Alexej Manvelov: “Jag funderade faktiskt på att tacka nej till HBO”

Inuti Peter Celsings brutalistiska betongbyggnad intill Gärdet har en yster skara samlats. På ett bord inne på Filmhuset i Stockholm bjuds det på champagne i plastglas och pokébowl med en förklarande post-it-lapp fasttryckt. Det är oktobers första kväll och en förhandsvisning av Tv4 och Cmores tungviktare inom krimgenren, Stockholm rekviem, ska visas. Slängigt knutna halsdukar, runda glasögon, jackor med yviga mönster och oborstade frisyrer vittnar om en publik bestående av en kreativ medelklass som rör sig vant i de salonger som bara kan beskrivas som tillhörande finkulturen.

En kvart innan ridån ska gå upp kommer Alexej Manvelov halvt springande in igenom den branta ingången tillsammans med kompisen Gustav i släptåg. I en roströd ullrock, grå polotröja och canvasskor från Converse med ett litet Comme des Garcons-hjärta börjar rummet genast att rotera runt honom. Människor tränger sig fram längs byggnadens påpassligt röda matta för att krama honom och skaka hans hand, samtidigt som han själv riktar en lysten blick mot bordet med de högsmala plastglasen.

– Vi gjorde Nyhetsmorgon i morse. Det är så stelt sånt där, men jag fick in ett skämt i alla fall … hoppas att det där är alkohol förresten, mumlar han och kliver fram mot bordets modesta dryckesutbud med snabba steg.

Ytterligare några handskakningar, kindpussar och kramar senare sitter Alexej i en av salongens tygstolar för att själv för första gången få se Sthlm rekviems två första avsnitt. Till skillnad från den vanliga tv-tittaren liknar Alexej Manvelov snarast en sydeuropeisk fotbollstränare på en fiktiv avbytarbänk under visningen. Han skrattar högt åt Jonas Karlssons sardoniska repliker, svär över en klippning, gestikulerar, mimar repliker och sjunger med i sin karaktär Peder Rydhs egen vaggvisa.

Tv-serien Sthlm rekviem bygger på Kristina Ohlssons deckarserie om Fredrika Bergman och har i tio avsnitt gjort hösten ännu några grader kallare för svenska tv-tittare. Den brutala kriminalserien har mötts av fin kritik för sin snygga skildring av ett mörkt och rått Stockholm, men har framför allt fått idel lovord för sin huvudrollstrio: förutom Alexej Manvelov spelas huvudrollerna av Liv Mjönes och Jonas Karlsson.

Det är en intensiv höst för Alexej Manvelov. Hans karismatiska gestalt har hyllats på både kultursidor, nöjesspalter och tv-bloggar, han har precis spelat in sin första HBO-serie och förbereder sig just nu för sin första riktiga huvudroll i ett ännu hemligt projekt, ett projekt som han lovar kommer försöka bryta ny mark.

– Jag lever verkligen min dröm. Jag vaknar varje morgon med ett leende på läpparna. Mår jag dåligt så påminner jag bara mig själv om var jag är nu. Det är därför jag är så försiktig med att inte fucka upp allting, skrattar han.

Det var med succéserien Innan vi dör som Alexej Manvelov slog igenom brett. Dessförinnan hade Alexej gjort en roll i Tarik Salehs Tommy, och dykt upp i Arne Dahl- och Beckfilmer (rollen i Beck fick honom att bli stannad på stan av en polis som förväxlade honom med hans roll som mordmisstänkt flykting). Men det var som den iskalla gangsterledaren Davor Mamica som den stora publiken fick upp ögonen för Alexej. Och inte bara en svensk publik förresten: bland annat hyllade Ricky Gervais serien på sitt Twitter-konto.

