Annons
Annons

Dokument: Infernot inifrån

Johan Hurtig
Dela (401)
Tweeta

Igår tillkännagavs vinnarna av Tidskriftspriset 2013. Staffan Heimerson och Niclas Hammarström utsågs till Årets journalister för sitt skakande dokument om vardagen i Syriens största stad Aleppo, publicerat i Café i våras. ”Orden, bilderna och scenerna lämnar oss aldrig”, skriver juryn i motiveringen – och kallar det ”årets mest skrämmande och viktigaste reportage”. Läs texten här – ett gripande nedslag bland ruiner, krypskyttar och familjetragedier.

* * *

Ingen går säker. I ett bostadshus i ett medelklassområde i Aleppo är halva fasaden bortsprängd efter en raketattck från president Bashar al-Assads armé. En rebell i Fria syriska armén patrullerar.

Annons

BILDEXTRA: CAFÉS VECKA I ALEPPO

* * *

Det är som att titta in i ett dockskåp.

Jag ser vita soffor och vitrinskåp, musik­anläggningar och kryddhyllor. Den fyra våningar höga fastigheten ser ut att ha varit bebodd av familjer i den övre medel­klassen. Men nu är den tom. Husets framsida är bortsprängd efter en träff från en granatkastare. En väldig parabolantenn hänger skadeskjuten från taket.

I en bil prydligt parkerad längs trottoarkanten sitter en man, orörlig och tillbakalutad. Så har han suttit i många veckor. Han är död, skjuten med en kula genom pannan. Risken för en ny kula gör att ingen vågar närma sig hans kropp.

Det är en söndagsmorgon i Aleppo.

Jag och fotografen, Niclas Hammarström, har i minusgrader stigit upp tidigt och krängt på oss våra skottsäkra västar.

Utan frukost, inte ens en kopp te, har vi i en liten gul taxibil tagit oss hit till fronten i kvarteret Qatiba nära stadens centrum. Eller fronten och fronten – tvåmiljonersstaden Aleppo har ett oöverskådligt myller av fronter.

På en vit plaststol framför ett av kulor märkt trevåningshus sitter kvarteret Qatibas ”commander”, befälhavaren för en grupp frivilligkrigare. Han heter Abu Ali Slebi och är en smutsig men bildad ingenjör. På väggen bakom honom har en slogan sprayats i svart: ”Alla här är för Free Syria!”

Free Syria är den gängse beteckningen på de områden som erövrats av folk­resningens rebeller. Free Syria motsvarar ungefär hälften av den befolkade delen av Syrien, den andra halvan kontrolleras av president Bashir al-Assad och hans reguljära styrkor, resten är sandöken.

Commander Slebi kedjeröker Gauloises. Vi sniffar alla in hans rök – det dämpar den vedervärdiga stanken från sopbergen i en stad där inget civilt liv fungerar.

Commanderns fötter trummar rastlöst mot gatstenen i nya, vita gymnastikskor.

Från husen 200 meter bort kommer en serie kraftiga smällar. Oftast kommer dessa ljud från automatvapen som AK-47 eller Kalasjnikov, men också från hög­hastighetsvapen med kikarsikten.

Prickskyttarna är på båda sidor detta krigs signum. De gör livet outhärdligt för både fiender och sympatisörer. Ena sidan etablerar sig på översta våningen i ett hus, andra sidan i ett annat hus 100 eller 200 meter bort, och så beskjuter de varandra.

– Det, säger commandern, är vad mina mannar tycker är värst i vårt krig. Vi ser inte vår fiende. Vi bara hör honom.

Samtidigt har krypskytten god sikt över gatan nedanför i dess längdriktning. Där gatan korsas av en annan gata kan det förmodas vara fientligt territorium.

Varje gatkorsning är därför en vansklig plats att passera och jag ser hur Aleppo­borna har anpassat sig: de stannar reflexmässigt upp vid korset, hukar sig till 90 grader, tar sats och springer för livet över korsningen.

Min skottsäkra väst känns extra tung och styv när jag håller kroppen i en fällknivs ställning. Tanken griper mig att jag är en idiot som inte bär hjälm. Jag springer meter efter meter. Jag är märkligt nog inte rädd. Men det är som rysk roulette och tanken slår mig – det är nu jag dör. Jag undrar hur det känns? På andra sidan pustar jag ut.

