finns en stissighet hos Settman, en air av fruktsodechockad fritidsledare.

Efter varje idé knäpper han maniskt med fingrarna för att skynda på tankarna hos sina två åhörare. Samtidigt svämmar han i princip över av erfarenhet och kloka infall. Det ter sig som begripligt att den här människan varit kapabel till att både ge gällivarehänget ett ansikte – eller möjligen en stjärtskåra – och leda produktionsbolaget Baluba till kroniska mångmiljonvinster.

Meningen med livet går förenklat ut på att Alex och Sigge betar av tes för tes för att se var alltings mening döljer sig. Ett slags uteslutningsmetod. Så småningom når de ett totalt mörker, insikten att det kanske inte finns någon mening.

Därifrån ska de sakta klättra upp igen, låta ljuset strömma in, presentera en upplyftande twist och ge publiken, som Alex uttrycker det, ”fem sekunder av en hiss som går genom kroppen”.

Det är inte okomplicerat. Sedan i mars har de ägnat minst en dag i veckan åt att hjärnjonglera med showens klimax, identifiera meningen med Meningen med livet, men utan något riktigt resultat. Settman fruktar att de målat in sig i ett mörkt hörn, att det ska bli svårt att hitta en trovärdig vändning tillbaka från meningslösheten.

En lätt frustrerad Alex pitchar ett skämtsamt antislut.

– Det är ändå lite lockande, ju. Man har en show som heter Meningen med livet.

Och så bara: ”Det finns ingen mening!”

Tändstiftsskratt. Settman är inte road.

Sigge tar över och lanserar en teori om att meningslösheten i själva verket är – voilà! – meningen.

– Den ger oss en lyx och en frihet på något sätt. ”När ni går ut härifrån i höstkvällen är det en jävla… frihet i det.”

Tystnad.

– Du märker att vi inte löst det, suckar Alex.

Settman dunkar handryggen i den dramaturgiska kurvans högra axel.

– Här kommer vi till ett bottenläge.

På filmspråk: point of no return. Hjälten kan lika gärna dö. Sen finns det ett skäl till att Bruce Willis ändå inte gör det. Mot alla odds bestämmer han sig för att göra en sista ansträngning. Med glas i fötterna räddar han världen – och då måste det vara tydligt. Det får inte bli halv­flummigt: ”Fan, jag kom på att jag hade en pistol här i innerfickan ändå. Pang!” Allt som ni har planterat ska falla på plats.

– Pistolen ska inte falla ner från himlen men han ska hitta den där han gömde den i början, säger Sigge.

– Exakt. Vi behöver inte nödvändigtvis komma fram till vad meningen med livet är, men vi behöver nå fram till en konklusion. Man kan inte komma till Cirkus och känna ”nähä, det var tydligen ingen mening med livet”. Det är ju ingenting. Det är Beckett, möjligen. Det är I väntan på Godot.

– Ska vi inte göra den då? säger Alex.

Settman fnittrar.

– Ni går runt med plommonstop, bara.

– En helkväll, säger Sigge i sitt mest suggestiva podcasttonläge. Med Alex och Sigge och Beckett.

Settman stryker handen genom håret och tittar sig omkring. Det är första gången han besöker Sigges kontorsvrå på översta våningen i ett hus på Wallingatan. I något slags Sigge Eklund-sightseeing skulle det vara helig mark: poddens första 100 avsnitt tillkom här, liksom romanen In i labyrinten. Inredningsmässigt är det en desto mer ofokuserad historia.

– Möblerna känns faktiskt som stöldgods, säger Settman. Det hänger inte ihop.

Sigge pekar mot fönstret i taket.

– Men det är väldigt fint när det snöar. När det blir sånt här… täcke.

– Vadå, när det bildas snö och det blir täcke på fönstret? frågar Alex.

– Mm. Då känner man sig… invadderad.

– Så jävla dumt, mumlar Alex tyst.

Inte tillräckligt tyst, visar det sig, eftersom Sigge biter tillbaka.

– Alex valde ju en lokal på nedre botten på Regeringsgatan med skyltfönster så att han kunde vinka till folk som gick där utanför och tog mobilbilder. Så att han aldrig skulle känna tystnad.

