Martin Kragh, Det fallna imperiet – Ryssland och väst under Vladimir Putin
Plötsligt stod han där med basröst, mörk blick och en sorts uråldrig karisma. När kriget bröt ut i februari så hade tryckpressarna precis börjat vevas i gång: Tajmingen för Martin Kraghs bok om Putins Ryssland hade knappast kunnat vara bättre, tyvärr. Även om man gärna hade sluppit Martin Kraghs aktualitet så går det inte att förneka hans trygga famn. Hans bok handlar om det politiska styret i efterkrigstidens Ryssland, landets roll som oljeproducent i klimatomställningen, fantomsmärtorna från murens fall och Putins tankevärld, bland mycket annat. Läs för en grundlig översikt över Rysslands imperiedrömmar.
Joan Didion, Att lära sig själv att leva
Joan Didion beskrivs ofta som en sval stilikon som under 60-talets tryckkokare hängde bland hippies, medborgarrättskämpar och rockstjärnor med sin iskalla blick och fick en andra vår som författare när hon beskrev sorgen efter sin mans och dotters plötsliga bortgång på 2000-talet. Men det är också bara en del av sanningen. Didion var också en utmärkt romanförfattare (som i den ständigt underskattade Play It as It Lays) och, kanske framför allt, politisk skribent.
Förutom böcker om inbördeskriget i El Salvador och Miamis roll under kalla kriget så gavs hennes texter om de amerikanska valen åren 1988–2000 ut i samband med valet 2016, Politiska fiktioner. Skrivet 16 år innan Donald Trump tog makten vilar det minst sagt något profetiskt över hennes dom över den amerikanska partipolitiken: Den har tappat kontakten med väljarna och handlar mest om ett internt maktspel mellan politikerna själva, lobbyister, journalister och strateger som strategiskt gör debatten så korkad som möjligt eftersom de inte är intresserade av egentlig förändring.
En av många som får sig en känga är Bob Woodward, som hon menar har blivit en del av det politiska etablissemanget och vars senare böcker enligt Didion ”saknar mätbar hjärnaktivitet”. Läs den om du vill hitta rötterna till vanliga amerikaners uppror mot de politiska institutionerna, eller om namn som Newt Gingrich och Bob Dole väcker något inom dig. Annars är den nyligen återutgivna Att lära sig själv att leva en perfekt introduktion till Didions sylvassa penna, där Jan Gradvall har handplockat hennes bästa texter genom åren.
Andreas Cervenka, Girig-Sverige – Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika
Ekonomijournalisten Andreas Cervenkas nya bok anlände för bara några månader sedan men har redan kallats för en modern klassiker av recensenter. Cervenka skriver pedagogiskt och med humor om hur Sverige på bara ett par år fick fler dollarmiljardärer än ekonomier som Brasilien och Japan. Är inte det bra då? kanske man undrar. Cervenka beskriver hur Sverige samtidigt blir allt mer ojämlikt i en rasande fart, samtidigt som landets ekonomiska utveckling är svag och befolkningen skuldsatt. Cervenka, som själv är övertygad marknadsliberal, tecknar en bild av ett system som kommer att kollapsa – och som bara skyddar de rikaste.
Woodward/Bernstein, Alla presidentens män
”Gå ut bakvägen. Kör inte din egen bil. Ta taxi till något upplyst hotell, gå en bit och byt till en annan taxi. Men låt inte chauffören köra ända fram.” Instruktionerna som Deepthroat gav Bob Woodward var tydliga: Största möjliga diskretion var ett måste. Deepthroat och Woodward kom överens om ett invecklat signalsystem som gick ut på att flytta på blomkrukor och markeringar i en tidning som Woodward prenumererade på. När källan hade något nytt att meddela träffades de två i ett parkeringsgarage mitt i natten.
Det hela började med ett inbrott i kontorskomplexet Watergate vid Potomac-floden i Washington 1972. Efter lite undersökningar blev det tydligt för journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein att det var Demokraternas högkvarter som varit målet. Med hjälp av Deepthroat tog sig murvelduon högre och högre upp i Vita huset – ända upp till presidenten.
Med hjälp av presidentens egna ljudinspelningar visade sig den buttre Richard Nixon inte bara vara grov i munnen, rasistisk och ganska ofta full i det ovala rummet, han kände till och hade godkänt mörkläggningen kring inbrottet.