Sedan dess har han dykt upp i andra säsongen av Jordskott, GW-filmatiseringen Den döende detektiven och långfilmen Den blomstertid nu kommer. Rollerna har rullat in, och inte undra på det: Manvelov tycks gå rakt igenom rutan och ingjuta både fruktan och beundran i tv-tittare och biobesökare. Han besitter en gammaldags karisma, en sårbar maskulinitet med ett magnetiskt kroppsspråk och ett iskallt minspel av ett slag man inte sällan ser på svenska tv-apparater. Det är inte förvånande att Alexej Manvelov nämner Al Pacino och Robert de Niro som förebilder, men till skillnad från exempelvis De Niro är Alexej Manvelov inte uppfödd med konstnärsföräldrar, privatskolor och studier på Stella Adlers och Lee Strasbergs prestigefyllda skådisskolor: vägen till toppen har varit lång och snårig för den 36-årige skådespelaren.

Alexej Manvelovs föräldrar träffades på universitet i Moskva, pappa är kurd från Syrien och mamma ryss. De två unga lingvistikstudenterna blev kära, gravida och gifte sig. Efter några år fick livet i Sovjetunionen pappa Farhad att söka lyckan i Sverige, och lämnade Sovjet strax innan Berlinmuren föll. Väl i Sverige träffade han en ny kvinna, och återvände först 1992, då en tioårig Alexej följde med till Sverige medan hans mamma blev kvar i Ryssland.

Han kom till Ljungsbro, ett litet samhälle utanför Linköping mest känt för sin Cloetta-fabrik. Tillvaron i Sverige blev tuff. I Sovjet hade Alexej varit populär, en duktig elev med många kompisar. I Ljungsbro kantades istället tillvaron av rasism, mobbing och en resa nedåt klassmässigt. Alexej beskriver det som att familjen i Sverige plötsligt inte hade råd med någonting, och att han till en början blev ett lätt byte för mobbare.

– För mig var klasskonceptet som ur en sagovärld, borgare och … sådant fanns bara i historieböckerna för mig. I Sovjet hade vi haft det bra ställt, vår släkt på min mammas sida var väletablerad i samhället. Det tog ett tag för mig att förstå när jag kom till Sverige, jag kände mig innerst inne som det speciella barnet fortfarande. Min mamma visade mig mycket kultur och konst som barn, när jag kom till Sverige som tioåring hade jag redan varit på balett och opera, King Kong och Pink Floyd. Så när jag var i Ljungsbro visste jag att det fanns mycket mer därute.

Var det rasism?

– Jättemycket. Det var verkligen aktiv mobbning, konstant och från alla håll. Det var väldigt rasistiskt, och jag svarade med det enda som funkade, och det var att bråka tillbaka. Det funkade, de lät mig vara då. Jag blev en bråkstake, men hellre det än mobbad och utfryst kände jag. Det var helt absurt när jag tänker tillbaka. Egentligen var Ljungsbro ganska likt Wolodarskis by…

Wolodarskis by?

– Ja, det heter så där jag kommer ifrån. Jag tänker på det varje gång jag ser Peter Wolodarskis namn, han är ju anti-ryss … jag tänker alltid ”din jävel”, vi har en fucking by döpt efter dig och det här är tacken, skrattar Alexej.

Sedan den dagen jag fick min första roll så har jag sagt att från och med nu betyder ingenting någonting förutom det här.

En VHS-kassett med Rambo-filmen First blood väckte skådisdrömmarna hemma i Sovjet (”min pappa hade åkt till Sverige då, och är väldigt lik Sylvester Stallone”), och väl på gymnasiet hoppade Alexej på teaterlinjen, även om siktet ännu inte var färdigkalibrerat. Han hoppade av gymnasiet med dåliga betyg, startade ett företag tillsammans med ett gäng kompisar som skulle göra hemsidor, vilken förvandlades till en målerifirma innan man gick i konkurs två år senare. En svetskurs på tre månader gav honom jobb i byggbranschen i några år samtidigt som han började gå på auditions och jagade roller.

– Jag ville bara göra mer och mer, ”nu jävlar gör jag allt jag kommer över” tänkte jag. Jag var statist i Andra avenyn, ”inoljad man i drömsekvens”… jag kommer ihåg att jag fick 300 kronor betalt och betalade 700 kronor i bensin. Sådan dedikation hade jag.

