Andres Lokko: ”Öppningsspåret på Ziggy Stardust gav mig mardrömmar”

Andres Lokko sammanfattar sitt liv utifrån en handfull poplåtar.

Tom Cehlin Magnusson  |  Publicerad 2020-12-10 16:15  |  Lästid: 2 minuter

Texter av den här typen tenderar att börja med en aktualitetskrok. Och absolut, Andres Lokko har precis släppt den tredje sammanställningen inom musikjournalistikens gärning; en samling essäer, krönikor och recensioner som denna gång har blandats med dagboksanteckningar och andra små trådar som löper genom texterna och som vittnar om ett decennium som varit en personlig utmaning.

Men aktualitet hit och dit, Andres Lokko är på något sätt ständigt aktuell. Han har om inte annat mutat in ett eget område där popmusik beskrivs med ord och kontext hellre än streamingsiffror, dit många fortfarande söker sig för att få en fast hand genom det öronbedövande utbud som finns till hands för alla med en telefon i dag. För många av oss är han fortfarande en vandrande ”Discover Weekly”-spellista.

Cafés vinjett ”Mitt popliv” går ut på att en person vi är nyfikna på väljer musik, filmer, böcker och annan popkultur som har format dem till personerna de är i dag. Tanken om att ens konsumtion av popkultur utgör en avgörande byggsten för ens person känns extra passande när vi bad Andres Lokko välja ut milstolparna i sitt eget liv som kritiker och konsument.

7 år: David Bowie – Soul Love

”Jag fick David Bowies ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust & The Spiders from Mars” i julklapp på kassett och 7 år gammal var jag livrädd för det dystopiska öppningsspåret ”Five years”. Det gav mig mardrömmar. Men när jag insåg att jag med en knapp på den lika nya lilla bandspelaren faktiskt kunde spola förbi ”Five years” och just ”Soul Love” började öppnade sig ett universum i helt nya färgskalor som inte fanns utanför fönstret i Jakobsberg.”

14 år: The Specials – Ghost Town

”1981 var tveklöst året då popmusik – för mig – blev synonymt med politik. De har varit oskiljaktiga sedan dess. Och just The Specials var nog, i det här avseendet, de som gjorde allra djupast intryck.”

21 år: Joe Smooth – Promised Land

”Sällan har musik träffat mig så rakt i hjärtat som mötet mellan tidig housemusik och gospel, sekunderna innan Acid House-revolutionen. Jag har nog aldrig haft en så stark känsla av att det här är så bra och så viktigt att det kommer att förändra precis allt som när jag på allvar drabbades av house kring 1987.”

28 år: Björk – Post (album)

”Mitt i brinnande krig mellan Blur och Oasis och allt vad det innebar så har det, för varje år som flytt sedan dess, känts alltmer avlägset medan Björks samlade verk allt tydligare har framstått som den artist vars framåtrörelse och vision har haft störst inflytande på hur jag lyssnar på musik och vad jag kräver av den. Björk utgör på väldigt många vis fortfarande min måttstock för modern rock’n’roll.”

35 år: Missy Elliott – Get Ur Freak on 

”Det nya årtusendet kunde inte ha inletts med ett starkare manifest eller mer imponerande eftertryck än så här!”

42 år: The XX – Islands

”Det finns få saker som är så omöjliga att värja sig mot som när en popgrupp uppnår en odiskutabel och överraskande modernitet baserad på exakt samma beståndsdelar som en gång i tiden fick mig att älska musik men så noggrant destillerade och fingertoppskänsligt uppdaterade till ett absolut nu.”

49 år: Burial – Young Death

”Ingen enskild konstnär har varit en starkare- eller så konsekvent närvarande – inspirationskälla i mitt liv det senaste decenniet än den hemlighetsfulle Burial.”

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-12-10 16:20