Bill Skarsgård i stor intervju om rollen som komisk skurk i Netflix storsatsning: ”Jag föll offer för Clark”

Bill Skarsgård hör röster i huvudet. Röster som uppmanar till brott, till och med. Men innan du slänger dig på telefonen för att meddela sjukvårdsupplysningen eller Stoppa Pressarna så verkar Bill själv ta det med ro. Det tycks till och med vara frivilligt. 

Efter att ha levt med monsterprojektet om Clark Olofssons liv i flera år har Olofssons raspiga stämma för evigt ingraverat västgötska mönster i hans hjärna. Utöver att ha studerat Clark Olofssons röst under hela hans kriminella tid (det är ett bra tag, för den som undrar) så har Bill också lagom till den sista redigeringen uppfunnit sin egen variant av det han kallar Clark Olofssonska. 

Bill Skarsgård sitter i en soffa på sitt kontor på Södermalm, pigg trots en tidig morgon med sin dotter. 

”Berättarrösten är liksom en egen karaktär. Det är ett coolt, jazzigt soundtrack till serien, och när jag skulle läsa in det så blev det liksom …”, han knäpper med fingrarna. 

”Det är en savvy Clark i en rökig bar med en cigarr och konjak som lite pretentiöst färgar berättelsen om sitt liv”, berättar han. 

”Jag har inte sett hur det blev än, det är möjligt att jag måste göra om det där.”

När Bill Skarsgård skulle hitta Clarks röst så tog han och Jonas Åkerlund in extern hjälp.

”Jag och Jonas hade ett möte med Fredrik Lindström och spelade upp grejer för honom. Och han som språkvetare skrev en analys som jag fick av honom, han var så jäkla schyst.”

Vad kom ni fram till?

”Han har kvar en ton av västgötskan trots att han flyttade till Göteborg när han var sex år. I regel så ska man ändra sin accent om man flyttar i den åldern. Men att han inte gjorde det säger något om honom. Det finns en nyckel in till karaktären där. Själv hade man ändrat på det där första dagen i skolan. Men här är en jävel som gick i skolan på Hisingen och inte ändrade sin dialekt. Han körde sitt race redan som barn.”

Han verkar både imponerad och förundrad. 

”Jag tycker att det är otroligt fascinerande med språk. Om du lyssnar på folk på 70-talet så pratar människor som var i tjugoårsåldern då på ett speciellt sätt”, säger han och börjar imitera en släpig södermalmska.

”Men de pratar ju inte så längre. Personers eget språk förändras under livets gång. De ändrar sin melodi och betoning. Det är skitfascinerande att ens egen röst förändras med tiden. Men Clark Olofsson har låtit så lik sig själv hela tiden. Vilket också säger något om honom som karaktär. Han förändras inte.”

”’Clark’ är polariserande. Antingen kommer man att hata eller älska den.”

Under året som har gått så har det mesta Bill har gjort skett i ett mer uppskruvat tempo än språkstudier med Fredrik Lindström. Han har mer eller mindre varje dag limmat fast olika typer av lösskägg i ansiktet, legat isolerad på ett hotellrum i Litauen, blandat drinkar i en plastmugg på en gungig båt i Kroatien och kanske framför allt dragit ner byxorna på fler inspelningsplatser än vad valfri blockbuster-serie på HBO använder sig av.

Jonas Åkerlunds Netflix-satsning Clark är en högoktanig mytologisering av landets mest mytologiserade brottsling med plattan kroniskt nedtryckt i mattan. Serien börjar med att Clark Olofsson säger ”Nu kör vi, för i helvete” inuti sin mammas livmoder. Sedan ökar tempot. (Han bär vid födseln polisonger.)

Bill skrattar lite för sig själv när vi börjar prata om serien.

”Jag har nog aldrig varit så …”, säger han och blir tyst i någon sekund. 

”Det ska bli jävligt spännande att se hur den bemöts.”

