Elin Lanto

Elin Lanto är full­komligt, vanvettigt livrädd för att flyga.
Men hon har hittat ett sätt att handskas med det. Hon vill gärna hålla hand. Men inte bara det – varje gång planet ska lyfta måste hon lägga sig i sin stolsgrannes knä. Detta är inga problem så länge stolsgrannen är en vän, men när hon flyger ensam kan stämningen lätt bli, ja, en smula egendomlig.
Jag möter Elin på Café Fresco i centrala Stockholm när hon lagt just en sådan här ensamflygning bakom sig.
– Jag knackade en kille som satt till höger om mig på axeln och frågade: ”Ursäkta, skulle du ha något emot om jag lade mig ner i ditt knä en stund?” Det hade han inte…

Elin Lanto är kortare än vad man kanske kunde ha trott, en smula uppjagad efter flyg­resan, men på oerhört gott humör. Hennes nya skiva är äntligen klar.
Det har gått nästan tre år sedan debut-
albumet One, med hitlåten I won’t cry som låg etta på singellistan i sju veckor i sträck. Förväntningarna är uppskruvade.
– Det finns låtar på den här skivan som har samma potential som I won’t cry. Jag ser verkligen fram emot publikens respons den här gången.

Elin Lanto är uppvuxen i byn Litslena en mil utanför Enköping. Tillsammans med sina tre syskon levde hon på alla sätt ett idylliskt lantliv i denna minimala by på den svenska landsbygden. Mamma var rektor på en förskola och pappa byggde kök.
Att Elin skulle bli artist kom som en överraskning för alla, inklusive Elin själv.
Under hela barndomen var det dans hon ville hålla på med. Hon tränade varje dag i dansgrenen ”rock and roll” för att bli bäst i Sverige. Vilket hon också, i mitten av tonåren, blev. Först som 17-åring började Elin intressera sig för sång.
– Jag var ju verkligen en lantis och hade ingen aning om hur man skulle gå till väga. Jag bad en kompis som kunde spela keyboard om hjälp och så spelade vi in världshistoriens kanske taffligaste demo. Jag sjöng LeAnn Rimes But I do love you, från min favoritfilm Coyote ugly. Du vet, det är den hon sjunger när hon sitter på taket…

Sedan inväntade Elin rätt tillfälle.
Det kom när hennes pappa en dag fick i uppdrag att bygga om ett kök hos en musikförläggare. Elin följde med, tog mod till sig och lämnade över demon till ­honom.
– Sen ringde det efter några dagar. En person som hette Lasse undrade om jag ville komma till Stockholm för att hälsa på honom. Då hade jag ingen aning om att han var Stikkan Anderssons son. Eller att det var han som hade skrivit Emilias världshit Big big world. Det var först när jag kom upp på hans kontor och såg alla guldskivorna som hängde överallt som jag tänkte: ”Oj då, det här är nog på allvar.”
Lasse Andersson lyssnade på demon i knappt en vers, sen stängde han av den. Elin trodde att det var signalen som betydde ”ring inte oss, vi ringer dig”. Men i stället sa han: ”Jag behöver inte höra mer. Nu vill jag att du lyssnar på en låt som jag har skrivit.”
– Han spelade upp I won’t cry och frågade på stående fot om jag ville spela in den.
Jag hörde på en gång att det var en väldigt bra låt.

Det tog två år att få albumet klart – en lärorik resa för Elin.
– I början visste jag ingenting om någonting. För mig var allt helt nytt, så folk omkring mig hjälpte mig med allt från vilken ögonskugga jag skulle använda till hur musiken skulle låta. I dag har jag mycket mer kontroll över saker och ting. Jag tror att jag blivit en mycket bestämd människa efter den här tiden.

När du var 18 år och just hade slagit igenom sa du: ”Jag ska bli störst i världen.” Står du fast vid det i dag?
– Det är fortfarande mitt mål och det kommer det att vara tills jag lyckas. Jag vill någon gång i framtiden stå på scener runtom i hela världen. Då trodde jag nog att det skulle vara enklare än vad det är. Men om jag gör något, vad det än är, så vill jag bli bäst på det.

Du bor numera i Stockholm, men åter­vänder till din lilla hemby minst en gång
i veckan. Vad är det som lockar med ­hem­bygden så förfärligt?
– Min familj. De bor kvar där och jag är oerhört familjekär. För mig är familjen det viktigaste av allt. Vi ses och äter tillsammans och pratar om veckan som varit och spelar spel. Jag åker hem så fort jag får chansen.

Är du byns stora stolthet? Applåderar de längs vägarna när du kommer hem? Får du gratis mjölk i lanthandeln?
– Haha, nej, man jag märker att de är stolta. De har upptäckt att jag inte bara hade en hit och sedan försvann. De märker att jag håller på att bygga något mer varaktigt.

Du dricker inte alkohol över huvud taget. Varför?
– Jag tycker inte att det är gott, helt enkelt. Jag har provat några gånger, men jag har aldrig varit full. Jag kan visserligen tycka att det ser mysigt ut att dricka ett glas vin till en god middag, men jag tycker alltid att det är godare med Coca-cola.

Du dricker inte och du föredrar hemmakvällar med din familj i Enköping, men det måste finnas skandaler någonstans. Om en chef på en kvällstidning fick tillgång till hela ditt liv, vad skulle han kunna göra en skandal­löpsedel på?
– Vad krävs för att få en skandallöpsedel?

