Emil Persson: Ghost släpper ny skiva – och är så in i helvete bra

Markus Thunberg | Publicerad 2015-08-19 15:43 | Lästid: 3 minuter

Ghosthajp 2015? Verkligen? Jo, det är exakt det som är poängen.

När gruppen albumdebuterade med Opus eponymous 2010 gick ett sorl genom hårdrocksvärlden. James Hetfield stod i svensk tv iklädd Ghosttröja och uttalade sig lyriskt. Dave Grohl hakade snabbt på och producerade gruppens cover-ep If you have ghost.

Själv minns jag hur jag skulle intervjua förre Guns N’ Roses-basisten Duff McKagan på Sweden Rock Festival 2011. Han satt och sög på en sill i backstagerestaurangen och var enbart intresserad av att prata om Ghost (eller fråga förbipasserande om de måhända ingick i gruppens anonyma ensemble).

– A satanic pope – how great is that? upprepade McKagan med det som på svenska skulle kallas ”fnitter” men där det engelska låneordet ”giggle” egentligen gör de androgyna flämtningarna mer rättvisa.

Han har emellertid rätt: det finns genialitet i konceptet. En satanisk påve är den ultimata paradoxen. Någon har tänkt långt utanför både box och Vatikanstat.

Inför förra albumet Infestissumam (2013) åt jag middag med denne någon i Linköping, gruppens hemort. Utåt är sångaren och låtskrivaren alltjämt en anonym hen håle-figur, men bakom mössan framträder en oerhört smart, humoristisk och trevlig person med storslagna visioner.

”Om påven velat hade han kunnat skriva hits åt världens största artister”

Även om nyhetens behag hunnit lägga sig nu kommer Ghosthajpen att leva vidare så länge de släpper album som nya Meliora. Den ockulta riffrocken från Mercyful Fate och Blue Öyster Cult finns kvar, men det som alltid bländat mig är gruppens förmåga att också blanda in gladpop som spritter upp på köksbordet och buggar omkull kandelabern. Det är det som gör Ghost till en helt egen art i genrefaunan.

Att säga att det finns en särskild plats i helvetet för Bobby Ljunggren är förstås att gå långt, långt över gränsen – men att däremot konstatera att Ghosts sataniska schlagers bär spår av den melodifestivaloide låtskrivaren känns legitimt. Meliora-refränger som From the pinnacle to the pit, Cirice och Absolution skulle lätt kunna orsaka appröstningshaveri. Det är heller ingen slump
att Ghost tidigare gjort covers på schlagerartister som Abba och Army Of Lovers.

Det allra bästa spåret på Meliora är dess mittpunkt: balladen He is. Låten har väckt repeatdjävulen i mig. Den besitter ett plockande akustiskt intro, stämsolon och en patenterad Ghostrefräng som låter sakral och satanisk på samma gång. Grönkålsgenerationen har fått sin egen Fade to black.

Om Ghosts mastermind kallat sig för Bloodshy eller Shellback hade han kunnat skriva hits åt världens största artister och belägra Billboardlistor. Men det gör han inte. Han kallar sig Papa Emeritus III och skriver låtar om satan.

Läskigt? Inte värre än spökemojin som blinkar och räcker ut tungan. Bra? Så in i helvete.

Emil Persson

* * *