Musikbegreppet ”americana” sätts på band till höger och vänster, men vad betyder det egentligen? Är det countryrock? Folk? På Wikipedia är listan över band som spelar americana packad med band, såsom War on Drugs, som kanske inte har så mycket med americana att göra. Cafés Joakim Almén träffar albumaktuella Christian Kjellvander för att prata om jobbet på kyrkogården, jakten på Leonard Cohen-gitarren från Avalanche-introt – och det luddiga begreppet americana.
3 juli 2008, Sofiero Slott, Helsingborg. Christian Kjellvander har bokats som förband åt den kanadensiska legendaren Leonard Cohen. Det är lite av en dröm och framförallt en stor ära för Kjellvander att få öppna för en av folkrockens allra största. Christian Kjellvander med band har fått en liten del av scenen där de ska spela. Ovetandes om Cohens närvaro tittar Kjellvander till höger. Vem där? Jo, Mr. Cohen. Christian blir ställd, tänker ”fan puhh”, spelar klart sina låtar och går av.
– Christian, Christian, that was beautiful. Melancholy. So beautiful, säger Leonard Cohen imponerat.
– Thank you Mr. Cohen, svarar Christian Kjellvander artigt.
– Can I buy you a scotch? undrar Cohen.
Christian, som kört bil till spelningen, ringer en kompis och ber honom köra hem bilen.
– Man säger inte nej när Leonard Cohen vill bjuda på en scotch, säger Christian och berättar att han och Cohen dricker whiskyn samtidigt som de lyssnar på Cohens pianist som framför en ny låt på slottets flygel. Mäktigt för ett stort Cohen-fan.
Med över 20 års erfarenhet har livet som musiker gett en välfylld anekotryggsäck. Nu är folkrock- och countryveteranen Christian Kjellvander aktuell med sitt sjunde album under eget namn: A Village: Natural Light den 14 oktober. På 90-talet spelade han i bandet Loosegoats som släppte sitt sista album 2001 (men återförenades för ett albumsläpp 2012).
När Loosegoats lades på hyllan tog Christians solokarriär vid, 2002 släppte han debutalbumet Songs from a Two-Room Chapel. Christian har gjort sig känd för sin karaktäristiska och starka crooner-röst – och för sina ovanliga inspelningsmetoder, bland annat har han tidigare spelat in en skiva i Rynge slott. Nya skivan spelades in i hans hem, en gammal missionskyrka i Österåker.
– Det är en gammal stenkyrka som ligger i Österåker, en by i Sörmland. Den ligger rakt över sjön från Julita. Jag har bott där i fem år.
Christians flykt till det stillsamma landet är delvis en produkt av det extensiva turnerandet, sökandet efter lugnet. Dessutom har han sin egen studio i hemmet.
– Vi flyttade mest ut för att få lite lugn och ro mellan turnéerna. Jag älskar ju Stockholm jättemycket och jag älskar städer, men man var sugen på att landa när man väl kom hem. Efter många om och men tror jag att jag behöver båda.
På tal om det flitiga turnerandet, hur går det att leva på musiken nu förtiden?
– Jag tycker att jag har en god ekonomi. Det handlar ju vad man har för kostnader givetvis, det är väl den disponibla inkomsten. Jag tycker att allting har stabiliserats nu. Det säljs inga skivor, men intäkterna från Spotify är högre, det turneras mer och musiken är mer tillgänglig för folk. Förr var det media som styrde mycket mer vad folk lyssnade på. I dag gör de inte de lika mycket, vilket inneburit att vissa artister kan få otroligt mycket längre liv. Plus long tail-effekten med massa små företag som gör sjukt mycket saker istället för några stora som tar en stor del av marknaden.
Lugnet ja. Christian pratar välformulerat, lugnt, eftertänksamt och reflekterande. Inför det nya albumet jobbade Christian deltid på en kyrkogård – kanske det stillsammaste jobbet man kan ha. Klockringande, grävande och gräsmattefix – jobbet innebar mycket tid för kontemplation. Han hade gått i tankarna att prova jobbet länge: ”Hur är det egentligen att tvingas gå upp halv 6 på morgonen”.