Du har eller har haft ätstörningar. Du är kleptoman. Du blev sexuellt utnyttjad som tonåring. En galen beundrare förföljer dig.
Du är kokainist.
– Haha, nej, då finns det nog inget!

Vilka är dina förebilder bland svenska ­sångare?
– Jag älskar Tommy Nilssons röst. Jag ­lyssnade på honom på högsta volym när jag krockade min bil för ett tag sedan. När det small blev jag så nervös att jag inte fick av bilstereon. Det sprang fram byggjobbare för att hjälpa till och där satt jag kvar i bilen och lyssnade på en dundrande Tommy Nilsson. Det måste ha sett helt sjukt ut.

”Elin Lanto i bilkrock” är en löpsedel.
– Där ser du. Jag kan vara skandalös!

Hur ofta googlar du dig själv?
– Nästan aldrig. Jag kanske har gjort det fem gånger i mitt liv. Dels så hatar jag datorer och kan inget om sånt, dels tycker jag inte att det är så hemskt intressant att läsa vad andra skriver om mig.

Jag googlade dig i går: 278 000 träffar.
– Vad betyder ”träffar”?

Att det står om dig på 278 000 olika sidor på webben. Och du har en hel del beundrare. Det finns många killar på många diskussionsforum där ute som är besatta av dig och ditt utseende.
– Jaha, det är väl roligt. En av mina tjejpolare berättade förresten för mig att hon hade några kill­kompisar som brukade onanera till bilder av mig. Det var en ganska udda sak att höra, det måste jag säga.

Du slog igenom som en 18-åring. I dag är du 23 och har mer och mer valt att satsa på sex appeal i dina framträdanden.
– Det är klart att jag ser på mig själv på ett helt annat sätt nu än för fem år sedan. Utseendet är otroligt viktigt i mitt jobb och jag kan utnyttja det mer än förut. Man måste synas och sticka ut. Titta på hur mitt framträdande i Melodifestivalen såg ut – exakt så vill jag uppfattas som artist.

Melodifestivalen i vintras, där Elin tävlade inför två och en halv miljoner svenskar med låten Money, innebar ett andra genombrott. Elin uppträdde i en svårförglömlig, cabaretinspirerad outfit och gjorde åtminstone halv succé. Hon tog sig vidare till andra chansen, där hon åkte ut mot Jessica Andersson.

Under våren och sommaren har hon för första gången börjat pryda tidningsomslag, hon syns oftare på kändisfester och lever ett märkbart mer offentligt liv än tidigare.
– Jag behövde bli ett mer känt ansikte. Förr visste folk vem jag var, men inte hur jag såg ut. Det behövde jag ändra på. Många såg mig i Melodifestivalen och sånt är viktigt som artist.

Hur är det att vara känd nu då?
– Bara bra, tackar som frågar.

Vad är det bästa med det?
– Det är ju viktigt för mig som artist att vara ett känt ansikte som folk kan relatera till. Rent privat är det inte så stor skillnad. Kanske får jag hjälp snabbare om jag är inne i en klädbutik och kanske får jag enklare bord om jag vill gå och äta på restaurang.

Du spelade inför 700 miljoner tv-tittare i Kina i höstas. Rampfeber?
– Javisst! Men det var bara fantastiskt roligt. Jag var där i samband med att båten Götheborg anlände dit. Kungen och drottningen och Victoria var där samtidigt, i samband med att fartyget kom. Det var ett jättearrangemang alldeles vid ett tempel i Kanton.

Man ser dig ofta på kändisvimmel, men nästan aldrig på Stureplan. Varför?
– Stureplan är verkligen inte min grej. För mig känns den platsen så oerhört ytlig. Någon kommer fram och undrar hur jag mår och jag hinner knappt börja svara på frågan innan personen vänder sig om och börjar tala med andra. Och så alla dessa silikonbröst… Folk får så klart göra som de vill, men om jag mådde så dåligt i mig själv skulle jag nog gå till en psykolog i stället för att operera in saker i brösten.

Ändå är du tillsammans med ”Mr Stureplan”, Niclas Rahm, tidigare nattklubbschef på ökända nattklubben Köket.
– Niclas har slutat arbeta på Stureplan och jobbar nu med pr. Om han varit kvar som nattklubbschef hade det aldrig fungerat mellan oss.

Men han tycker väl att det är roligt att steka runt och dricka champagne i
St Tropez?
– Vi är väldigt olika på det sättet. Niclas vill åka till St Tropez och jag vill åka på husvagnssemester. Min stora dröm är att ta husbilen och stanna till på en camping i en vecka, grilla och ha det fint tillsammans. Men försök få med Niclas på det… Det går inte. Men kanske är det vår olikhet som gör relationen intressant.

När sa du ”Vet du inte vem jag är?” senast?
– Det var faktiskt på Stureplan. Jag kom inte in på Sturecompagniet. Jag upplyste vakten om vem jag var och att jag faktiskt skulle uppträda på stället samma kväll, men han vägrade släppa in mig.

Exakt hur irriterad blir du när folk jämför dig med Emilia?
– Ganska. Men det hände mest i början, för att vi hade samma låtskrivare.
Emilia fick en superhit och sen försvann hon. Är du rädd att samma sak ska hända dig?
– Det är faktiskt inget jag går runt och tänker på. Men min nya skiva är verkligen viktig. Det finns inte mycket utrymme för misslyckanden i den här branschen. Men jag tror oerhört på mig själv. Jag vill ju bli störst
i världen!