En annan dag följer vi denna ”jakt” från en praktvåning belägen överst i ett bostadshus. Möblerna är med levantiska rikemäns estetik svulstigt stora och målade i guldfärg. Gardinerna är mörka och tunga. Skytten står vid ett fönster öppnat med tio centimeters glipa genom vilken hans gevärspipa sticker ut. Han lutar sig över kikarsiktet och bränner av en kula.

Skyttens commander, Ali Abram, kommer på inspektion. Ali är bara 20 år, fort­farande ungdomsfinnig och med blänkande svart pomaderat hår. Han haltar svårt efter att ha fått en kula i benet. Han tittar ut genom fönstret.

– Det tar tid, säger han. Men till slut vinner vi. Vi har rätten på vår sida. Våra fiender är kriminella. Gangsters. Massmördare.

FAKTA: INBÖRDESKRIGET I SYRIEN

Soldat i bön. Den fridfulla och vackra moskén i Aleppo ligger mitt i den bombade övertäckta souken, stadens enorma handelsplats som är full av gamla basarer. Moskén är mirakulöst nog oskadd.

Närkamp. Barca och Manchester United är heta begrepp bland Syriens unga män även i krigstid. Här spelas det boll bara några meter från ett livsfarligt gathörn.

* * *

Inbördeskriget i Syrien bröt – trevande i söder på gränsen till Jordanien – ut i mars 2011. Men det dröjde ända till hösten 2012 innan landets största och ekonomiskt viktigaste stad, den 8 000-­åriga, kulturrika Aleppo, en huvudort längs den legendariska Sidenvägen från Kina till Medelhavet, lät sig dras in.

Stadens ”bazaaris”, handelsmännen i den väldiga övertäckta ”souken”, marknads­platsen, trodde inte att folkresningen mot Syriens härskare och dennes härskar­klan av ”alawiter”, en tidigare missaktad religiös sekt från bergsbygderna längs Medelhavets kust, skulle gynna dem.

Stadens stora kristna minoritet och borgerskapet, många armenier med praktfulla kyrkor och katoliker av den syrianska underavdelningen, ställde sig avvaktande – rent av negativa. De fruktade att upp­roret skulle utvecklas till ett religionskrig.

Det är en farhåga som även många västerlänningar hyser. De är besvikna på den arabiska vårens resultat i Egypten, Libyen och Tunisien – från frimodiga protester till en verklighet av val med dominans för det muslimska brödraskapet.

Och, hemska tanke, det talas mycket om al-Qaida, speciellt efter det blodiga gisslandramat på Saharas gasfält i Algeriet med fler än 40 döda.

Al-Qaida finns även i den syriska krigsbilden. Under namnet al-Nusra förekommer ultrareligiösa aktivister i de syriska rebellernas laguppställning. Al-Nusra är bättre stridstränat, starkare beväpnat och mer dödsföraktande än andra rebeller.

De finns därför vid det viktigaste slag­fältet, Aleppos flygplats i sydväst, sex kilometer från den lilla lägenhet där vi hyste in oss under vår vecka i Aleppo.

I rådande läge är det en otänkbarhet att som reporter ta sig till flygplatsen.

Jag frågar varje commander jag möter om hur stort al-Qaida är i Aleppo. Siffran de ger mig går förstås inte att styrka. Men deras vanligaste svar lyder: ”Runt 70 man.” Det ger inte al-Qaida politiskt inflytande den dag förhandlingar kommer till stånd och Free Syria blir en verklighet. Men det är nog för att sända kalla kårar längs ryggraden.

Upproret har spridit sig månad för månad sedan krigets början. Det finns nu fem huvudfronter: den i söder kring Deraa vid Jordaniens gräns, ett stort område i öster i Mayadeens ökentrakter vid gränsen till Irak, vidare i staden Homs i väster, rikets tredje stad och nu i ruiner, i huvudstaden Damaskus, samt slutligen  här i Aleppo.

Från Aleppo breder en halvmåne av Free Syria ut sig längs det 80 mil långa gränslandet i norr ända till gränsen med Irak och kurdernas hemland.

Folkresningen har degenererats till ett inbördeskrig. Det är ett krig i slow motion. Fler än 60 000 människor har dödats. 28 000 är ”försvunna”. 600 000 syrier har flytt till utlandet, främst till Turkiet och Jordanien. Två miljoner är flyktingar inom det egna landet.