Bill Skarsgård, Jonas Åkerlund och fotografen Eric Broms satt på hotell Lydmar på Blasieholmen i Stockholm. Sällskapet kollade sig över axeln då och då. Stämningen var en smula spänd trots sommarkvällens lätta ljus. Atmosfären revs upp i ett slag av en för Bill mer än bekant stämma. Hela bordet vände sig om när en man plötsligt utropade ”Var fan sitter de, skurkarna?” och beställde in en Bacardi och Coca-Cola. 

”Sen satte sig Clark och höll låda i en och en halv timme. Och man satt bara och skrattade åt alla hans anekdoter. Han är verkligen ett proffs på det. Jag älskar sådana karaktärer”, berättar Bill.

Vi befinner oss på Bills kontor. I en liten villa på Södermalm tar den 31-årige skådespelaren emot i grå stickad tröja och svarta jeans. Han erbjuder ett par filttofflor från en träkorg vid ytterdörren och visar runt. I ett hörn står ett gäng whiteboard-tavlor, i källaren finns en musikstudio. På toaletten visar Bill upp en inramad mugshot på Clark Olofsson. 

”Det är grymt, det är ett skitmysigt hus. Jag har det här som ett produktionsbolag tillsammans med två av mina bästa kompisar. När man har en treåring hemma så är det skönt att ha en plats att gå till och få saker gjorda.”

Han bor numera i Sverige igen, efter nästan ett decennium i resväska runt om i städer som Los Angeles och Toronto, tillsammans med sin partner, skådespelerskan Alida Morberg, och dottern Oona. 

Vad gör produktionsbolaget?

”Vi har flera projekt som vi håller på att utveckla. Jag är bosatt i Stockholm nu, men idén kom från min kompis som är amerikansk manusförfattare. Vi ville börja göra grejer ihop. Om man har nära vänner som alla är otroligt begåvade på det de gör, och man ändå hänger hela tiden, så kan man jobba ihop och göra saker tillsammans. Det känns som det roligaste sättet att arbeta. Vi håller till exempel på att utveckla en animerad tv-serie. Ett internationellt projekt men förankrat i Skandinavien”, säger Bill.

”Jag har ett par idéer för svenska grejer som jag skulle vilja göra. En antologiserie om Stockholm, till exempel, där varje avsnitt är som en kortfilm, små berättelser med en röd tråd. Man berättar små mänskliga livsöden i varje avsnitt, det känns jäkligt kul.”

Nyligen debuterade Bill som regissör med Soul of a Man, en kortfilm baserad på Edgar Allan Poes novell Bon-bon med brorsan Gustaf och pappa Stellan i huvudrollerna. 

”Serien fyller inga checkboxes för politiskt korrekta krav någonstans.”

Anledningen till att vi ses är också ett personligt projekt. Clark är en ordentlig storsatsning. Jonas Åkerlund  regisserar, uppbackad av Netflix. För första gången står Bill Skarsgårds namn inte bara i rollistan, utan även som exekutiv producent. Men det som utifrån kan låta som ett lyxigt prestigeprojekt har snarare varit en ambulerande stresscirkus i över ett år. 

”Ett tag kände jag att jag vetefan om det här kommer gå att fullfölja, det är alldeles för ambitiöst för budgeten. Det var kaotiskt.”

Varför då?

”Många olika anledningar, men framför allt för att det är ett så otroligt ambitiöst projekt. Jonas skriver som en klippare, ett avsnitt kan ha 300 locations eller något sådant där. Så görs inte tv – någonstans. Locations kostar pengar”, säger Bill. 

”Även i enorma produktioner, som de här Marvel-serierna som släpps nu, så går de runt i tråkiga studiolokaler – den strukturen är tv-modellen. Men Jonas skriver inte så.”

Jonas Åkerlund själv verkar ha tagit stressen med ro:

”Alla inspelningar är intensiva, men denna var lång. Vi hade 90 inspelningsdagar utspridda över nästan ett år med ett väldigt ambitiöst manus. Inte en dag som var den andra lik, vilket gjorde att det aldrig blev slentrian eller tråkigt. Varje dag var som ett minne för livet”, berättar regissören och öser beröm över huvudrollsinnehavaren.