Roller började trilla in, Alexej flyttade till Stockholm samtidigt som skådisdrömmarna tog över hans liv. Med näsan i böcker och tankarna på nästa provspelning fick han sparken från flera byggjobb, och från ett arbete som nattportier på ett hotell. Alexej sökte scenskolan två gånger utan att komma in, och hamnade till slut som student på filmvetenskapslinjen, där fackläsning blev lika viktig som att springa på castings.

– När jag jobbade på det där jävla hotellet så nördade jag in mig på olika ämnen: ekonomi, olika vetenskaper, design, neurovetenskap – neurovetenskap är en guldgruva för skådisar. När man förstår hur en hjärna fungerar så accelererar ens utveckling. När jag jobbade på hotellet så tränade jag på att kunna gråta på beställning. Jag höll på och övade i två år. Men jag lyckades till slut, och nu kan jag det på två sekunder. Det handlar bara om att träna sin hjärna att utveckla rätt synapser.

Hur nördig är du kring ditt yrke?

– Det är nästan too much, det har tagit över mitt liv helt. Sedan den dagen jag fick min första roll så har jag sagt att från och med nu betyder ingenting någonting förutom det här. Jag har fått offra relationer, tid med vänner, min lojalitet har blivit ifrågasatt. När det inte gick så bra var mina vänner tvungna att låna ut pengar till mig, hjälpa mig flytta till Stockholm och allt möjligt. Om du inte har stöd från en bakgrund där det finns pengar så måste du ha hjälp.

Det var verkligen aktiv mobbning, konstant och från alla håll. Det var väldigt rasistiskt, och jag svarade med det enda som funkade: att bråka tillbaka:

– Vart är du ifrån? Jag är kurd!

En tjej i tidiga tonåren kompletterar sin flyfotade intervjuteknik med ett nyfiket leende och pigg blick i riktning mot Alexej Manvelov. I Kulturhuset Stadsteaterns anmärkningsvärda kombination av knallgult och grått i sin foajé står Alexej med en kopp beige bryggkaffe och berättar om sin ryska mamma och kurdiska pappa för sitt nya fan.

Under hösten har Alexej inte bara synts i tv-rutan: på teatern i Skärholmen söder om Stockholm har han dykt upp i den hyllade ungdomspjäsen Snubben lättar på sitt hjärta. Efter föreställningarna går han tillsammans med resten av ensemblen ned bland ungdomarna för att prata igenom pjäsen som behandlar manlighet och machokultur bland förortens parkbänkar och gungor, bland utspottade solrosfrön och drömmar.

Pjäsen har hyllats av landets alla dagstidningar, och på Expressens kultursidor kallades Alexej Manvelov nyligen för en av framtidens stora skådespelare.

– De skrev ”Hej Alexej Manvelov, hejdå Mikael Persbrandt”. Det är ju fint, och jag blir jättesmickrad – men varför behöver det vara på bekostnad av någon annan? Vi kan få plats båda två, det är lugnt, haha. Men det är så klart smickrande att bli jämfört med så stora skådisar. Jag blev superintresserad av att det var en ungdomspjäs, en ”orten-pjäs” som vi kallar det… jag har sett ett par sådana och har aldrig tyckt att de har varit bra. Så nu hade jag möjlighet att gå in och göra något för att visa för mig själv att det faktiskt går att göra väldigt bra.

Pjäsen handlar om svårigheterna med mansrollen, hur nära ligger det dig själv?

– Det är hundra procent igenkänning. Det karaktärerna gör i pjäsen är verkligen något man gjorde när man var yngre, bara hängde och snackade skit. Men pjäsen handlar ju också om maskulinitet, konflikterna i pjäsen har vi haft i mitt gamla killgäng. När jag började som skådespelare så … det finns ju en skepsis gentemot den sfären och … men det har bara varit att kötta på. Men de frågorna bottnar i mig, absolut.

Var det svårt att berätta att du ville bli skådis i ditt umgänge?

– Jag var väldigt orädd som person. Jag har alltid fått hävda mig själv i alla grupper sedan barndomen, så jag visste hur man gjorde. Jag har aldrig blivit berörd av kommentarer. Men visst har det kommit sådana. Men jag har aldrig känt att jag inte kan göra något på grund av min omgivning.