Alex ler och slår ut med armarna.

– ”Älska mig”.

 ”Att inte sova på en hel natt var som att hitta en superkraft. Åtta timmar extra som ingen annan hade. Den insikten lever jag fortfarande på.”

– Sigge

* * *

Showen Älska mig hade premiär i mars 2013. Det var Alex Schulmans stora uppgörelse med sitt bekräftelsebehov. Sigge Eklund regisserade.

Redan då pratade paret om nästa föreställning och hur den skulle bli något de gjorde tillsammans på scen. Efter månader av brainstormande beslutade de sig för att fokusera på livets mening.

– Nackdelen är väl att det är lite abstrakt, medger Sigge. Samtidigt börjar man bli trött på de här ämnesbaserade affischerna:

”Hasse Brontén – Bipopulär”. Eller Under ytan. Vi kände att vi nästan styrdes av någon rådande trend i RAW-kretsen så efter att ha diskuterat fem olika ämnen sa vi: ”Fan, vi skiter i det, vi kan visst tolka meningen med livet.”

Första gången Alex och Sigge jobbade tillsammans var 2009. De skrev ett film­manus, en komedi om Sveriges sämsta kronofogdemyndighet, som först köptes av SF. Men när manusgurun Michael Hauge kom in och gjorde tumme ner stektes projektet ändå i sin linda.

Duon har dock inte gett upp drömmarna om att bli filmskapare. Sigge har totalt sju refuserade manus bakom sig och sökte till regilinjen på Dramatiska Institutet både 2001 och 2003.

– Det finns en molande ångest i att vi aldrig fått göra film, säger Alex. Sigge är ju filmnörd och jag har pluggat film i två år av mitt liv. Vi är berättare och kommer inte vandra genom livet utan att få berätta i filmform.

De har också försökt lista ut hur de ska kunna slå tv-mynt av sig själva. Helst med något The trip-liknande program.

– Jag tror att det skulle vara relativt enkelt att göra ett okej reseprogram där jag och Alex går omkring och pratar podcast­aktigt om det vi ser, säger Sigge. Men man vill ju inte göra ”okej” saker, utan utmana sig själv. Vi har inte helt knäckt det än.

Ingenting kan hittills mäta sig med deras moderskepp: podcasten. Den beräknas omsätta 4,8 miljoner kronor i rena reklamintäkter under 2014 och har fort­farande en exponentiell ökning med ungefär 2 000 lyssnare per avsnitt. Majoriteten är mellan 20 och 30 år gamla, men den ökar kraftigt även i äldre åldersdemografier. 53 procent av lyssnarna är kvinnor.

– Jag insåg att vi hade något stort på gång när vi kom till Lund för en studentafton efter tolv avsnitt, säger Sigge. Det pratades redan om att studenter där hade döpt barn efter oss.Podcasten har ynglat av sig i många kringprodukter. Den som vill kan enkelt investera i Alex & Sigge-tröjor, ”HÄJ!!!”­-muggar och nu även brädspelet Jag ringer.

Allra mest uppmärksammat är förstås deras vin Complicity. Namnet kommer från en av poddens mest klassiska anekdoter, hämtad ur avsnittet Diem carpe.

Complicity ingår numera i butiks­sortimentet hos cirka 150 av landets 300 Systembolagetbutiker. Det kostar 99 kronor och har sedan lanseringen i april sålts i 25 000 flaskor – vilket alltså ger en omsättning på nästan två och en halv miljon. Hittills.

Under hashtagen #complicityred delar trogna poddlyssnare dagligen med sig av vinselfies på Instagran. Närmare 1 500 bilder har publicerats.

Frågan måste ställas: är ni podcast­världens Kiss?

– Jag kan tänka mig att det utifrån, för någon som inte förstår hur engagerade många lyssnare är, kan framstå som absurt, säger Sigge. Att vi är giriga som prånglar ut produkter. Men allt vi gjort har vi gjort för att lyssnarna velat ha det.

– Nämen vad fan, inbryter Alex.

Ni behöver ju inte skämmas för att ni har merch.

– Nej, verkligen inte, säger Alex. Jag skäms inte det minsta.