– Man lever så otroligt fritt som musiker. Visst, man måste inrätta sig och det finns tider. Jag älskar att vara på turné och då får man verkligen gå upp halv sex och köra 65 mil för att komma i tid till ett soundcheck. Men då är det alltid på ens egna villkor. Jag har levt på musik i 20 år, nån dag kanske jag inte kan leva på musik och jag har aldrig haft ett annat jobb. Att jobba på en kyrkogård är ett skitjobb i många avseenden och jag var intresserad av att veta.
Hur var det då?
– Det var ett grymt jobb, och var lite av ett drömjobb för min del också på grund av att jag får vara utomhus, får frisk luft, får lyssna på musik och får lyssna på podcasts. Det är hur soft som helst egentligen.
Nya albumet är djupt och starkt – ”mörk soul” som Christian själv kategoriserar det. Inför A Village: Natural Light har Kjellvander bytt musiker (”Jag gillar när musiker avspeglar sig i mina skivor, att inte alltid spela med samma människor”), han berättar att det skiljer sig från förra albumet, men framförallt från förrförra albumet The Rough and Rynge – det som spelades in på Rynge slott.
– Jag ville att det skulle finnas mer utav ett groove i vissa låtar. Albumet är en malande känsla, mindre låtorienterat och mer ett verk. En helhet som muddrar framåt och så bubblar det runt det – det är ganska passivt-aggressivt. Den lever och växer kring skivans gång.
Och visst har han en favoritlåt på albumet.
– Jag gillar Dark Ain’t That Dark. Den blev bra. Lite utav en chansningslåt. Det finns ingen refräng och inga ”wow!-starka” grejer i den. Men ändå, helheten, plus att den är ganska lång också. Också ganska krävande, över sex minuter lång. Jag gillar långa låtar.
Kjellvander är en riktig musiker-musiker. Han skiner upp när vi pratar gamla konsertminnen, andra artister och gitarrer (”jag spelade in senaste skivan med min Fender Jazzmaster, jag tror jag har runt 25 gitarrer”). Leonard Cohen löper som en röd tråd genom samtalet och han har kämpat för att få tag i den – extremt – svårhittade Conde-gitarren som Leonard Cohen spelade det karaktäristiskt rullande e-mollet på i Avalanches.
– Jag har en jättefin nylonsträngad gitarr från Conde. Det är samma gitarr som Leonard Cohen spelade in Love and Hate med. Innan förra albumet bodde jag i Spanien 2-3 månader och var jag på jakt efter en gitarr som lät som Avalanche-introt. Jag letade och letade. Tillslut hittade jag den på vägen hem, i Hamburg. Den bara låg på golvet i en gitarrbutik. Jag plockade upp den ”fan, det är de här ljudet”. Jag googlade skiten ur det där och det visade sig vara samma gitarr som Cohen spelade in Avalanche med – en negra de Media Luna från Conde.
Kjellvanders musik kategoriseras oftast som countryrock med en släng americana. Även om Christian själv inte ser sig som en americana-artist (”man kan dra det nånstans åt folkmusik. Världsmusik eller nåt?”) är klassificeringen intressant. Vid en snabbtitt på den engelska Wikipedia-sidan över americanaartister/-band hittar man alltifrån svenska First Aid Kit till War on Drugs. Det väcker frågor. Kjellvander själv tycker att uttrycket känns billigt.
Hur definierar man americana?
– Musik som har sina rötter i nån form av amerikansk folkmusik. Americana är ju ett ganska stort begrepp. När jag växte upp kallades det no depression eller alternative country och nu är det helt plötsligt americana. Offspring hade en skiva som hette Americana och det är fortfarande, för mig, förknippat med Walmart och långa gator med massa snabbmatskedjor, det är americana för mig. Men i dag har jag förstått att det är allting som har typ en akustisk gitarr och sjungs på lite engelska eller på amerikanska.
Du klassas som en americana-artist av många. Hur ser du på det där?
– Jag gör ju det. Jag har försökt låta bli att köpa den här americana-grejen. Jag har alltid försökt hitta nånting nytt i det. Jag tycker inte jag har såna låtar.
Vad tror du att det beror att folk klassificerar dig som americana?
– Jag tror det är rösten. Jag har en liten lätt twang i rösten – en twist i sången som ger ett ”waaang”ljud – som folk förknippar mig med, och med all rätt. Jag har lyssnat rätt mycket på Townes Van Zandt och han finns ju absolut i min röst.
Jag tror många tycker det här är förvirrande. Vad är egentligen skillnaden mellan americana och countryrock?