Krigsfångar tas. Vi besöker en liten grupp i domstolsbyggnaden. Åtta dystra, livrädda män sitter i celler i en mörk källare. De hoppas på rättegång – och de hoppas samtidigt slippa krigsfångars vanliga öde i krigets Syren, att bli levande begravda eller halshuggna med motorsåg.

FAKTA: ALEPPO – EN AV VÄRLDENS ÄLDSTA STÄDER

Taklagsfest. Rebellerna har just planlöst avfyrat en RPG, en propellerdriven granat, mot fiendesidan. Förödelsen blir ofantlig. Kort därefter tvingas de firande männen fly undan regeringstruppernas kulor.

Dömda män. Två krigsfångar sitter i en källare i domstols­byggnaden. De vet att deras chanser att behålla livet är större än för de män som direkt förs ner till floden med bakbundna händer, utan rättegång och dom, och skjuts i huvudet.

* * *

I detta helvete ska människor klara av sina dagliga liv. El är en bristvara. Den kommer och går. Mest går. I lägenheten där vi bor – en fyra för ett tiotal personer, en fixare, hans livvakter, diverse släktingar, tre spanska fotografer samt vi två svenskar – är strömmen nyckfull. Den kan komma två timmar eller bara tio minuter, samman­lagt kanske fyra timmar på ett dygn. Vi kastar oss då över kontakterna för att ladda våra laptops.

Vår lägenhet är bitande kall. I ett rum finns en ineffektiv oljekamin. Jag sover påklädd i min sovsäck, extra varm, köpt för bruk på Mount Everest. Vi förfogar över ett snuskigt badrum och ett ännu snuskigare kök. Vi har övergivit alla tankar på att hålla oss rena eller laga mat.

Från kärror på gatorna, dragna av utmärglade hästar, säljs i vinterdunklet lysande röda tomater och guldgula apelsiner, kålhuvuden och potatis. Men priserna har gått upp drastiskt. Köerna till de få bagerier som har öppet blir längre för varje dag. I stadens parker har de skuggande lövträden huggits ner – på trottoarerna säljs de som ved.

Om man tänker sig Aleppo som vi en gång såg på Berlin – delat i ett väst och ett öst – så är väst Free Syria medan öst fort­farande lyder under Assadregimen.

I ”mitt” väst finns inte ett enda hotell, inte en enda restaurang, inte ett kafé eller öppet tehus, inte ens ett ”hål i väggen”. Jag antar att det är likadant på andra sidan.

Den delen av staden besökte jag förra gången jag var i Aleppo, 1983. Då reste jag runt landet med Sveriges främste Syrienkännare, diplomaten Ingmar Karlsson. Han tog mig till Hotel Barone, där Agatha Christie skrev Mordet på Orientexpressen, och vi bjöds på middag på Club Halep av Sveriges honorärkonsul, Monsieur Gaston Homsi. Runt oss satt stadens elit, juvelerare och matthandlare, och drack raki. Obehindrat konverserade de varandra på sex språk: arabiska, franska, engelska, turkiska, kurdiska och persiska. Några talade även arameiska.

Aleppo då: jordens medelpunkt, kulturernas korsväg. Aleppo nu: all civil och civiliserad verksamhet har upphört.

Bilarna är krockade och kör i vanvettsfart undan risken att träffas av kulor. Förarna verkar ha en tanke­läsares förmåga och kör obehindrat i en trafik som är både höger och vänster samtidigt.

Bilarna rusar fram mellan vallar av sopor. Sophämtningen upphörde för sex månader sedan. Sopbergen växer. Katter tar vara på de få delikatesserna. Getter travar runt och äter sig mätta på styrofoam­muggar.

Bankomaterna är oladdade, postgången inställd, bensinstationerna utbrända. Ändå finns det bensin och diesel i massor. Nöden är uppfinningarnas moder och vissa här är födda improvisatörer och smugglare. Vid traditionella bensinfat står de längs Aleppos gator. Med slangar eller oljekannor lyckas de tanka bilarna.

Typiskt är hur vår fixare, Abdullah, som av dunkel anledning kör en stor vit SUV, en Mitsubishi Pajero som ”rekvirerats” från en polisstation, efter varje körning byter batteri och släpar upp det mest laddade i vår våning. Tack vare strömmen från batteriet har vi nästan alltid fungerande wi-fi.

Abdullah säger att han från Free Syrias regeringsråd fått en informell roll som pressrådgivare. Jag utesluter inte att det är sant. Men jag noterar främst att han alltid har en, oftast två, livvakter vid sin sida.