”Jag visste att Bill var rätt för rollen, jag hade inte gjort serien utan honom. Engagerad, smart, dedikerad, begåvad och sjukt snygg.”

Resultatet är något av en buskis, berättar Bill. Han är öppen med att han inte vet hur serien kommer att tas emot, men det är uppenbart att han känner för serien. När han börjar prata om Clark Olofsson har han svårt att sluta. 

”Det ska bli väldigt kul att se hur den tas emot och vad den kan hitta för publik i resten av världen. Nästan alla grejer Jonas gör får ett slags kultfollowing. Tonen på showen blir nog ganska polariserande, antingen älskar man det eller så hatar man det. Och det är kul, då väcker man i alla fall känslor”, säger Bill. 

”Jag har sett allihop nu och det är otroligt att vi lyckades ro hem allt det här. Det är verkligen ett under. Det är verkligen … någonting”, säger han.

”Och väldigt mycket Jonas. Han har i princip skrivit allt själv. Han har en väldigt speciell ton. Som jag hoppas blir väldigt uppfriskande för en svensk publik”, säger han.

”Det är så otroligt tramsigt.”

Serien är baserad på Clark Olofssons självbiografi, och sanningsgraden är därefter. 

”Seriens tagline är ’based on truths and lies’. Och lies borde vara i versaler – den är berättad från Clarks perspektiv, som nog är lite av en mytoman själv. Det får man ha i åtanke, mycket av de här grejerna hände, men det hände fan inte på det här viset. Och man ska inte ha för mycket förtroende för berättaren. Han tar inte hänsyn till offren, som han har utsatt för hemska saker, och det gör inte serien heller. Det blir en poäng av det, och det hoppas jag att man förstår”, säger Bill.

”Jag föll själv offer för Clark Olofsson.”

Att läsa Clark Olofssons Wikipedia-sida är som att läsa manuset till en skruvad Scorsese-film. Han har kallats för Sveriges första och enda popgangster. På rymmen från en ungdomsvårdsskola 1965 plockade han på sig vindruvor, gurkor och tomater från Tage Erlanders tjänstebostad på Harpsund, året därpå rymde han från ett fängelse för första gången.

Efter Norrmalmstorgsdramat 1973, där han blev upphov till begreppet Stockholmssyndromet, så har han rymt från mer eller mindre varje fängelse som går att rymma från, rånat banker, dömts för knarksmuggling, agerat mellanhand vid stölden av några Picasso-tavlor och bytt namn ett par gånger.

När Clark Olofsson häromåret blev intervjuad av Janne Josefsson, gammal granne från Hisingen i Göteborg, berättade han att han enligt kontrakt med filmbolag var förbjuden från att delta i kriminella aktiviteter. Men att hans öron likväl registrerar saker som rör sig utanför klausulernas värld. ”Jag är öppen för illavarslande förslag. Svinaktiga förslag”, sa Olofsson då.

Tillbaka till Lydmars uteservering, och vad man kan förmoda är ett par Bacardi och Coca-Cola senare. 

”När jag träffade honom för första gången så kände jag att jag hade varit i den här personens huvud så länge och sett timmar av arkivmaterial på honom – nästan varje decennium av hans liv så finns det något skit som han har gjort som han blir intervjuad om – och så jag föll jag själv offer för honom. Jag gillade honom. Fast det är en person som har gjort så sjukt mycket förfärliga saker i sitt liv. Men så sitter man ändå och garvar och skakar på huvudet när man tittar på hans intervjuer.”

Var det svårt att skildra en sådan person?

”Jag hade gjort sjukt mycket research på honom innan manus fanns egentligen. När Jonas började skriva så insåg jag att det här är inte en verklig, sann tolkning av den här männi­skan. Och det var lite svårt i början”, säger han. 