– Det är svårt det där… det finns så jävla mycket olika genrer i genren. Varje individ är ju individuell. Det måste man ta upp och prata om: Hallå, det går inte att måla in låtskrivare i hörn! Jag förstår att folk måste sätta epitet eller sätta etiketter på saker, men jag menar om du tar musik eller whatever. Vi kan ta svensk folkmusik som är väldigt likt. Men är du inne på svensk folkmusik hör du skillnad på den här systern eller den här brorsan som spelar för att du är så inne på det. Lite samma sak med Americana. Man läser otaliga recensioner och får tips: det här borde du gilla, och inte minst Spotify och så bara: ”det här gillar jag inte alls, den här människan har en helt annan röst och texterna handlar om helt andra saker, det finns ingenting jag gillar”. Det ska då till synes vara americana.
Christian Kjellvander rankar 13 americanaband från Wikipedia efter hur mycket americana de – egentligen – är.
Mumford & Sons: Det är mitt hatband. Det är så sjukt jävla dåligt. Det är så jävla äckligt att slänga på en mandolin och så går det att sälja. Överhuvudtaget: energisk gladfolk är det äckligaste jag vet. En överkryssad geting.
Neutral Milk Hotel: Svinbra band. Jag såg det massa gånger på 90-talet. Vi spelade med dem på Emmaboda, och på en festival i Norge. De var så jävla bra. Det är mycket folkmusik och mycket balkan. Ingen Americana: 1/5.
The War on Drugs: War on Drugs är Dire Straits med distade gitarrer. Men de är ändå lite Knopfler, det blir: 2/5.
Band of Horses: Band of Horses är exakt vad jag tycker att Americana är, lite bredbent, enkelt. Nån typ av grundamericana, men de har också väldigt mycket andra influenser: 3/5.
Bob Dylan: Nånting känns lite billigt med begreppet americana. Det jag kommer ifrån, på 90-talet, betydde det de dåliga med USA. Svenne fast amerikanskt: 3/5.
Beck: Samma sak där: 2/5.
Grateful Dead: Det är inget urvattnat i dem, men de får en fyra för att de gjorde American Beauty som anses vara en grundmur i den moderna amerikanska folkmusiken: 4/5.
First Aid Kit: De är väl definitionen av begreppet rakt av: 5/5.
J.J. Cale: Ganska likt. Mycket Americana där: 4/5.
Townes Van Zandt: Han är för smart: 2/5.
Kurt Vile: Också lite för klok för att falla in där: 2/5.
Tom Petty: Han är ändå ganska mycket Americana. Lite amerikansk gubbrock. Det är lite samma som Band of Horses. En femma ändå: 5/5.
Gaslight Anthem: De är ganska okej ändå. De är väl också ganska typisk Americana: 4/5.
Christian Kjellvander tipsar: 7 inkörsportar till Americana/Folk/Countryrock
Townes Van Zandt: Han är nummer 1 – alla ska ha gått igenom honom.
Willie Nelson: Hans 70-talsplattor. Red Headed Stranger, Shotgun Willie och Yesterday’s Wine framförallt. Vilket sväng, vilket and, vilken sångare och gitarrist. Han är helt sjukt bra.
Waylon Jennings: Dreaming My Dreams – magiskt bra.
Kacey Musgraves: Lite modernare Nashville-country med en twist av Lana Del Rey, fast på riktigt. Hon sjunger skitbra och har mycket fina låtar.
Gillian Welch: Must hear.
Jay Farrar och Ben Gibbard: Gibbard från Death Cab For Cutie. Lite modernare igen. Deras skiva One Fast Move or I’m Gone där de tonssätter Jack Kerouacs bok Big Sur blev skitbra.
Daniel Norgren: Svensk representation. Börja med The Green Stone.
Christian Kjellvanders A Village: Natural Light finns ute nu.
Här kan du se honom spela
Tors 10 nov – 2016 Gamla, Oslo
Fre 11 nov – 2016 Mastmagasinet, Kristinehamn
Lör 12 nov – 2016 KB, Malmö
Fre 25 nov – 2016 The Church, Sandviken
Lör 26 nov – 2016 Katalin, Uppsala
Sön 27 nov – 2016 Pustervik, Göteborg
Fre 2 dec – 2016 Debaser Medis, Stockholm
Fre 9 dec – 2016 East West, Örebro
Lör 10 dec – 2016 The Crypt, Linköping