Följande text riktar sig inte till alla svenska pristagare på olika galor, men en övervägande majoritet.
Igår gick Guldbaggegalan av stapeln, den 60:e i ordningen. Priser för olika filmprestationer delades ut och oförberedda mottagare försökte hålla tacktal.
Innan jag förklarar varför de här tacktalen ska föräras en krönika behöver en aspekt klargöras. Guldbaggegalan är ett tillfälle med fruktansvärda förutsättningar för att vara rolig. Givetvis kan jag inte vittna om det personligen, men man kan se det på mils avstånd. Publiken består nästan uteslutande av supernervösa filmarbetare. Deras alkoholintag ryktas dessutom ha begränsats å det grövsta. Noll artificiell avslappning, med andra ord.
Jag förstår alltså att det är svårt att hålla någon typ av tal överhuvudtaget i den miljön.
Men nu måste det verkligen bli ett slut på den här skiten.
Det glupska slukandet av utrymme
Du kan liksom inte vara nominerad till ett av de större priserna på en gala och gå dit helt oförberedd. Den sortens inbillade svenska ödmjukhet är inget beundransvärt. Den visar bara på total brist på respekt för publiken, live och i tv-soffan. Och förstås även för produktionen bakom galan. Det är också extremt ogenomtänkt att sluka utrymme på det såsiga sätt som många pristagare gör.
Säg att du har en chans att fästa dig i folks medvetanden. Många har inte sett filmen du varit med i, så galan är en stor chans till en introduktion för mainstreampubliken. Du har en chans att skriva ett kort, kärnfullt tal som folk minns. Kanske kommer ditt tal till och med göra folk sugna på att se filmen du tar emot pris för!
Istället för att ta den chansen väljer du att gå upp och inleda med att berätta hur du inte förberett något. Sedan börjar du rabbla upp olika personer, lång eftertanke mellan varje namn. Du börjar efter lite för lång tid avrunda, publiken andas ut för att tråket snart är över.
Sedan kommer du plötsligt på ännu fler namn som du verkligen vill rapa upp.
Efter ett tag börjar det spelas musik för att du ska fatta att du pratat alldeles för länge. Detta hör du, men väljer att ignorera, eftersom du tycker att du har mer du behöver säga.
Detta gör verkligen ingen glad. Särskilt som i stort sett hela galan består av olika människor som ska gå upp och tacka. Då kan inte själva fundamentet, själva tacktalet, hålla så här låg snittnivå.
Det känns inte som att filmarbetarna själva är speciellt intresserade av att bidra till en bra gala. Begriper de inte att de är en stor del av den? När de håller så kassa tal bidrar de till att skapa usel underhållning och det finns… några grejer som är värre än usel underhållning, men inte så jättemånga.
Jag blir rasande av den här sladdrigheten som bara tillåts pågå, år efter år.
Lösningen
Lösningen då? Hur kommer vi till rätta med det här?
Ett kort tacktal är alltid bättre än ett långt. Alltid. Det beror såklart på att ett kort tal aldrig hinner bli tråkigt, men har potential att vara roligt/intressant. Ett långt tal kommer med nära hundraprocentig garanti tråka ut publiken. Och när publiken är trött och uttråkad kommer eventuella roligheter gå förlorade.
Går du upp och säger att du inte har förberett något tacktal, då borde detta också få konsekvenser. Då borde din mikrofon direkt stängas av och du bryskt visas av scen. Tiden för allas tal borde även halveras och om någon överskrider den med en enda sekund? Då kan jag inte se något annat alternativ än ett kortare fängelsestraff.
