Alex och Sigge släpper bok ihop – här berättar de om sin bästa tid

Jonas Terning  |  Publicerad 2015-09-21 10:28  |  Lästid: 3 minuter
alex2

I Alex Schulmans och Sigge Eklunds nya bok Tid: Livet är inte kronologiskt reder de ut sitt  – och vårt – förhållande till tid. Vi ställde de båda pratproffsen mot väggen för att få veta vad de själva har lärt sig av livet.

* * *

Vilken tidsperiod i ditt liv har varit den bästa?

Alex: Jag har en bestämd känsla av att det fanns harmoni i mitt liv när jag var sex år gammal. Jag kände mig älskad av båda föräldrarna, och dagarna handlade bara om att ha roligt och lära sig nya saker. Ångestfritt och problemlöst. Det var tider, det.

Sigge: När jag bodde i Göteborg 2001–2006. Håkan Hellström hade precis slagit igenom, det fanns en frihetskänsla i hela stan – och jag befann mig i en främmande spännande ny värld. Vi hade små barn och var mycket fattiga men mycket lyckliga.

Vilken tidsperiod i ditt liv har varit den sämsta?

Alex: Hösten 2012. Jag hade panikångestattacker samtidigt som jag stod på scenen fyra dagar i veckan. Ett par dagar kom jag inte upp ur sängen, bara låg och koncentrerade mig på att andas.

Sigge: Jag hade 13 ganska usla år mellan åldern 14 och 27. Jag bankade på livets dörr, men ingen öppnade, och det gjorde mig till en enerverande figur.

Om du kunde resa tillbaka i tiden, vilket ögonblick i ditt eget liv skulle du vilja återuppleva?

Alex: Nere vid vattnet på torpet, vi har just tagit upp näten och pappa står och nystar i näten och fiskarna hänger och dinglar i maskorna och plötsligt säger pappa ’Passop!’ och då sträcker jag fram hinken och fisken faller ner, och vi står tysta där i solen, och pappa visslar på en melodi eller hummar på en sång och han rufsar mig i håret efter en stund och säger: ’Hej min pojke.’ Den stunden vill jag uppleva igen.

Sigge: Kvällen i november 2001 då jag träffade Malin, som jag i dag är gift med. Jag hade precis givit upp hoppet och börjat ställa in mig på att dö ensam, och så plötsligt satt hon där, med gitarr i knät, på en fest, och sa märkliga saker. Vi förlovade oss 48 timmar senare.

Allas tid på jorden är begränsad. Vad har du kvar att uträtta?

Alex: Ingenting som kommer att påverka någon annan än mig och eventuellt min familj. Jag menar, jag kommer inte att annektera Polen eller så. Men jag vill gärna skriva fler böcker. Och skaffa ett barn till. Och bli lycklig.

Sigge: Jag måste hjälpa barnen att bli vuxna, utan att de blir narkomaner eller Sverigedemokrater. När det är avklarat är min plan att kapa loss, en gång för alla.

alexsigge

Alex Schulmans och Sigge Eklunds bok Tid: Livet är inte kronologiskt

Vilken tid på dygnet är din bästa?

Alex: Jag nattar barnen vid 19. Sen kollar jag på film med Amanda, och sen nattar jag henne också. Vid 23 går jag upp för min andra kväll. Tänder lamporna. Jag sätter mig i bastun, badar hårt och länge. Smyger upp och tar en öl, skriver på någon text och äter en korv. Den där tystnaden i köket när jag släcker bastutörsten med en öl, den är otrolig.

Sigge: Klockan nio, när familjen gått till sina jobb och sina skolor, när resten av mänskligheten är på olika kontor. Då är jag hemma ensam, drar ner rullgardinerna, och är tillbaka i barndomen, för då är allt tillåtet. Jag får titta på dokumentärfilmer och kalla det mitt jobb. Jag får äta gårdagens lasagne, fast det är morgon. Det är frilansarens lyx. Jag får göra vad jag vill, ingen kan stoppa mig.

Läker tiden alla sår?

Alex: Den läker de flesta såren. Men det finns saker, åtminstone med mig, som aldrig läks. Jag saknar min pappa hela tiden, tänker på honom hela tiden, tänker fortfarande att det är ofattbart att han är borta.

Sigge: Ja, men det tillkommer nya, så summan av lidandet är relativt konstant.

Vilken är den största tidsoptimisten du känner?

Alex: Sigge. Ingen får tro att jag överdriver nu, för det gör jag inte: Sigge har aldrig kommit i tid till ett möte med mig. Inte en gång. Det har alltså aldrig hänt. Han är otroligt skicklig på det där med att komma sent.

Sigge: Jag har aldrig träffat någon. Jag tror att hela konceptet är en myt. Folk som kommer för sent är inte tidsoptimister, de är bara splittrade, de tänker på annat och glömmer bort tiden. Jag vet vad jag pratar om här.

Vad har du för väckarklocksrutin?

Alex: Jag har inte behövt väckarklocka sedan 2008, året då min dotter Charlie föddes. Men barnen behövs inte heller som väckarklocka, jag vaknar av mig själv, en halvtimme innan första barnet skriker från något utrymme.

Sigge: Två nätter i veckan sover jag inte över huvud taget, och då behöver jag uppenbarligen inte väckarklocka. Resten av veckan vaknar jag i gryningen av olika barn som skriker primalskrik.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-28 08:38