”Man försökte gestalta en riktig människa, och så läste man manuset och kände att så här fungerar det ju inte. Så här beter man sig inte. Det blev uppenbart att jag måste separera den riktiga människan och min gestaltning av honom. Men trots tonen i serien så finns det väldigt mycket av den här verkliga personen i det där, någonstans. Vilket var skitviktigt”, säger Bill.

”Men sen hittade vi tonen, och det är en Kalle Anka-version av riktiga Clark. Serien skildrar ingenting på ett realistiskt sätt. När man pratar om Clark så tänker alla att man ska göra en allvarlig, dramatisk, subtil och minimalistisk serie. Och det här är totala motsatsen. För att Jonas är sådan.”

Det är inte en Marcimain-­tolkning av Clark Olofsson, direkt?

”Jag har berättat för folk att det är en komedi, och folk får inte ihop hur det kan vara det. Men hans liv är otroligt humoristiskt. Och spejsat och galet. Varenda intervju man ser med honom så sitter man och skrattar, för han är så jävla underhållande. Serien är i samma ton som när han sitter och underhåller en intervjuare, men det blir som att publiken blir intervjuaren. Och publiken faller också offer för Stockholmssyndromet. Precis som så många i hans liv har gjort.”

Förutom Bill så syns hans partner Alida Morberg i serien, kompisarna Adam Lundgren och Björn Gustafsson gör också framträdande roller i serien. Hans lillebror Kolbjörn dyker också upp i det första avsnittet. Adam Lundgren berättar att inspelningen var som ett sommarläger. 

”Vi pratade flera gånger om att det är helt otroligt att vi har fått göra det här ihop och samtidigt få betalt. Det var som om två polare fått nyckeln till mask- och kostymförrådet och sen bara blåst på”, säger Adam.

Serien har blivit uppskjuten flera gånger. Det är tydligt att Bill har haft mycket tid med att fundera kring Clark.

”Trots all jävla skit som han har gjort så är det så sjukt många som förlåter honom. Hela svenska folket gjorde det. Eller väldigt många, i alla fall. Och allt från plitar till fängelsedirektörer älskade honom. Han lyckades vinna förtroende om och om igen fast han fuckade upp, rymde, manipulerade och ljög. Folk föll för honom och förlät honom hela tiden. Inte minst vid hela Norrmalmstorgsdramat”, säger Bill. 

”Det fanns något i honom som gjorde att folk ville vara med honom, ville förlåta honom eller ta hans sida. Även om han i nästan alla incidenter hade fel, och gjorde fel.”

Hur kändes det att spela en sådan person?

”Det var så mycket grisiga, grisiga grejer. Mansgrisiga grejer. När man spelar scenerna så känns det inte kul, för karaktären är så manipulativ och ljuger hela tiden. När man tittar på det så är det kul, men att göra det var inte kul. Jag var tvungen att vara grisen. Men att det är nasty blir tydligare och tydligare, och jag hoppas att man orkar titta på honom hela vägen igenom för på slutet är det liksom …”, han avbryter och gör ett spyljud.

”Och det är viktigt, tror jag, att man känner så på slutet.”

Linne, CDLP. Jeans, Blk Dnm Halsband, Maria Nilsdotter.

Han haltar en smula. Det är några veckor innan Bill Skarsgård ska åka till Sydafrika för att börja spela in Boy Kills World, en sorts mörk actionkomedi gjord av Sam Raimi, ikonisk regissör bakom bland annat Evil Dead-filmerna. Inte mycket om filmen är känt, men enligt IMDB verkar handlingen involvera en dövstum pojke som med hjälp av en shaman blir en mördarmaskin på hämndjakt. Som man kanske kan utlösa från den kärnfulla synopsisen så krävs det en del träning för att göra rollen. Innan Bill lämnar Sverige så har han därför ett strikt träningsschema, som har resulterat i ett skadat ben när han dyker upp till fotograferingen för Cafés omslag. 