Film- och teaterbranschen känns väldigt medelklassig. Har det uppstått krockar mellan dig och din omgivning?

– Det är klart att det kan uppstå en kulturkrock, men jag känner att jag kan omfamna det. De i branschen som har utbildning och kulturellt kapital kanske inte tycker att jag är som de. Men jag vet att jag funkar med sådana människor, men också att jag funkar med ”grabbarna” – även om de kan tycka att jag är lite konstig ibland. Jag upplever inte att jag är utestängd från något håll.

Har det varit svårt för dig att hitta bra roller inom svensk film och tv?

– Det går inte längre att prata om att en person måste se ut på ett visst sätt för att den kommer från ett visst ställe, det är det vi försöker få branschen att hänga med i. Min karaktär i Sthlm rekviem heter Peder Rydh, och ser ut som jag: det behöver man inte kommentera eller förklara i dag. Men att alla gangsters ska vara från Baltikum, alla terrorister ska vara från Mellanöstern, alla ekonomiska brottslingar ska vara från väst … det där tror jag håller på att luckras upp. Det är på gång, även om vi behöver göra mer.

Var det svårt att hitta förebilder inom skådissverige som ung?

– Jag kom till Sverige som tioåring, det fanns ju inte skådespelare som såg ut som mig då. Det kan självklart bli bättre, och håller på att bli bättre. Men jag gillar inte att ställa människor mot varandra heller, det är inte produktivt. Man får själv göra sig redo, ställa krav på sig själv och ta sig själv på allvar. När man väl får chansen så måste man ta tillvara vara på den. Om vi ska komma till en punkt där till exempel en svart tjej ska kunna spela Hamilton så måste någon göra jobbet, och det är vi: skådespelarna här och nu. Vi har fortfarande möjligheten, det fönstret kan stängas av en politiker … man vet aldrig vem som blir kulturminister härnäst.

Tillbaka till Filmhuset i Stockholm. Efter visningen av de två första avsnitten knäpper Alexej rocken, drar på en mössa och börjar promenera mot tunnelbanan. Han går igenom sin egen insats ruta för ruta, rök flyr ut ur munnen när han pratar om vilka tagningar som kunde ha gjorts bättre. I höstkylan är han slående lik Al Pacino i Sidney Lumets 70-talsklassiker Serpico: toppluvan mitt på huvudet, nävarna som håller rockens slag som skydd mot höstkylan och en knivskarp blick.

På tunnelbanan söderut pratar han om svårigheterna med att bli nöjd med sina egna skådespelarinsatser. När vi en vecka senare stämmer träff på hippa fransk-italienska kvarterskrogen Café Nizza på Södermalm i Stockholm berättar Alexej att han på morgonen tränade till han spydde för andra gången i rad, som förberedelser för sin kommande huvudroll. Med brinnande blick pratar han om Christian Bales insats som Dick Cheney i den trailer som precis släppts för filmen Vice.

Är det svårt att vara en schysst och vettig person samtidigt som man vill göra sitt jobb lika bra som Christian Bale?

– Ja. Jag är svensk, men också från Ryssland. Och kurd. Jag är ganska rättfram, och kan bli väldigt hänsynslös i mina kommentarer ibland. Men om jag känner att jag gick för långt så ber jag alltid om ursäkt, man behöver inte köra över folk bara för att man är frustrerad. Jag hatade byggbranschen på grund av den dåliga energin, så för mig är det sjukt viktigt att jag själv inte skapar dålig energi. Men det är definitivt supersvårt ibland. Jag kan förstå att Christian Bale flippade (förevigat i en klassisk ljudinspelning från 2009, reds.anm), men han borde inte ha gjort det som han gjorde. Michael Caine skriver i sin bok att om du ska flippa på någon – flippa uppåt! Skäll på producenten eller regissören, skäll på någon som inte är rädd för dig.

Hur påverkade metoo-rörelsen dig och branschen?