Bob Woodwards och Carl Bernsteins klassiker om hur de fällde Nixon är inte bara en klassiker, det är den journalistiska motsvarigheten till Bruce Springsteens 1-2-3-4-inräkning inför sista Born to Run-refrängen: Det är svårt att tänka sig livet utan den. Det är kanske här som murvelromantiken föddes: Kedjerökande reportrar med en skvätt whiskey i kaffekoppen gormar, tryckpressarnas dunkande maskineri, skrivmaskinerna plingar och smattrar samtidigt som den invecklade historien ringlar sig uppåt i hierarkin likt den krulliga telefonsladd som trycks mot den jäktade Carl Bernsteins flygiga frisyr.
Faktum är att boken inte hade blivit av om inte Robert Redford uttryckt att han tänkte köpa filmrättigheterna till boken om den skrevs. (Det var också Redfords idé att flytta fokus från inbrotten till att handla om arbetet med att avslöja skandalen.)
Verklighetens Bob Woodward och Carl Bernstein tillsammans med Dustin Hoffman och Robert Redford. Foto: Getty Images
Hunter S Thompson, Fear and Loathing on the Campaign Trail ‘72
Det vore direkt felaktigt att säga att Hunter S Thompson skulle vara ett gott föredöme för speciellt många, än mindre för journalister som bevakar politik. Men vissa menar att hans uppföljare (nåja) till Fear and Loathing in Las Vegas är en av de viktigaste böcker om amerikansk politik som har skrivits.
Hunter S Thompson slog igenom 1967 med en reportagebok om Hell’s Angels, en bok där han hängde med det beryktade motorcykelgänget och som slutade med att han blev misshandlad halvt till döds. Några år senare uppfann han gonzojournalistiken genom att kasta sig handlöst ut i texten, endast beväpnad med en vilt skjutande rättrådighet, tintade pilotbrillor och enorma mängder droger i bakluckan. Fear and Loathing in Las Vegas är kultboken som blev kultfilm som gjorde Hunter S Thompson till en seriefigur i tonade solglasögon och hawaiiskjorta. Men Hunter S Thompson var också besatt av politik, uppfylld av att dra ner de välpressade byxorna på politiker, lobbyister och journalister.
Faktum är att Hunter S Thompson 1970 själv hade kandiderat till sheriff i Pitkin County, Colorado. På hans valprogram stod punkter om att avkriminalisera droger, förvandla bilgator till gräsklädda gågator, konfiskera polisens vapen och byta namn på Aspen till ”Fat City”. Samma fläckfria professionalitet använde han sig av i sin rapportering om 1972 års presidentvalskampanj som slutade med att hans svurna livsfiende Richard Nixon kom till makten. Fear and Loathing on the Campaign Trail ’72 fokuserar på Demokraternas nomineringsprocess och har hyllats som en milstolpe i genren. Detta trots att Thompson var hög och full under större delen av skrivandet och hade en generös inställning till sanningen. Till exempel påstod han att presidentkandidaten Ed Muskie missbrukade en hallucinogen rot som ofta används för att motverka beroende av opiater.
”Jag fick inte ett enda citat värt att skriva under hela jävla resan”, ska Thompson ha försvarat tilltaget med. Trots försvårande omständigheter var hans blick för cirkusen runt honom skarp. Han vände blicken mot den politiska pressen och dess incestuösa förhållande till de politiker som de skulle bevaka. Enligt Frank Mankiewicz, pressekreterare för Demokraternas kandidat George McGovern, var boken ”the most accurate and least factual” av allt som skrevs om valkampanjen. Kanske är det Thompsons sista triumf. Han blev ett med sin egen karikatyr och hade allt svårare att hålla sina deadlines. Hunter S Thompson förblev en självutnämnd ”political junkie” livet ut, men valde att bevaka valet 1992 via kabel-tv för att sedan faxa in innehållet till Rolling Stone.
Ta-Nehisi Coates, The Case for Reparations
Alla amerikanska klassiker handlar inte om Vietnam. Ta-Nehisi Coates är uppväxt i Baltimore med en pappa som var med i Svarta pantrarna. Han underkändes i grundskolan, sparkades ut från sitt high school två gånger och hoppade av universitetet. Några år senare hade han en blogg på The Atlantic som var så inflytelserik att Barack Obama följde den noggrant.
