Yngwie Malmsteen

Du Yngwie, hur fasen kommer du i de där skinnbrallorna egentligen?
– Det är inga problem, det är stretch.
Jag minns en intervju med dig där du gick till attack mot svenska gitarrhjältar. Du sa bland annat att ”det sög hästballe” när Sami Sirviö i Kent drog ett solo.
– Alltså, jag var packad när jag sa de där sakerna. Jag var i Sverige i typ 20 minuter och så kom en journalist fram med några plattor och frågade om jag kunde betygsätta dem. Det var inte så genomtänkt, men sånt händer.
Under den här intervjun sippar du på en lättöl. Har du slutat kröka?
– Ja, i princip. The wild years är definitivt över i alla fall. Jag börjar bli lite för gammal för att kasta stolar och trasha hotellrum.
Trashade du hotell tidigare?
– Ja, det gick ganska vilt till på 80-talet. Jag minns när vi turnerade i Japan, då hann jag knappt komma in på hotellrummet innan grejerna fick vad de tålde. Allt skulle ut genom fönstret. Men först brukade jag hälla bira i tv-apparaten, för att få fram en asspejsad bild med de sjukaste färger man kan tänka sig. Tv:n brukade fungera i några minuter, sen exploderade den och då var det dags att skicka ner den på gatan.
Strax före millennieskiftet utsågs du av den brittiska tidningen Guitar player till världens femte mest överskattade gitarrist. Hur kändes det?
– Mest underskattade, menar du väl?
Nej.
– Du, jag ska säga dig en sak: Jag är den gitarrist i världen som har vunnit flest omröstningar vad gäller världens bästa gitarrist. Jag prenumererar fan på förstaplatsen! I Japan i alla fall. Där är jag sjukt populär.
Peter Green, gitarrist i Fleetwood Mac, sa en gång att han garvar när han lyssnar på Dire Straits eftersom Mark Knopfler spelar fel hela tiden. Har han rätt?
– Vafan snackar Green om? Han har ju aldrig träffat en enda sträng rätt under hela sitt liv. Han är en värdelös gitarrist! En kärring! Knopfler däremot, han har en skön och egen stil som jag diggar.
Du är en Ferrarikille, eller hur?
– Det kan du lita på. Det är den mest magiska prylen som finns på fyra hjul. Jag har en 308 gts och en 250 gto och det finns inte en enda bil som får andas bensin på samma gata som en Ferrari. Inget kan jämföras med de italienska skönheterna!
Men de är inte helt lättkörda alla gånger. Har jag hört, alltså.
– Det är inga kärringbilar. Fan, det krävs lite pondus bakom ratten. Men det har jag så det räcker och blir över. Jag har skickat iväg en jävla massa stålar på mina bilar, men det är det värt.
För några år sen var det snack om att din manager hade blåst dig på ungefär 38 miljoner och att du skulle stämma honom. Har du lyckats med det?
– Fan heller. Och nu har det visat sig att det handlar om mycket mer stålar. 120 miljoner kronor ungefär. Jag har ett helt jävla fotbollslag med advokater som hjälper mig.
Men du är inte barskrapad direkt?
– Nej. Jag har det okej. Men egentligen borde jag haft astronomiska summor. Min första soloskiva, som kom 1986, såldes i 14 miljoner exemplar – bara i Sovjetunionen. Inse hur mycket pengar det skulle ha varit! Fast å andra sidan, jag har allt jag behöver: sju bilar, ett lyxigt ”colonial mansion” på stranden i Miami, som jag för övrigt köpte cash, med pool, tennisbana, gigantisk hemmabio, topputrustad musikstudio och en jävla massa leksaker… coola modellflygplan och ett gäng radiostyrda bilar.
Är du generös?
– Jag är för generös. Vid jul och födelsedagar skickar jag iväg så mycket stålar att det luktar bränt i kvarteret. Men det är cool. Jag måste ju göra av med mitt kapital på nåt sätt, och då är det klart att familjen ska få en del av kakan.
Är du lika snabb på guran som du alltid har varit?
– Klart jag är. Men en sak ska man ha klart för sig – det här är ingen jävla sport. Det handlar inte bara om att lira fort. Det är så många faktorer som spelar in: tekniken, uttrycket och vibratot. Vibratot är jävligt viktigt! Men baskunskaperna är naturligtvis grundläggande. Och man kan säga att jag behärskar det mesta, samtidigt som jag hela tiden uppdaterar mig själv och övar.
Hur rankar du din nya skiva?
– Personligen är jag skitnöjd. Det är definitivt en av de skivor som jag aldrig kommer att dissa i efterhand. Albumet har elden, ljudet och låtarna. Om du inte gillar vad du hör så får du dubbla pengarna tillbaka!
Är det ett bra band du spelar med?
– De spelar med mig.
Sorry. Är det ett bra band som spelar med dig?
– Absolut. Jag använder mig av samma killar som jag turnerade med under turnén i Sydamerika förra året och det funkar skitbra. Bara toppmusiker. Jag har bland annat en svensk trummis, Patrik, som är helt jävla grym.
Bättre än Tommy Lee?
– Ha! Patrik äter Tommy Lee till frukost. Jag omger mig bara med de bästa.
Är det kul att vara farsa?
– Ja, det är en jävligt skön grej. Första två åren var inte så roliga, man sov ju ingenting. Men nu… det är grymt! Jag älskar att umgås med min son. När min fru vill göra nåt för sig själv, dra en kopp kaffe med sin morsa till exempel, kärringprylar, du vet, så kan jag leka med honom i flera timmar. Vi är polare! Spelar Playstation och tittar på tv.
Har han börjat lira gitarr än?
– Han börjar bli lite intresserad. Men hittills har han framför allt diggat trummor. Jag köpte ett stort trumset till honom och grabben har talang, det kan jag lova. Och han är grymt smart! Fan, fyra bast och han läser redan lika bra som en vuxen människa. Det kommer att gå bra för honom, men tyvärr snackar han inte svenska. Han är amerikan och det kändes lite rörigt att lära honom svenska när han var så liten.
Vad lyssnar du på för musik när du är hemma?
– Jag lyssnar aldrig på musik. Jag är trött på musik.
Förutom din egen då?
– Exakt.

Filip Hammar