– Folk har äntligen fått stå till svars för vad de har gjort, men vi får inte heller glömma att det är ett arbete som måste börja förebygga att saker händer. Om vi sätter alla som har gjort något i fängelse men inte förändrar något så kommer samma sak hända igen. Det som är så bra nu är att metoo-rörelsen har gett kvinnor ett vapen, vilket behövs. Nu måste alla de här snubbarna, inklusive mig så klart, tänka sig för. Behandla kvinnor som människor. Det behöver inte heller ens vara så att en person konkret har missbrukat sin position eller gjort olagliga saker, ibland räcker det med vad man representerar: demonregissören, den stenhårda manskaraktären som ska leda oss alla är ett utdaterat koncept, ett destruktivt koncept.

Samtalet fortsätter in på hierarkiska strukturer i film- och tv-branschen. Alexejs tallrik med anka och fransk potatiskaka står orörd när han får upp farten.

– Jag vill att skådespeleri ska betyda någonting, utöver att det är en bra prestation framför kameran eller på scenen. Ibland tror jag folk känner att jag är överpretentiös men oftast så blir det ganska peppig stämning av det. Men det är ofta svårt att få folk att peppa hela vägen.

Alexejs omgivning verkar dock minst sagt ha smittats av hans entusiasm. I vår dyker Alexej bland annat upp i en roll i Johan Rencks miniserie om Tjernobylkatastrofen för HBO tillsammans med bland andra Fares Fares och Emily Watson.

Hur stort kändes det att få rollen?

– Jag funderade faktiskt på att tacka nej först, det var en så pass liten uppgift kände jag. Jag var uppe på rosa moln efter Innan vi dör och … det var sån hajp, och jag kände bara att jag inte visste om det var rätt. Jag vill understryka att jag led av total hybris, så som skådespelare gör då och då. Jag rådfrågade en kompis som jag litar väldigt mycket på, som är regissör. Han sade bara att det är en no brainer, ”det är bara att ta den, bror – snabbt som fan”. Då insåg jag att herregud, vad fan håller jag på med? Jag ringde min agent direkt när jag gick därifrån och bara ”ring dem för i helvete och säg att vi tar rollen!”, skrattar Alexej.

Vad är dina egna minnen av Tjernobyl-katastrofen?

– Jag var faktiskt i Ukraina inte så långt efter katastrofen, 1990. Jag semestrade med mammas och pappas vänner på en ö vid Dnepr-floden. Jag minns att alla frukter var enorma, och supergoda.

Som ur ett Simpsons-avsnitt.

– Haha, ja, that’s it, det är allt jag minns. Men jag gillar verkligen att Tjernobyl skildras. Serien handlar om människor och deras kamp mot ett hjul som bara snurrar, det reflekterar mycket av vart vi är i världen i dag. Men också vilka uppoffringar människor på plats gjorde: vanliga människor som gick in i döden för att stoppa olyckan.

Känner du att du har tagit nästa steg i och med den här rollen?

– Det är ett trappsteg upp, att få vara chansen att vara med i en så stor internationell produktion. Det är som ett kvitto på det jag har gjort i Sverige. Det är inte en så stor roll, men en dörröppnare som jag är sjukt glad över att ha gjort. Det var så jävla kul att filma, jag fick definitivt blodad tand.

Är Hollywood drömmen?

– Jag kommer göra mitt bästa här, och göra så feta grejer jag kan. Bara att få leva på skådespeleri är fantastiskt, men det är klart att jag tror att alla skådespelare i hela världen drömmer om Hollywood. Jag kommer inte dö olycklig om jag inte hamnar där, men jag tror att det kommer hända. HBO, Netflix eller … det är inte alls långt bort skulle jag säga.

FAKTA: Alexej Manvelov

Namn: Alexej Alan Manvelov.
Född: Moskva.
Ålder: 36 år.
Karriär: Slog igenom med Innan vi dör på SVT, har sedan dykt upp i Jordskott, Den döende detektiven och långfilmen Den blomstertid nu kommer.
Aktuell med: Sthlm rekviem på Tv4 och C More, i vår i miniserien Chernobyl på HBO.