Coates blev inbjuden till Vita huset för en av Obamas återkommande diskussioner med landets skarpaste hjärnor. Väl inne i Vita huset började han bråka med presidenten. I dag är han en av samtidens mest inflytelserika journalister. Han har publicerat flera hyllade böcker som toppat bästsäljarlistor, blivit Pulitzer-nominerad och översatts till tjugotalet språk. Men det som skrev in Ta-Nehisi Coates i historieböckerna är en artikel i The Atlantic från 2014.
I The Case for Reparations skriver Coates om hur systematisk rasism och begränsade rättigheter för afroamerikaner har levt vidare även efter slaveriet. Coates argumenterar för reparations – ett slags skadestånd för människor vars familj har blivit utsatt för det organiserade slaveriet i amerikanska stater. Coates drar också upp hypotetiska riktlinjer för hur det skulle kunna se ut. Artikeln tog honom två år att skriva. Det blev ett genombrott inte bara för honom själv, utan för debatten kring slaveri i USA. Några år efter att artikeln publicerades gick Coates upp inför USA:s representanthus och argumenterade för sin sak, flera lagändringar har gjorts och nyligen blev hans artikel utsedd till decenniets viktigaste journalistik av New York University.
Johan Rockström, Jorden – Vår planets historia och framtid
Är du sugen på att läsa en bok som rymmer planetens historia, mänsklighetens utveckling och, varför inte, ett gäng lösningar på klimatkrisen? Klimatforskaren Johan Rockström och hållbarhetsanalytikern Owen Gaffney har skrivit en Bat out of hell-fläskig bok som har jämförts med Sapiens, har ett förord av Greta Thunberg och redan har hunnit bli Netflix-dokumentär med David Attenborough som berättarröst. Boken visar på hur sinnessjukt illa ute vi är – men också att det finns en väg ut ur det fossila fängelset, för den som vill.
Diamant Salihu, Tills alla dör
Diamant Salihu, till vardags reporter på SVT, belönades med Stora journalistpriset för sin första bok. Han har ägnat år åt att kartlägga gängkriminaliteten i Sverige och intervjuat 130 personer om striden som har kallats för Rinkebykonflikten i medierna.
Resultatet är en smärtsam skildring av en fruktansvärd våldsspiral som tycks omöjlig att reda ut för polis och myndigheter. Konflikten tar sin början vid ett rån sommaren 2015 och leder till en urspårad våg av mord, skjutningar och våld vars tentakler sprider sig åt alla håll: ner i åldrarna på barn som hamnar mitt i striderna, bort från torgen i Stockholms förorter till Instagram, Snapchat och Spotify och ut i internationella nätverk i Europa.
George Orwell, Hyllning till Katalonien
Det är svårt att tänka sig någon författare som har gjort så stort avtryck på sättet vi ser på totalitarism, övervakning och politiskt maktspel som George Orwell. Med 1984 och Djurfarmen skrev han om storebror, nyspråk, dubbeltänkande och tankepoliser. Man menar också att han är personen som myntade begreppet ”kalla kriget” på engelska. Och att rapa ur sig två allegorier som förändrar sättet man pratar om totalitarism och övervakning kan väl vem som helst göra, kanske, men Orwells storhet som skribent består lika mycket i hans förmåga att själv kasta sig handlöst ut i miljön han skrev om.
Han wallraffade som diskare i Paris och bland bostadslösa i det fattiga London, han skrev om gruvarbetarna i norra England och tog värvning för att slåss mot fascisterna i spanska inbördeskriget. Hyllning till Katalonien är en ögonvittnesskildring från kaoset i inbördeskrigets Spanien. Spanska inbördeskriget bröt ut efter en militärkupp 1936 då en allians av konservativa, nationalister och fascister gjorde revolt mot den sittande regeringen. General Franco samlade grupperingarna bakom sig för att ta sig till makten, med god hjälp av Hitler och Mussolini. Likt flera andra författare bestämde sig Orwell för att själv bege sig mot fronten för att försvara Spanien mot fascismen. Väl på plats träffade han bland annat Ernest Hemingway, skildrade konflikterna mellan de olika vänstergrupperingarna och blev sedermera skjuten i halsen.
När han kom ut från sjukhuset var hans högra hand förlamad och hans röst borta. Kriget hade vänt. Han fick gömma sig från polisen i sönderbombade hus innan han med nöd och näppe lyckades fly till Frankrike. Trots krigets utgång, hans besvikelse över de interna konflikterna och att han knappt överlevt så menade Orwell att det går att hitta ljus även i mörkret. ”Curiously enough”, skrev han mot slutet av boken, ”the whole experience has left me with not less belief but more belief in the decency of human beings.”