– Inte jag heller. Men vi har inte tänkt att vi ska bli miljonärer på det här. Jag möter en man i Brasilien som säger ”the complicity” och flera år senare resulterar det i ett vin som heter Complicity på Systembolaget.

Det är bortom pengar.

– Klart att det är så, men det är också en kommersiell verksamhet. Det är ju helt sjukt att vi har ett vin i hälften av alla Systembolagetbutiker som gör att vi har en garanterad inkomst på en överkomlig tid. Jag skäms inte det minsta för det. Vi kör på.

– Det ena utesluter inte det andra.

Men att vi har ett vin på systembolaget som heter Complicity är större än varenda krona vi kan tjäna på det.

– Nej, det är det inte.

Stockholm, den 4 september 2014. Alex och Sigge spelar in avsnitt 119 av sin podcast.

* * *

Sigge får välja mellan den lugna och den riviga uppvärmningen. Det blir den lugna. Han var trots allt på Bonniers förlagsfest i går. Och fick onda ögat av Leif GW Persson.

– Han bara stod och stirrade, säger Sigge. Skar med blicken genom folkmassan. Det var mycket hat i luften.

Dansstudion vid Odenplan är så stereotyp som en dansstudio kan bli, om man nu lärt sig allt man kan om dansstudior från Hollywoodfilmer. Speglarna är enorma, väggarna pryds av klassiskt knubbiga graffiti­bokstäver och längst fram står en sträng instruktör. Alex och Sigge är båda ­iklädda shorts, svart bomullströja och Rolexklocka.

De har kommit för att repetera ett modernt dansnummer till Meningen med livet. Oh Lauras Release me spelas om och om igen när de tragglar sig igenom sin rutin. Hela poängen är att det ska vara, så att säga, bra på riktigt. Ingen antydan till lyteskomik.

– Vid första repetitionen blev jag lite orolig och tänkte ”oj då”, erkänner instruktören Elin Forsell. Jag hade kanske backat ur om de inte vore så extremt hängivna uppgiften.

Hon kör igång. Precis som James Cameron skapade ett helt eget språk åt Na’vi-folket i Avatar är det som att Tony Irving skapat ett helt eget språk åt dansinstruktörer.

– Ner med huvudet, det ser bra ut mot publiken, och så cage. Viktigt att du får ut armbågarna annars ser det töntigt ut, Sigge. Ner med höften och – reach! Steg-lyft, steg-lyft och steg-steg-dra. Run, run, run och fire. Bam! Boom! Tryck!

För ett otränat dansöga är det förstås svårt att bedöma kvaliteten, men det ligger närmare Svansjön än Stockholmsklubben Golden Hits karaokegolv.
Vid ett tillfälle tappar Alex fokus och råkar lufsa mot Sigge när han egentligen ska gå rakryggat och rytmiskt.

– Gå inte mot honom som om du är på väg mot bussen! skriker instruktören.

Alex tar om det. Det timslånga passet lider mot sitt slut. Mot alla odds bestämmer han sig för att göra en sista ansträngning.

– Du har tung andning, viskar Alex när han lutar sig fram mot Sigge. GW-andning.

* * *

En sen septemberkväll ses vi åter på Sturehof för att äta middag, en närmast Settmansk cirkelslutning. Fortfarande ingen bouillabaisse i sikte, men Alex beställer åtminstone in ett kilo havskräftor.

Båda två är rusiga efter en väldigt lyckad manusdag. Tre veckor till premiär.

– Från och med nu hamnar man i ett tillstånd där man inte längre är tillgänglig för sin familj, säger Alex och stryker ister på en smörgåstriangel. Det var verkligen jobbigt för Amanda med Älska mig. Hon sa vid något tillfälle: ”Jag vill ha tillbaka min man.” Det var inget härligt att höra det, men samtidigt är det den här bubblan man längtar efter alla gånger man föreläser om sociala medier eller gör en kick-off i Värnamo.

– Det är på så vis olägligt att poddens trafik ökar dramatiskt just nu, samtidigt som vi går in i det här tillståndet, säger Sigge.

Förra veckan hade vi 105 000 nedladdningar första dagen. Det kommer att bli över 400 000 bara på iTunes – och sedan tillkommer Spotify. Med så många nya lyssnare borde man egentligen lägga allt krut på att göra de bästa avsnitten någonsin. Showen kommer kanske att sälja 25 000-30 000 biljetter, bara en bråkdel av alla som lyssnar på det vi ska spela in i morgon.

