8 nya musikdokumentärer du kan plöja i mellandagarna

Get Back

Disney+

Peter Jacksons monstruösa Beatles-dokumentär Get Back är det bästa som har gjorts på mycket länge. Visst, den omkontextualiserar berättelsen om Beatles bråkiga inspelningar och visar i stället vuxna barndomsvänner som gör sitt bästa för att komma överens. Och absolut, man får höra mästerverk ta form på ett sätt som jag inte tror att jag någonsin har sett tidigare. Men framför allt så är det hypnotiskt att få vara i samma rum som världens mest berömda musiker så länge. De skämtar, tjafsar, äter oväntat torftiga snacks, dricker vin och, kanske framför allt, försöker nå varandra. När de åtta timmarna är slut vill man bara tillbaka in i det där ljusa rummet där de tragglar sig igenom ytterligare en version av Two of Us.

Billie Eilish: The World's a Little Blurry

Apple TV+

Hur är det att bli superstjärna över en natt? Hur är det att bli världens mest inflytelserika person samtidigt som man fortfarande är ett barn? Hur hanterar man att man plötsligt inte bara bär sin egen, utan hela världens, sorg och oro på sina axlar? Dokumentären om Billie Eilish av R. J Cutler låter tittaren följa med in i stormens öga och, kanske framför allt, hela vägen in till barndomshemmet i Kalifornien.

The Velvet Underground

Apple TV+

Vad finns det att säga om Velvet Underground som inte redan är sagt? Bandet är själva urtypen för den typen av rock'n'roll-mytologi som man har hört tjatas om i biografier och dokumentärer om och om igen: Ingen lyssnade då, men alla som lyssnade startade ett band. Bla, bla, bla. När den innovativa filmmakaren Todd Haynes tar ett grepp om det mytomspunna bandet så gör han det med en mängd knep i bakfickan – och det funkar. I stället för att bara lyssna på gamla bandmedlemmar och Rolling Stone-journalister så lyckas han förmedla exakt hur eget och nytt Velvet Underground lät när de skar genom musikindustrin som ett slött rakblad.

Spice Girls: När girl power förändrade världen

SVT Play

Den rockhistoriska historiebeskrivningen av 90-talets slut har handlat om hur den grabbiga britpoppen som dominerat topplistorna förvandlats till stråkdränkta dödsrosslingar. I stället: Spice Girls. Gruppens manifest formulerades redan i debutsingeln och idén om girl power tog över världen. Delvis. För dokumentären om Spice Girls handlar framför allt om en underhållningsindustri som gör sitt bästa för att förvandla gruppens budskap om feminism och systerskap till en storsäljande produkt men samtidigt som man på sedvanligt vis maler sönder människor, och i synnerhet kvinnor, i jakten på intäkter.

Den svenska hiphopens pionjärer

SVT Play

Det kanske säkraste tecknet på att hiphopen slutligen har tagit över som världens största musikgenre är att även rockvärldens sista kassako, nostalgipaketeringen, håller på att tas över av hiphopen. Gubbrocken håller helt enkelt på att ersättas av gubbhiphopen. I höstas gjorde SVT en dokumentär i fyra delar om den svenska hiphopens födelse, från Kungsträdgården till toppen av streaminglistorna. Ett 24-karatigt mys för alla som växte upp på 90-talet, eller vad sägs om medverkande som Ken, Petter, The Latin Kings, Feven, Timbuktu, Organismen, DJ Sleepy, Infinite Mass, Just D, Leila K & Rob ’N’ Raz och Quincy Jones III?

Summer of Soul

Disney+

Samtidigt som hippies hoppade runt i Woodstocks lera och månlandningen televiserades på sprakande tv-apparater så pågick en musikfestival i Harlems Mt. Morris Park. På Harlem Cultural Festivals scen stod bland annat Stevie Wonder, Mahalia Jackson, Nina Simone, The Staple Singers, Gladys Knight & the Pips och Sly and the Family Stone. Den stjärnspäckade festivalen filmades, men ingen tv-kanal var sugen på att sända materialet. Man var mer intresserade av Jefferson Airplane och The Who än Nina Simone och Sly Stone, vilket så här i efterhand inte kan beskrivas som något annat än ett misstag. Trummisen och musikhistorikern Questlove har sammanställt materialet till en makalös konsertfilm som inte bara visar några av jordklotets bästa musiker på toppen av sin förmåga utan också skissar också fram en alternativ historieskrivning för 60-talet.

Oasis: Knebworth

Paramount+

På ett par år gick Oasis från att spela på pubar med a-kassan som enda inkomst till att vara jordklotets största rock'n'roll-band. Den nya dokumentären skildrar absolut ingenting av detta, utan fokuserar helt och hållet på just de konserterna som blev bandets största stund, kröningen efter en två år lång framgångssaga i överljudsfart: De två klassiska spelningarna på Knebworth. Två miljoner britter (nästan tre procent av befolkningen!) försökte få biljett, ungefär en kvarts miljon lyckades. Liam Gallagher sjunger som en gud iklädd sin frus polotröja, Noel Gallagher anstränger sig för att försöka sända ut så mycket nordengelska svordomar som möjligt till alla radiokanaler som sände live. Framför allt handlar filmen om fansens berättelser om de två sommardagarna 1996 när allt var möjligt och alla skulle leva för evigt.

Countrymusikens historia

SVT Play

Efter att de senaste åren ha tagit sig an ämnen som Vietnamkriget och Roosevelt-släkten så släppte mastodontfilmsmannen Ken Burns nyligen ytterligare en ordentlig laddning inzoomade foton: Hans dokumentär om countrymusik är på sexton timmar, fördelade på åtta avsnitt. Detta trots att han erkänt att han inte var ett speciellt stort fan av genren när han satte igång med filmen. Tittaren får följa med från Appalacherna till Nashville, från joddlande till slick brun utan sol-country i ett, får man ändå säga, makligt tempo. Går det att spendera mellandagarna på ett bättre sätt?

1971: The year that music changed everything

Apple TV+

En ständigt återkommande diskussion handlar om vilket år som musiken nådde sin peak. 1969? 1977? 1991? Asif Kapadia, mannen bakom dokumentärerna om Maradona, Amy Winehouse och Ayrton Senna argumenterar för 1971 i åtta avsnitt. Och ja, det går väl att argumentera för att man har sett tillräckligt med dokumentärer som enbart tycks göras för att vaddera jordklotets mest inbäddade generations hjärnbark ytterligare – men eftersom Kapadia har tagit fram sagda 40-talist-opium så är resultatet också strålande.