Den ene kallade sig Jihad (heligt krig) och är en algerier uppvuxen på Korsika. Han är fransk medborgare och har arbetat för det blodbesudlade amerikanska bevakningsföretaget Blackwater. Han är liten och vältränad, skiljs inte en sekund från sin älskade Kalasjnikov och bär på höger lår en förnicklad pistol i ett hölster samt en mordisk djungelkniv. En vapenfetischist. Jag påminner mig Philip Marlows slitna replik i Raymond Chandlers Den stora sömnen: ”So many guns lately; so few brains.” På plats i Aleppo doftar den luttrade detektivens ord färskvara.

Över vänster bröst har Jihad nålat fast en löjlig teddybjörn.

– My lucky charm, säger han. Min maskot.

Commandern. Han leder sin skara rebeller. Några uniformer finns inte. Kulorna köps på svarta börsen för tre dollar styck.

Livvakten. ”Jihad” är en algerier uppvuxen på Korsika som kallar sig legosoldat. Han är vapenfetischist och vakar över fixaren och tillresta reportrars liv.

* * *

Två kvarter från vår lägenhet upptäcker vi en morgon en skola, Noor-Haq. Den fungerar. Jag följer en lektion. Disciplin, talkörer med de söta små elevernas inhämtade kunskaper.

Rektorn är en kvinna, Alhak Nour.

– Förr hade jag 120 dollar i månaden i lön, berättar hon. Nu jobbar alla lärare gratis. Vi säger: En dag är kriget slut. Då är det bra att kunna skriva och läsa. Jag har 180 elever här.

Jag frågar henne om eleverna kommer varje dag.

– Ja, svarar hon. Om det inte hörs bombplan eller är strider på gatan.

Senare samma dag hör jag ett upphetsat gräl. Eller är det ett entusiastiskt samtal? Ja! När jag lyssnar in det arabiska tjattret hörs ord som gav ett hum om vad samtalet eller bråket gäller: ”Barca”, ”Real” och ”Manchester United”.

Världen är sig lik, tänker jag:

– Zlatan, säger jag rakt in i folkskaran.

De stirrar på mig och kontrar:

– Ibrahimovic!

Så lever alltså en miljon människor på rebellernas sida av Aleppo. Sannolikt är det likadant för miljonen på andra sidan.

Det handlar bara om att överleva. Men vardagslivet är slaget i spillror. Rutinerna för måltider och att gå till jobbet är upprivna. Ingen ger sig ut på gatan i onödan. Familjens helgdagar kan inte längre som förr firas med orgier av söt baklava. I den mån det älskas fysiskt sker det nog mest för att få upp värmen.

Men en dag säger Yosef, vår fixares underhuggare:

– Om ni är kvar på torsdag får ni komma. Då gifter jag mig. Bröllop. Jag träffade henne på Facebook.

Mellan öst och väst ligger Aleppos största sevärdhet: souken. En souk är i den arabiska och muslimska världen alltid en färgstark marknadsplats, fylld av hantverkare och handelsmän. Souken i Aleppo är mer än så. Den är i stadsplan och arkitektur en juvel. En sju kvadratkilometer stor basar, världens största, med ett trettioen kilometer långt nätverk av gränder – och alltihop ligger under tak. Souken är klassad som ett världsarv av UNESCO.

Nu är den övergiven så när som av de krigande sidornas soldater. Genom souken snirklar sig en labyrintliknande frontlinje. Varje hörn kan vara en dödsfälla.

På vägen dit stannar vi till i ett till synes välorganiserat militärt polishögkvarter.

Jag får dricka te med en av tyrannen Assads generaler, infanteristen Ali Laleh Zak.

I höstas hoppade han av från regimen och har som desertör fått en viktig roll på rebell­sidan. Nu skrockar Zak belåtet över sina funderingar över vart Assad en dag ska ta vägen, när rebellerna vunnit inbördeskriget.

– Hans eget folk vill inte ha honom. De säger: ”Han har inte kunnat försvara oss.” Och ryssarna vill inte ha honom. Det blir Hugo Chavez som räddar honom till Venezuela. Och Chavez är själv på väg att dö.

General Zak är optimist.

– Vi växer. I går fick jag bokföra ytterligare 35 avhoppare från Assads styrkor. Desertörerna har med sig vapen.

