4 år
Diktsamling av Gunnar Ekelöf
– När jag är alldeles liten läser min pappa en dikt av Gunnar Ekelöf för mig.
En lammkotlett beslöt:
ANNONS
Jag vill inte bli äten
Snart låg han full av mask,
Förmultnad och förgäten
– Dikten ger mig ångest. Lever kotletterna på något vis? Men det har det goda med sig att jag äter upp mina köttbitar, och börjar intressera mig för verser. Min fars morfar hette Hugo Hamilton och skrev nonsens-poesi. Jag älskade den här dikten:
Vad världen är stor,
sa Lasse till Masse.
Den är det, min bror,
sa Masse till Lasse.
ANNONS
Och vad vi är små,
sa Lasse till Masse.
Men vi är ju två,
sa Masse till Lasse.
– Den fick mig att känna mig lite mindre liten.
15 år
Gudfadern av Mario Puzo
– Jag har inte kommit i gång med att läsa romaner. Mina föräldrar är besvikna. Men nu har jag ändå börjat läsa en bok som heter Gudfadern av Mario Puzo, och på sidan 24 fattar jag plötsligt; Fan, jag har ju missat något stort. På sidan 24, mitt under systerns bröllop, drar den ovanligt välutrustade Sonny Corleone upp Lucy Mancini i sovrummet, och ligger med henne med all sin kraft. Det är mitt livs första sexscen. När jag långt senare tar fram romanen ur bokhyllan faller boken automatiskt ut på sidan 24. Jag måste ha läst den hundra gånger.
25 år
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
ANNONS
– Jag läser ut Hjalmars Söderbergs Doktor Glas, och stirrat stelt på näst sista raden: Mig gick livet förbi. Jag grips av en sorts skräck. Är det så för mig också? Missar jag allt det viktiga – det roliga? Pågår livet någonstans dit jag inte är bjuden? Meningen stannar i mig, och jag läser allt av Hjalmar Söderberg. Långt senare döper jag min son till Hjalmar, och har fortfarande inte mött en enda svensk författare som skriver lika klart och melodiskt.
40 år
Biblioteket i Babel av Jorge Luis Borges
– Jag sitter i en liten park intill Notre Dame i Paris och läser Borges novellsamling Biblioteket i Babel. Jag vet inte riktigt vad som händer. Det kan vara känslan av vår i luft, eller den lätta berusningen i kroppen efter glaset rödvin jag drack till lunch, men plötsligt blir jag intensivt lycklig, och älskar varenda rad jag läser.
Ett drygt decennium senare åker jag på bokturné över världen, och får ofta frågan: Vilken är den bästa bok du läst? En helt omöjligt jävla fråga, tycker jag. I brist på annat svarar jag Borges noveller, och det har jag hållit fast vid, för att inte krångla till det. Jag vet inte om det är sant, men det är inte osant heller.
60 år
Fråga 7 av Richard Flanagan
– Jag gnäller ibland. Jag läser inte som förr. Den förbannade telefonen rycker i mig hela tiden, och så nyhetsflödet på det, hela vansinnet i världen, algoritmernas illasinnade trick. Men ibland försvinner jag ändå bort. Jag läser Richard Flanagans Fråga 7, helt hypnotiserad. Richard Flanagans far satt i japanskt fångläger, och om inte USA släppt atombomben över Hiroshima skulle fadern helt säkert dött och Richard Flanagan hade aldrig blivit född.
Boken är en helt fantastisk berättelse, både om atombombens historia och Flanagans liv. Men framför allt svindlar min tanke. Min mamma kom till Sverige för att Sovjetunion anföll Finland. Utan andra världskriget skulle inte heller jag ha funnits. Lite jobbigt att det behövdes en katastrof på den nivån för att jag skulle komma till liv.
David Lagercrantz är författaren bakom bästsäljare som ”Jag är Zlatan”, Millenniumserien och kritikerrosade Sherlock Holms-inspirerade deckare. I vår är han aktuell med boken ”Ur djupen ropar jag” – den fjärde fristående spänningsromanen om professor Hans Rekke och polisassistent Micaela Vargas.
Artikeln publicerades ursprungligen hos Cafés syskonsajt King.
