Café testar världens hårdaste träningspass

Träningsprofilen Thomas Skoglund provar världens hårdaste träningspass ”Flatline” i London.

”Skicka mig till London. Jag vill klara världens tyngsta pass”, önskade den löjligt vältränade träningsprofilen Thomas Skoglund. Sagt och gjort – men Thomas kropp ångrar sig fortfarande.

Thomas Skoglund | Foto: Magnus Laupa  |  Publicerad 2019-01-28 15:43  |  Lästid: 4 minuter

Jag har rest till en plats där träning inte längre handlar om hälsa och välmående. Innanför de Londongrå cementväggarna trängs tungt lastade skivstänger, otympliga traktordäck och hantlar som har samma yttermått som min resväska.

Gymbox, nästan mitt i London.

Tillsammans med elva andra deltagare är jag på Gymbox för att genomgå ”Flatline”, passet som företaget beskriver som det jobbigaste och farligaste i världen. När det beskrivs brukar medier framhålla att sjukvårdare är beredda i kulisserna för att rädda deltagare som tagit ut sig. Här samlas elitistiska själar från hela världen. Människor som inte tror på ordet ”lagom” och brinner för att testa våra absoluta gränser.

– När ni måste spy gör ni det i den här. Huvudtränaren Firas Iskandarani inleder med att visa en centralt placerad papperskorg. Med ljudlig stämma förklarar han att en person har slutfört passet under de två år som det funnits. En.

Hans synande blick avslöjar att förväntningarna på kvällens aspiranter inte heller är skyhöga.

– If you don’t like pain, please leave now. Alla skruvar på sig. Sen är det dags.

Kontrakt på Flatline.
Varningstavla om träningen Flatline.

Gymbox, nästan mitt i London. Efter obligatorisk ansvarsfriskrivning är det dags att värma upp.

Och visst lever passet upp till sitt namn. Det diaboliska upplägget är lika teoretiskt ”enkelt” som fruktansvärt i praktiken. Tunga frivändningar blandas med flåsiga intervaller och tekniskt krävande moment, allt för att tidigt trötta ut oss deltagare till nivåer där vi ger upp, svimmar eller tvingas skala ned vikterna.

Två minuter senare är mjölksyreinfernot redan i gång. Nu kretsar allt kring att bara lyckas genomlida nästkommande minut. Skelande blickar, ansträngda andetag och stumma muskler fyller lokalen på Leather Lane i centrala London.

Passets upplägg saknar verkligen jämförelse. Här kretsar varje moment kring upprörande tunga vikter och kryddas med en tidsfrist som rymmer alldeles för få återhämtande sekunder. Se här bara:

  • Åtta frivändningar med 45 kilo tunga vikter, 100 boll.
  • 16 utfallssteg med 16 kilo tunga kettlebells ovanför huvudet.
  • Tolv burpees med hopp
  • Tolv kalorier Assualt bike.
  • Tolv rephängande ”knees to elbows”.
  • Tolv sprintintervaller med hopp över box.

Tiden för varje moment är 45 sekunder – som känns evighetslånga – med 15 sekunder paus för byte av station. Sen börjar karusellen om. Runt, runt, runt i 45 fysiskt och mentalt nedbrytande minuter.

Thomas Skoglund utför sprinterintervaller på Gym Box i London.
Tolv sprinterintervaller med hopp över box avslutar varje varv. Det gör nästa övning nästan omöjlig.

Första gången jag tillåter överkroppen att söka stöd mot benen, cirka åtta minuter efter passets start, ekar Firas Iskandaranis besvikna röst mot trumhinnorna.

– Everyone starts too hard.

Samtidigt som mina sinnen kämpar för att registrera hans träffsäkra diss ser jag hur en av deltagarna rasar ihop i salens ena hörn. Någonstans där inser jag att det här kommer bli mitt livs längsta träningspass.

45 kilo tunga frivändningar över axel är en av delarna i cirkelpasset. En rivstart som gör att mjölksyra- och pulstoppslågan snabbt visar sig.

Tjugo minuter senare har vi rest i tid och rum. Det trendiga Londongymmet har omvandlats från kreddig mötesplats till en syn mer lik landstigningen i Normandie.

Jag lider. Trots mångårig träningserfarenhet börjar passets nedbrytande upplägg ta ut sin rätt. Bara halvvägs in lotsas jag mellan stationerna med avsaknad hörsel, bortdomnade muskler och blodsmak i munnen. Och jag är inte ensam. Vi nybörjare sänker tempot i takt med våra begränsningar. De återkommande deltagarnas blickar avslöjar att de insett att de kommer att misslyckas med att slutföra passet den här gången också.

Trots alla känsloyttringar gör vi vårt bästa för att hjälpa varandra. Svettiga fistbumps, klyschiga ”come on – one more fuckin’ rep” och stöttande ryggdunkar skapar någonting. Tillsammans är vi starka. Precis som i krig, föreställer jag mig.

Thomas Skoglund skrattar av utmattning.
Endast åtta minuter in i passet börjar kroppen protestera. Högljutt.

FLATLINE
Var: Leather Lane 12, Farringdon, London.
När: Måndagar 18.00 (passet måste förbokas)
Pris: 20 pund för en engångsprovning.
Antal deltagare: 12
Antal deltagare som slutfört: En. Anonym Crossfit regionals-atlet från Brasilien.

När den efterlängtade slutsignalen ljuder stannar allt upp. Vår gemensamma trötthet, mjölksyra och andfåddhet har skapat ett vakuum som dödat allt vad endorfiner innebär. Bortsett från Firas dova kommentarer och några deltagares haltande försök till high-fives är allting tyst. Knäpptyst.

Thomas Skoglund tränar med frivikter.
Thomas Skoglund tränar med frivikter.
Utmaningarna blir nästan genast övermäktiga. Hörseln i ena örat försvinner och blodsmak i munnen kommer.

Passets olika moment har återigen gått segrande ur striden och lyckats mörbulta en ny kull deltagare bortom igenkänning. Kort därefter hörs en sårad röst från en av passets kvinnliga deltagare, som har antagit utmaningen tidigare:

– It fucking never gets easier.

När jag till slut lyckas kravla mig upp från fosterställning trillar polletten ned. Majoriteten av deltagarna har tyst valt att lämna brottsplatsen. Men nu fattar jag  äntligen varför vi utsatt oss för detta närmast tortyrliknande ”friskvårdsinslag”. Lärdomen återfinns inte bakom förbestämda repetitionsantal eller avancerade kalorikalkyler. Nej, det handlar om någonting mycket större.

”Flatline” har fått oss att pressa våra kroppar och psyken bortom allt vad inprogrammerade gränser heter. Vi har verkat på marginalernas ytterkant. En insikt som, oavsett antalet genomförda repetitioner, alltid kommer att påminna oss om att vi faktiskt kan mer än vad vi själva tror.

Thomas Skoglund utmattad av träning.
”Gör inte om det”, ber dottern i telefon efteråt. Ingen risk.

En halvtimme efter det avslutade passet tar jag fram mobilen. Mitt öra har precis återfått normalfunktion, innan nioåriga dottern svarar. Handen skakar och mängden mjölksyra känns som ur en rekordbok.

– Hej pappa! Hur har det gått? frågar hon.

Med bruten röst säger att allting gått bra och att jag äntligen är färdig. Jag får lova henne att aldrig göra om passet. Det kommer inte att bli några problem att hålla.

Utmattade deltagare efter träning.
High-fives och glädjebröl? Nej nej. Ingen orkar ens fira.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2019-01-29 09:11