Den 55-årige generalen, som fått sin militära utbildning i gamla Östtyskland, berättar om sitt eget avhopp från Damaskus:

– Jag skickade mina sex familjemedlemmar med buss norrut, till landsbygden i Aleppos närhet. Och sedan en dag satte jag mig bara på ett plan till Aleppo. Ja, jag är fördömd av regimen. Jag har fått sparken från armén. Ja, jag hade varit en bra krigare. Jag krigade mot Israel 1982 i Libanon. Baath­partiet (diktaturens socialistiskt ideologiska bas) har strukit mig som medlem.

Kan något, frågar jag, ändra utgången och rädda Assad?

– Han hoppas att krisen ska vidgas, att de gamla stormakterna ska blanda sig i och att det blir ett regionalt krig. Iran… Israel… Hizbollah… Turkiet… en stor röra. Och han har sina kemiska vapen. Men innan dess kollapsar hans armé.

Ljuset inne i soukens valv är magiskt dunkelt, basarens dörrar i ädelträ är alla stängda. Bara soldater rör sig i de trånga gångarna. Då och då knallar ett enstaka skott. Den lokale commandern förklarar de till synes återhållsamma striderna:

– Hur ska vi kunna kriga? Vi har nästan ingen ammunition, och en kula, en enda kula, kostar tre dollar på svarta börsen.

Efter några hundra meter är gränden oframkomlig. En större bit av souken har rasat in efter en träff från en granatkastare. Längre fram finns 1 500 utbrända butiker.

– De flesta har sålt kläder, berättar en rebell. Det mesta av tyget var nylon – och därför brann det som fan.

En läkare som bistår rebellerna säger:

– Jag är Aleppobo. Jag vet att vi alla känner att det är mer än förgängliga ting som har brunnit. Även våra själar har bränts.

Men i en sidogränd ljusnar bilden. Vi hittar den stiliga moskén intakt, hög i tak, utstuderat dekorerad, med ljuskronor i rad och bönemattorna prydligt ihoprullade.

Krigets ansikte. Aleppos barn lever ur hand i mun. Nioårige Aladdin stryker runt i stridszonerna och samlar in patronhylsor som säljs som kopparskrot.

* * *

Klockan är över fyra, det mörknar. Fyra kvarter innan vi är framme vid vår lägenhet känner jag igen mig i en stor gatukorsning:

– Stanna, säger jag. Jag har inte ätit sedan i morse. Här finns ett gatustånd.

Vi stannar. Alla stiger ut. De andra fyra rör sig sakta framåt medan jag ställer mig vid gatuståndet. Jag vet från tidigare kvällar vad som finns – kebab med grönsaker i pitabröd eller en halv grillad kyckling. Jag är tagen av dagens händelser och står som en zombie framför maten. Min tur. Kyckling eller kebab? Kebab eller kyckling? Kamraterna stampar otåligt längre fram på gatan.

– Please, one ke…

Då smäller det. En massiv knall den här gången, inget gevärsfjuttande. Knallen hänger kvar i gatkorsningen och darrar medan paniken sprider sig. Fotograferna rusar fram. Taxibilar vänder på gatstumpen och kör upp i korset. De vet att nu finns det sårade att hämta och ta till sjukhuset.

En granat har avlossats från höjden bortom vår lägenhet, från ”fiendesidan”. Blodet rinner i floder men kratern från nedslaget är anmärkningsvärt liten. Bilden klarnar: fyra döda med omedelbar verkan, 17 skadade, många av dem i ett tillstånd som inte ska låta dem leva över natten.

Min kollega Niclas säger det uppenbara:

– Hade det inte varit för din velighet hade vi varit mitt i korset. Vi hade varit döda.

Han tystnar ett ögonblick innan han frågar:

– Fick du med dig mackan? Vi delar på den, va?

* * *

Ursprungligen publicerat i Café #4/2013. Reportaget – för vilket Staffan Heimerson och Niclas Hammarström alltså belönades med Tidskriftspriset 2013 – finns även att ladda ner i en gratis specialutgåva för iPad.

* * *

Bildextra: Cafés vecka i Aleppo

Den stora smällen. Cafés utsända har stannat till i någon minut för att köpa kebab i ett gatustånd. 40 meter bort singlar en granat från Assadstyrkornas artilleri på andra sidan kullen ner. Det slår lock i öronen, förödelsen är stor, fyra människor dör omedelbart, 17 skadas och alla av dem överlever inte natten.

