På förskolan vid 9.30-tiden imorse.
Min son: (Står vid grinden. Ser tveksam ut. Vill inte riktigt gå in.)
Förskollärare: (Till min son) Ska vi gå och leka i sandlådan?
Min son: (Ser skeptisk ut. Skakar på huvudet.)
Förskollärare: Ska vi gå och leka med cyklarna då?
Min son: (Skakar på huvudet.)
Förskollärare: Rutschkanan?
Min son: (Skakar på huvudet)
Förskollärare: Gungorna?
Min son: (Skakar på huvudet)
Förskollärare: (Uppmuntrande) Men nu måste du nog komma in till oss och leka så att din pappa kan gå och JOBBA!
Min son: (Tittar på förskollärare, tittar på mig, tittar på förskollärare. Ser mycket, mycket, mycket skeptisk ut.)
(Lite längre tystnad)
Jag: Nåja. Men om du inte går in på förskolan nu så kan pappa i alla fall inte åka till pappas bokförlag och träffa marknadschefen där, och då kanske inte pappa säljer några böcker, och då måste kanske pappa skaffa ett riktigt jobb istället, och då kommer du bli tvungen att gå upp svintidigt i fortsättningen för då kommer pappa vara tvungen att lämna dig här typ halv åtta på morgonen och då kommer du missa ALLT bra på tv!
(Tystnad)
Min son: (Nickar. Går in genom grinden. Stänger den efter sig. Vinkar åt mig. Springer mot gungorna.)
Förskollärare: (Tittar på mig)
Jag: (Harklar mig) Vi har hamnat i en lite speciell förhandlingssituation, kan man säga…