Solen skiner in genom de vida fönstren i Gamla stan. Fotograferingen är något av en återförening: Serien om Clark Olofsson har gjorts i ett tätt samarbete mellan Jonas Åkerlund och fotografen Eric Broms. Fotografen drar fram telefonen och visar Bill filmer från inspelningen, Bill skrattar och imiterar Jonas Åkerlunds släpiga 90-talsstockholmska. När Bill ställer sig framför kameran så händer något. Hans drag förstärks, ögonen blir ännu större samtidigt som läpparna och kindbenen dras ut som om det satt osynliga trådar i ändarna. 

Nu för tiden är han ett rutinerat Hollywood-namn. Efter succén som Pennywise i de omåttligt populära It-filmerna (den första är den mest inkomstbringande skräckfilmen någonsin, bland annat) så har han spelat in storsatsningar med bland andra Tom Holland och Robert Pattinson, en actionfilm med Keanu Reeves här, en annan med Adrien Brody där. 

Han var inte ens tjugo år när han med ett par glas innanför västen stegade fram till Hannes Holm för att övertyga regissören om att han var det enda alternativet för huvudrollen i Himlen är oskyldigt blå. Bara ett par år senare hade han blivit sajnad av legendariska agentfirman William Morris Agency och bokat en roll i Hemlock Grove, en av Netflix första originalserier. 

Bill gjorde sin första omslagsintervju för Café på den fruktbara trippen till Los Angeles. Han berättade att han och hans kompisar inte hade någonstans att sova, och hur hans pappa hade utbrustit ett ”fuck off” när han fick höra hur snabbt hans son hade landat sin första Hollywood-roll. Streamingtjänster var så pass nytt att skribenten fick förklara vad en sådan var. 

Det var, kort sammanfattat, precis innan en revolution skulle vända upp och ned på film- och tv-branschen.

”Industrin i USA garvade. Det blev en helt annan värld sedan. Jag tillhörde generationen som fattade att det är helt uppenbart att det där var framtiden. Det var det inga tvivel om. Jag är ju från Napster-generationen. Man laddade ner Sopranos dagen efter att det släpptes i USA. Man satt inte och väntade i ett år på att det skulle släppas på SVT”, säger Bill. 

Själv är han en omodern kändis i någon bemärkelse: han har inga sociala medier och syns knappt i offentligheten när det inte är dags för en filmpremiär. Sam­tidigt så har hans egen karriär växt fram symbiotiskt med det nya medielandskapet.

 ”Jag går i gång på det som är märkligt och fel.”

”Det känns mer spännande att vara en del av industrin i dag än vad det gjorde för fem år sedan”, säger han. 

”Gör du en svensk spejsad skräckfilm som släpps på en streamer så kan du förändra din karriär över dagen. Precis som Squid Game-killen, han hade en skitspejsad idé som han har försökt få gjord i en massa år. I dag kan en ung David Lynch göra något i ett land som Sverige och hitta fem procent die hard-fans. Fem procent av 150 miljoner tittare är ganska mycket. Då kan man göra saker som är alternativa och konstiga, men om de är tillräckligt bra så kan de få resonans hos tillräckligt många för att bli en succé.”

Du nämner att Clark är ganska vågad, har inte Netflix varit inne och petat i något?

”Nej, jag vet inte om det är något annat produktionsbolag som skulle göra den här serien. Du hade aldrig kunnat göra den på SVT. Den kan nog vara väldigt stötande, tror jag. Och den är väldigt egen och alternativ. Och den var inte billig att göra. Även om vi hade alldeles för lite pengar för våra ambitioner.”

Det är alltså jättarna som har kapitalet att ge ut provocerande saker?

”Ja, jag har känt lite generellt att just den här industrin har formats så mycket av det politiska klimatet. Att projekt måste representera den ena sidan av det politiska klimatet. Att poängen med projektet är att göra det. Fine, tycker jag. Det är svårt att göra bra saker inom de mallarna, men det görs. Och då är det viktigt och jättebra att det görs. Det går nog i cykler, men det är viktigt att det också finns saker som blir mer nyanserade och röriga och ställer till det mer. Det är mer tilltalande för mig”, säger Bill.