Utbildning pågår. Ett kvarter från vår tillfälliga bostad hittar vi en skola. ”Barnen kommer om det inte smäller för mycket”, säger rektorn. Men det smäller mycket – väggen bakom skolbänken är koppärrig av kulhål. Lärarna fortsätter ändå undervisningen, trots att de inte längre får lön. En rebell övervakar lektionen, som hålls utomhus eftersom det ändå är lika kallt inne på grund av elbristen.  

En prickskytts utsikt. Gatan ser ut att ligga öde. Men snipern några våningar upp har bra uppsikt över området. Sedan veckor tillbaka ligger två lik på gatan. Kropparna är i praktiken beten – den som försöker bärga dem blir garanterat skjuten.

Fienden i sikte. Timme efter timme står en av rebellernas prick­skyttar dold bakom en gardin i ett fönster och har från hög höjd utsikt över en gata. Han har ockuperat en lyxvåning i Aleppo med förgyllda, svulstiga möbler.

Stad i spillror. Hälsning från Aleppo: ”Wish I was not here.” Det rika Aleppo anslöt sig till folkresningen senare än Syriens andra städer. Men efter ett halvår börjar staden se ut som en grushög. Bilden är tagen från ett hustak i rebellernas västra halva, i horisonten syns östra Aleppo som kontrolleras av regeringens styrkor.

* * *

Inbördeskriget i Syrien
– en lång och blodig konflikt

Folkresningen i Syrien är en del av ”den arabiska våren”. Få trodde dock att folkresningen skulle komma hit.

1982 skedde en massaker i staden Hamah. Den syriska armén – under ledning av Hafez al-Assad, far till den nuvarande diktatorn Bashar al-Assad – bombade Hamah för att kväsa ett uppror av islamistiska grupper. Tiotusentals människor dödades.

Men den 26 januari 2011 revolterade invånarna i den lilla staden Daraa. Det eskalerade till landsomfattande protester. Inbördeskriget har nu kostat fler än 60 000 människor livet.

Det utkämpas, grovt generaliserat, mellan sunnimuslimer och Assads ryss- och Iranstödda Baath-socialistiska statsmakt som domineras av en religiös minoritet, alawiter. Rebellerna stöds – återhållsamt – av Turkiet, Saudiarabien och Qatar. Men västvärlden, Amerika, Nato och EU, har till skillnad från i Libyen hållit fingrarna borta – de fruktar att al-Qaida kan ta makten.

Assadsidan använder stridsvagnar och sätter obehindrat in flygplan och helikoptrar för att bomba och beskjuta sin egen befolkning.

Folkresningen gör sig gällande i landets alla delar och som en stor halvmåne i väster längs Medelhavet – och längs den långa gränsen mot Turkiet ända till Irak är landet befriat.

För ett år sen antogs kriget få samma utgång som i den arabiska vårens andra länder – seger för rebellerna.

Men nu ses utgången som oviss.

* * *

Aleppo – en av världens
äldsta städer

Aleppo är 8 000 år gammal och grundades av fenicierna.

Staden är dubbelt så stor som Stockholm och med sina 2,2 miljoner invånare Syriens folk­rikaste stad.

Damaskus, landets huvudstad, är i makthänseende viktigare. Men Aleppo har haft större betydelse för handel och kultur. Staden har i alla tider legat vid kulturernas korsväg.

Det var en av de första kristna platserna, det var en knutpunkt på ”Sidenvägen” mellan Kina och Medelhavet och numera tar det mindre än två timmar med bil att ta sig till Aleppo från Turkiets gräns.

Dess souk, marknad, är den största under tak i världen, sju kvadratkilometer. Det är inte ovanligt att handelsmännen talar sex språk flytande.

Stormakter och arméer, mongoler och egyptier, har kommit och gått. I det osmanska imperiet under turkarna var Aleppo en nyckelstad.

Mellan första och andra världskriget var Syrien en fransk koloni.

Befolkningen med assyrier/syrianer och armenier är till 20 procent kristen – den största kristna populationen i Mellanöstern. Kyrkorna är många och rika.

80 procent av landets befolkning, bland dem många kurder, är sunni­muslimer.

I den pågående folkresningen har också muslimerna spelat den viktiga rollen, medan den stora kristna minoriteten och den övre medel­klassen avvaktar utvecklingen.

Annons

Dela (401)
Tweeta


Laddar