Det bästa och sämsta från Way out west dag 1
Nonchalanta artister, trasiga kablar (eller nåt), men också kaxiga 21-åringar som gjorde mos av hela Bananpiren. Här är det bästa och sämsta från Way out west, dag ett.
Way out west drog igång med en jävla dundertorsdag. Vädret levererade, bokningarna var hajpade och Frank Ocean ställde faktiskt inte in.
Men det är klart, allt var inte så fantastiskt som vi hade hoppats och vissa saker var bra mycket bättre än vi hade kunnat tro. Här våra starkaste intryck från festivalens första dag, både positivt och negativt.
Bästa
1. Alma på Bananpiren
21-åriga Alma-Sofia Miettinen från finska Kuopio inledde med ett snack om att svenskar hatar finländare men att vi alla borde supa tillsammans på en båt. (Ja Alma, det sker redan.) Ett enkelt och kärnfullt budskap som tillsynes också var effektivt. Men mest effektiv var så klart hennes enorma röst. Wow! Hennes stora hit "Dye my hair" och nya singeln "Chasing highs" var enormt uppskattade.
2. Young M.A på Bananpiren
I en kultur där HBTQ-personer har haft extra svårt att få utrymme är 25-åriga Young M.A, eller Katorah Marrero som hon heter, en enormt inspirerande artist. Ja, se själva. Hennes låt "Ooouuu" fick hela hiphop-världen att prata om att en ny stjärna vad född.
https://instagram.com/p/BXp1AcMAjXu/
3. Frank Ocean på Flamingo
Han ställde in senast han skulle spela på Way out west. Han lät oss vänta fyra år på sitt andra studioalbum – det hade ju mycket att leva upp till. Och så lät han oss vänta i 20 minuter innan han klev på festivalens största scen – alltså en evighet med festvalmått mätt. Men, han levererade också. Han var oerhört noga med kvällens konstprojekt och avbröt sig själv och bandet inte mindre än fyra gånger för att göra om och göra rätt när han tyckte att något inte stämde. Larvigt för vissa, så klart, eller också bara väldigt noggrant.
Sämst
1. Young Thugs ljudteknik(er?)
Young Thug konkurrerade med The Pixies under torsdagskvällen och drog en mindre (p.g.a. mindre scen) men betydligt mer entusiastisk publik än dem. Tills de lämnades som frågetecken när han klev av scenen utan förklaring och utan att komma tillbaka. Senare blev en tekniker syndabock när han förklarade att det var tjall med strömtillförseln, och så var det med den saken. Innan dess hann folk i alla fall klättra i ställningar. En liten tröst.
2. Migos på Flamingo
Nu sticker vi ut hakan lite här när vi placerar en av festivalens headliners i sämst-kolumnen, men så var intrycket. Entusiasmen var enorm när gruppens dj, Dj Durel, drog igång publiken genom att snurra hits från både Migos och andra, och ropa "are we in Sweden?" en handfull gånger. Sedan studsade Quavo, Offset och Takeoff ut och ja, folk var inte längre lika entusiastiska. Vilket förmodligen hade att göra med att de själva inte var det. Dessutom vill vi låta hiphop-legenden Snoop Dogg ifrågasätta rytmen i deras sätt att rappa.
3. The Pixies på Azalea
Förlåt, igen. Pixies var inte dåliga, inte alls. Men återigen – entusiasmen! Vi låter Cafévännen Joakim Almén, känd från bandet Vinterrevir, förklara vad som skavde.
– Jag har sett dem fem gånger förut och Black Francis (sångaren) har aldrig varit så nonchalant som här. Det låter stundtals fortfarande väldigt bra men den här nonchigheten måste få ett slut, han måste ta det mer seriöst.
– Och det var en så jävla konstig setlist. Jag hade kunnat byta ut 15 av de här låtarna. De kör alldeles för få låtar från deras trumfalbum "Doolitle".
Ja, ni hör ju. Men när de till slut körde "den där Fight Club-låten" (Where is my mind) som nio av tio ur publiken kommit för, blev de flesta ändå nöjda. Även den spelades dock med en viss avsaknad av engagemang, men det har vi å andra sidan stor förståelse för.