”Om jag tittar på något eller läser något så vill jag att det ska vara rörigt. Är det tydligt vad budskapet är så blir det tråkigt för mig. Och väldigt ofta inte sant. Karaktärerna är inte där för karaktärernas skull utan för att fylla en funktion. En predikan.”

Han säger att det måste finnas utrymme för konst som inte är uppbygglig.

”Ingenting av det här har egentligen med Clark att göra, den är alldeles för tramsig för det, men den fyller inga checkboxes för politiskt korrekta krav någonstans. Och det är ett statement i sig. Jag kan inte den svenska industrin så jäkla väl, men sådana krav kanske skulle komma mer från andra håll. Och då hade inte den serien kunnat göras”, säger Bill.

”De flesta människor gör fel. Att berätta om människor som gör fel, där du själv får skaffa dig en uppfattning, och kanske till och med kan ha olika uppfattning beroende på vem som tittar, är skitviktigt. Det är inget utmanande med att tycka om en moraliskt perfekt person. Sen är det viktigt att det finns också. Men det som jag går i gång på är det som är märkligt och fel.”

En man svänger av från Hollywood Boulevard, trycker ner bromsen och söker med blicken ut genom bilrutan. Och söker. Kortisolnivåerna i blodet blir inte lägre av det torra, vita sminket i ansiktet eller den röda peruken som kliar. När bilen är parkerad så kliver en nästan två meter lång clownsminkad man ur bilen och stressar in på ett kontor. Så här i efterhand, när Bill Skarsgård fick rollen som Pennywise i It (trailern blev den mest sedda genom alla tider och filmen den mest inkomstbringande skräckfilmen genom alla tider), så känns det självklart. Men på väg in på sin andra audition var Bill Skarsgård bara en kille i clown­­smink som hade lite för mycket tid att fundera på hur han skulle behöva tvätta bort den kanske övertydliga symboliken från sitt ansikte om han inte skulle få rollen. 

”Jag var rätt ung när jag gjorde Pennywise, 26 år. Hela grejen var att hitta på hur han låter. Du kan inte låta som dig själv, du måste hitta på rösten. Hela den rollen var bara ett enda stort röst­arbete. Med skrattet och allt sådant där. Jag var livrädd för att det skulle låta konstigt eller fel, men jag gick för det. Och kände att det gick bra. Då fick jag ett självförtroende och insåg att jag kan laborera med rösten och göra den till något annat.”

Jag läste att du kom på det där skrattet just på den där bilresan till din audition?

”Nja, inte som en färdig produkt på det sättet. Men jag ville att skrattet skulle vara lika nära panikångest eller hysterisk gråt som något kul.”

Rollen som förvandlade honom till talkshowsoffa-­material var som gjord för honom. Hans töjbara ansiktsdrag är vid det här laget vida omtalade. Under inspelningen av uppföljaren till It spreds smygfotade bilder som blev virala när han skrämde skiten ur Bill Hader genom att visa hur Pennywise spretande pupiller inte var ett resultat av några special­effekter. På Conan O’Briens och Stephen Colberts soffor fick han visa upp sitt elastiska minspel som gav honom rollen som Pennywise. 

”Det är en grej som jag kan tycka att Sverige är dåliga på. Även om du tittar på våra största skådisar så har de patent på sig själva. Det är inte så många som gör skruvade transformative characters där man knappt känner igen skådisen. Det finns några, men inte många. De stora ikonerna, typ Persbrandt, går alltid in och är hur bra som helst – men det är alltid Persbrandt. Det är som Hum­phrey Bogart, du betalar för att se Bogart”, säger Bill. 

”Min brorsa Gustaf tycker jag alltid går för det. Det kan han få en massa kritik för ibland, men han gör ju någonting – han gör en gubbe. En karaktär. Eller David Dencik, folk som hittar på roliga grejer. Men det är ganska ovanligt. Och det krävs mod för att göra det. Det blir ett kliv utanför dig själv. Det är svårare att äga sanningen ju längre ifrån dig själv du kommer. Men då blir också det utmaningen. Att det får bära eller brista. När jag tittar på Clark nu så är det inte mycket Bill där i alla fall. Det är något annat, ett jävla spektakel.”

