Olof Lundh: Vi måste sluta ta allt Zlatan gör med en klackspark

Du bara hatar Zlatan.  Det har du alltid gjort. Han äger dig.” ”Fan vad härligt att Zlatan sätter dig på plats.” Presskonferensen med Zlatan Ibrahimovic inför EM-kvalet mot Moldavien i mars är precis slut. Det tar inte lång tid förrän en del reaktioner når mig via mejl och sociala medier.

Det är de gamla vanliga. Det handlar om att jag hatar Zlatan.

Den här gången har jag ställt frågor om turbulensen i ”skitlandet” Frankrike som gav politiska efterverkningar och min fråga om allt det här påverkar hans vilja att stanna i Paris får följande svar:

– Jag trivs bra i Paris. Allt det som stått och allt det skitsnacket som sägs, jag hade inte kommit till Frankrike om jag inte gillade det. Allt det andra som sägs… De vill dra ner mig från toppen. Det kommer de inte lyckas med, inte ni heller. Jag trivs bra på toppen och det är där jag ska stanna.

Numera är en landslagssamling åtta till tio dagar, två matcher spelas, och de vanliga spelarna portioneras ut fem eller sex stycken om dagen till den mixade zonen där vi står och intervjuar dem.

Det var många år sedan Zlatan Ibrahimovic gjorde ett besök i mixed zone i samband med träningarna inför match. I stället är det numera bara en presskonferens per samling för Zlatan, där Sveriges lagkapten sitter vid ett podium mellan tio minuter och en kvart.

Förr gav Zlatan en presskonferens inför varje match, som de flesta länders lagkaptener gör, men sedan hösten 2012 får det räcka med en per samling. Dessutom står den aldrig uppsatt i det officiella programmet: det ska helst inte komma ut till utländsk press att Zlatan ger en presskonferens, då kan det bli frågor från franska, brittiska eller italienska medier.

Oftast är SVT-sportens Jane Björk först ut på presskonferensen med ett par frågor, om läget och någon aktuell skada. Sedan vandrar de två mikrofonerna vidare och det vore en överdrift att säga att det är slagsmål om dem även om vi är några som gärna vill ställa flera frågor.

Sedan några år livesänder TV4/Fotbollskanalen och kvällstidningarna presskonferenserna inför Sveriges landskamper, så de intresserade kan följa allt, och är därför snabba att reagera om Zlatan varit rapp.

När jag lämnat presskonferensrummet på Friends Arena får jag även några få reaktioner från dem som inte avgudar Sveriges lagkapten. ”Bra att du vågar ställa frågor.” ”Är så trött på svenska journalister som inte vågar ifrågasätta den divan.”

Klimatet kring Zlatan Ibrahimovic har varit
polariserat länge, men i Sverige finns numera ett drag av tystnad, undfallenhet i medierna som känns otidsenlig och ovärdig. Det är som om ingen vågar, kan eller vill lyfta jobbigare frågeställningar.

Oavsett om jag träffar Café efter en förfrågan om att skriva en artikel om att bevaka Zlatan eller om det rör mitt vardagliga jobb så finns ett mått av censur. Vad kan jag säga? Vad kan jag skriva? Hur påverkar det mig och min arbetsgivare? Vad är okej? Hur
reagerar Zlatan och pr-maskineriet runt honom?

Ett ifrågasättande av Zlatan leder inte heller sällan till att man själv får en massa skit. Ett slags självcensur tar lätt över.

Det är problematiskt att balansera bevakningen. Går det ens att lyfta och beundra Zlatans fantastiska framgångar och med rätta hylla honom för dem – och samtidigt faktiskt belysa det som inte är lika charmigt?

E

na veckan lägger Zlatan Ibrahimovic sitt bananskal på min kollega Daniel ”Rasta” Erixons kameralins på väg ut från en landslagsträning i Oslo. Veckan efter hyllas Zlatans och FN:s kampanj mot svälten i världen med ett VM-guld i reklam i Cannes. (Svensken uppträdde under en ligamatch i hennatatueringar på namn över hela kroppen för att lyfta budskapet att 805 miljoner människor svälter i världen.) Svängningarna är typiska för världens kändaste svensk som gör avtryck var han än befinner sig.