Alex får en mobilnotis från Wordfeud. Han är mitt inne i en rafflande match mot Micael Bindefeld.

– Här ser du extremerna, suckar Sigge. Apropå våra olikheter. Någon som inte vill hålla på med sin mobil över huvud taget och någon som har alla notiser påslagna.

– Är du dum i huvudet, eller? Jag har ju sagt att jag inte ens vill ha det så här. Jag vet inte hur man stänger av det.

– Illustrativt, fortsätter Sigge. Som med våra respektive kontorslokaler: du på marknivå med skyltfönster, jag som bara har fönster mot himlen.

Deras jargong går förstås att se som ytterligare ett bevis på hur benhårt deras liv flätats samman på några få år. Till och med Sigges fru Malin jobbar som producent på Amandas företag Perfect Day.

– Vi har aldrig haft utrymme att ha en normal vänskap, säger Sigge. Från att skriva filmmanus ihop, vilket är väldigt krävande, till att göra podcast ihop, som också är ett väldigt speciellt sätt att umgås.

– Egentligen är vi väldigt osociala, säger Alex. Det enda jag och Sigge vill är att vara hemma med våra familjer. Det är det enda vi vill.

Fast det stämmer ju inte helt. Du för­sätter dig ändå i situationer som får Amanda att säga att hon saknar sin man.

– Jo, men vi gör så här: varje dag lämnar vi våra barn på dagis och ses klockan nio. Klockan tre, senast fyra, går vi hem till våra familjer. Vi är med barnen, äter middag. Barnen somnar, våra fruar somnar – och då, runt 23.30, börjar vi prata igen. Då börjar vårt andra pass. Och så jobbar vi till 02-03. Det är en uppoffring vi gör för att inte förlora närheten till våra familjer.

Det måste betyda att ni klarar er på oerhört lite sömn?

– Jag behöver fem timmar, säger Alex. Men med Sigge händer det en till två dagar i veckan att han sover noll timmar.

– Om man lyssnar på podcast hör man ofta att jag är så trött att jag sluddrar, säger Sigge. Jag minns att jag var tolv år när jag förstod att man kunde göra så. Jag skulle måla en tavla i födelsedagspresent till min pappa, höll på hela natten, kastade och började om. Vid fyratiden insåg jag: ”Vänta, det går ju att fortsätta vara vaken nu.” Att inte sova på en hel natt var som att upphäva en naturlag. Hitta en superkraft. Man kunde alltså få åtta timmar extra som ingen annan hade när världen sov. Den insikten lever jag fortfarande på.

Vilket är det mest intima ögonblicket ni någonsin delat tillsammans?

– Det är saker man inte vill dela med sig av, säger Alex. När vi ses för att jobba har vi alltid först en timme innan vi där vi bara pratar. Ibland visar vi Instagrambilder från människor vi tycker illa om, men ibland delar man med sig av extremt privata saker. Det finns ingen annan som får ta del av det absolut djupaste och mörkaste jag har i mitt liv på samma sätt som Sigge får – och vice versa. Saker jag inte ens sagt till Amanda.

– Det låter som en klyscha, men mycket av energin kommer från att det finns oförklarliga laddningar mellan oss, säger Sigge. Om vi vore ett kärlekspar skulle vi vara ett sånt där par som blev ihop och gjorde slut. Fyllebråkade. Hade make up-sex. Om vi ständigt var i harmoni med varandra tror jag inte att resultatet hade blivit så intressant.

Det plingar till i Alex mobil. Bindefeld har spelat ”rö” för sju poäng. Sigge reser sig upp för att kissa.

Emil Persson

Foto: Andreas Kock

* * *

Mer intervjuer!

Gustaf Skarsgård: ”Jag började röka när jag var 10 år, supa vid 12, röka weed vid 16, ta kokain och ecstacy vid 19…”

Håkan Hellström om pengar, ångest och ett annorlunda sjukhusbesök

”Kriminalvården förbjöd mig att spela in musik”: Sebbe Staxx om vägen från cellen till scenen