”Våra största skådisar i Sverige har patent på sig själva.”

I höst är Bill också aktuell som Sven Stolpe i Björn Runges Bränn alla mina brev, baserad på Alex Schulmans roman om kärlekshistorien mellan Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. 

”Då gör jag också en jävla gubbe. Men så långt ifrån Clark Olofsson man bara kan komma. På 30-talet pratade man helt annorlunda. Jag tittade på intervjuer med Stolpe, det finns inte så många från när han är ung men när han blir äldre: Okej, vad händer om jag lägger den här rösten?” säger han och börjar imitera den omstridde författaren.

Han har själv flera röster. I tv-sofforna hos Conan O’Brien, Stephen Colbert och Jimmy Kimmel är han ett fullblodsproffs, som född till att vika ena benet över det andra och le in i rätt kamera. I andra intervjuer har han en artigt formulerad distans till personliga frågor. Men när han pratar om språk och dialekter så tjocknar rösten, han skrattar och imiterar (gör en gubbe, som han själv säger). Hans Södermalmsdialekt vecklar ut sig till sin fulla vingbredd. 

”Det kommer finnas folk som kommer att störa sig på det. Men det är en jävla skillnad på min Sven Stolpe och min Clark Olofsson. Du kommer inte att känna igen dem. Och det är ju det spännande. Det är det som får mig att gå i gång. Filmerna kommer ut samma år och de låter inte likadant över huvud taget. Det är en kul risk att ta.”

För ett par år sedan gjorde han en av huvudrollerna i The Devil All the Time tillsammans med namn som Tom Holland och Robert Pattinson. En roll så långt ifrån rysk-tysk-isländska man som svensk skådespelare brukar få sätta hörntänderna i, med en djup appalachisk dialekt från långt ner i en dialektal gruva dit diftonger kommer för att dö.

Du får till och med beröm för din engelska i din Flashback-­tråd. 

”Jaha! Jag tycker att det är kul. När man gör det så finns det en risk i det. Det tryggaste en skådis kan göra är att prata som sig själv. Varje gång man gör något som inte är man själv så går man utanför sin comfort zone. Engelska är inte mitt naturliga språk. I Devil All the Time var det mitt första jobb där jag kände att fuck it, I’m going there. Och så tyckte jag att det gick jävligt bra. Och då har ju det färgat alla andra grejer jag gör nu”, säger Bill.

”Accenten är en sak men rösten är rollen. Rösten berättar något om personen. Om du var arbetarklass i West Virginia så färgade det hur du pratade, och vad du pratade om. Du fick inte prata om känslor. Och så inser man att det där är ju rollen. En person som har alldeles för mycket känslor och ingen att prata med. Posttraumatisk stress fanns inte ens som term på 40-talet”, säger han och berättar om när han lyckades fånga hur karaktären skulle låta. Han slår ihop händerna. 

”Okej, fuck it – det här är han. Nu kör vi!”

I år gör han två av Sveriges största projekt inom film och tv, inom kort dyker han upp i ett gäng amerikanska filmer med bland andra Christoph Waltz i rollistan. 

”Nu får vi se hur det blir med de svenska grejerna, det lär säkert finnas negativa Flashback-omdömen också. Jag lovar att folk kommer att störa sig på det. Men min förhoppning är att många kommer känna att det är coolt att killen som sitter och blir intervjuad i en tv-soffa inte alls låter på samma sätt som i filmen”, säger Bill. 

Är det vad du letar efter i en roll?

”Nu har det blivit en grej för mig. Jag tror lite att det färgar valen jag gör i dag”, säger Bill. 

”Jag gillar att det ska vara weird.”

Credits:

Fotograf: Eric Broms/LundLund 
Stylist: Maria Montti/LundLund 
Grooming: Amanda Lund/LundLund 
DOP: Anton Olin/Camera LINK 
Stylistassistent: Alina Bendikova 
Fotoassistent: Julia Dansarie 
Tack till Lush Retouch