Inte oväntat görs bananskalsgrejen om till ett skämt i medierna. Ett roligt upptåg av Zlatan, och min kollega ”Rasta” tog inte så allvarligt på det.

Däremot kan jag undra om förbundet tycker det är okej att Sveriges lagkapten lägger sitt bananskal på en journalist i stället för i en papperskorg?

Men det blir aldrig någon diskussion, skämtandet är etablerat. Klippet på Zlatan visar knappast någon glad gamäng som stannar till efteråt och rätar upp det hela med ett garv.

Det är som om alla vi representanter från medierna bara köper att det är okej att Sveriges lagkapten agerar så och hänvisar till ett skämt. Precis som kring snacket om att Therese Sjögran ska nöja sig med en cykel med Zlatans autograf. Eller sparkarna på olika lagkamrater. Det skämtas och det skämtas hårt. Det är bara några år sedan jag missade landslagets första träning inför en träningsmatch och Zlatan frågade min kollega Patrick Ekwall: ”Var är din flickvän?”

På andra sidan finns mängder av historier om hur Zlatan ställt upp för fans och barn, med ett tålmodigt leende har han gett generöst av sin tid. Jag har en kompis vars son varit svårt sjuk och som två gånger fått träffa Zlatan. De saknar ord för
omtänksamheten, värmen och hur genuin han var.

Eller polaren som såg Zlatan sitta vid ett restaurangbord och aldrig slutade skriva autografer eller ställa upp på selfies med unga och gamla. Hela tiden med sitt patenterade leende. Likadant hör jag från när han var i Sandhamn häromåret och allt stannade av och Zlatans leende gjorde allt folk bad om i form av bilder och autografskrivande.

Jag påstår inte att Zlatan under hela sin karriär haft gräddfil genom medierna, men med åren har bevakningen allt mer kommit att likna den hovet får. Ingen ifrågasätter, eller åtminstone alldeles för få, och det handlar inte om att man som journalist ska få tillgång till fler intervjuer, för det får ingen, utan mer klimatet i stort och en rädsla både för Zlatans reaktion, förbundets reaktion och framför allt fansens reaktion.

Det är aldrig så att det finns någon tvekan om att han är Sveriges störste spelare genom tiderna och förtjänar alla guldbollar – men det måste ändå vara självklart att kunna fråga honom varför han kastar en boll i ansiktet på Färöarnas målvakt när ett gult kort gett avstängning.

Eller om han verkligen tror att vi journalister vill att det ska gå dåligt för Sverige.

Eller varför det var viktigt att han var delägare i den dokumentär som visades på Kanal 5 och där de internationella rättigheterna ägs av förbundet och Zlatan.

M

ånga blev med rätta tjusade av Zlatan
Ibrahimovic när han kom in som en stormvind i svensk fotboll kring millennieskiftet. Klackarna.
Lekfullheten. Kaxigheten.

Vi kluckade åt den avundsjuke lagkamraten Hasse Mattisson som i filmen Blådårar 2 satt och suckade i Malmös FF:s omklädningsrum över den kaxiga ynglingen som återvände från Ajax och Amsterdam efter att ha blivit landets dyraste försäljning och tagit ett kliv som slitvargen Mattisson aldrig skulle få göra.

Även om Zlatan då var naivare och öppnare i umgänget med pressen hade han favoritjournalister. Först jobbade han med Rune Smith på Kvällsposten innan det skar sig och Zlatan bytte till min kollega Hans Linné på Expressen.

Det är alltid svårt att sätta fingret på när det vände men i februari 2002 är jag i Thessaloniki och ser Lars-Tommy trimma sin trupp inför sommarens VM i Japan. Matchen mot Grekland slutar 2–2. Zlatan Ibrahimovic bildar anfall med Marcus Allbäck men Ajaxproffset får nöja sig med en NHL-assist till Sveriges 0–1.

I katakomberna under arenan är det rörigt efter matchen, långt ifrån dagens stela mixade zoner med avspärrningar och vakter. Jag går fram till Zlatan Ibrahimovic och snackar lite och skjuter sedan in frågan om hans nya telefonnummer.

– Givetvis, säger Zlatan och ger mig numret han använder i Holland.

Någon månad senare är jag i Amsterdam. Där har Zlatan svårt att få speltid och är grinig och irriterad. Han har delat ut en smäll i en match och rubrikerna är därefter; ett telefonsamtal slutar i en utskällning och även ett sms som antyder att jag på något sätt skulle ha hackat mig till hans telefonnummer, något han senare även tar upp med Aftonbladets Michael Wagner.

Efter ett VM där Zlatan inte får mycket speltid startar han om i Ajax och under Ronald Koeman får han fart på karriären
på allvar. Nytt tumult uppstår dock när han efter en EM-kvalmatch i Riga i september går på Spy Bar vid fyra på morgonen. På något sätt får Aftonbladet tag på uppgifter som talar om ett bråk på nattklubben med stjärnan inblandad. Löpsedel följer.

I slutändan rinner allt ut i sanden och Aftonbladet har överdrivit – men Zlatan PO-anmäler tidningen. Han får till ett
sponsoravtal i en uppgörelse och gör även en intervju med tidningens sportmagasin S.

Det är en del i att Zlatan under många år bråkar med Aftonbladet, då parterna bland annat blir oense om vad som ingick i sponsordealen. Robert Lauls fejkade och omtalade kontaktannons späder på konflikten 2003. Det gör även en lång redogörelse i sportmagasinet S där en
hotellanställd i Turin ger en detaljerad bild av Zlatans liv på hotellet och därmed bidrar till att försämra situationen ytterligare. Relationerna till medierna spinner därefter utför – inte bara för Aftonbladet, även om tidningen tvingas vänta många år på att få ställa nya frågor till Zlatan. 

Klart är att Zlatan är oerhört mån med vad som skrivs och sägs. Jag har sett på nära håll hur han agerat för att styra hur journalister jobbar eller om han upplever att någon tjänar pengar på hans namn. Som när hans advokater skickar en räkning efter att hans bild använts i marknadsföringssyfte i samband med en tävling häromåret. Eller när han 2005 hamnar i konflikt med OTW efter att produktionsbolaget gett sin intervju inför Fotbollsgalan till en TV4-nyhetssändning. Eller när en arg Zlatan ringer min kollega Hans Linné en halvtimme efter att han smällt in kanonmålet i VM-kvalet i Buda­pest 2005 för att en annan reporter på Expressen i Malmö börjat ställa frågor om Helena Seger.

D

et är irriterat bland tv-journalisterna i Friends Arenas innanmäte. En dryg halvtimme har gått efter slutsignalen av EM-kvalet mellan Sverige och Montenegro i mitten av juni. Skälet till irritationen? Zlatan Ibrahimovic har inte kommit till Kanal 5:s studio efter matchen trots att det svenska fotbollsförbundet lovat att hjälpa till så att det ska ske.

Irritationen rör inte bara Zlatan utan även de som jobbar med de här frågorna
i landslagsledningen, förbundets fotbolls-
chef Lasse Richt och kommunikationschef Niklas Bodell. De ska, enligt min källa, inte ens ha frågat Zlatan Ibrahimovic om han kunde komma till studion. (Bodell och Richt tillbakavisar uppgifterna.)

Men ska det ens behöva vara en diskussion kring huruvida Sveriges lagkapten, som avgjort matchen med två mål, kommer till studion? Efter 15 år i mediernas centrum kan Zlatan Ibrahimovic alla turer: när TV4 sände Sverige–Iran så sent som i mars påpekade han att tv-produktionen gjort fel som börjat på honom i samband med nationalsången i stället för att sluta på honom.

Som TV4-anställd kan jag strunta i om konkurrenten får Zlatan Ibrahimovic till studion, men jag har varit med om det även kring våra sändningar där han och förbundet inte fått det att fungera trots löften om annat. Min tolkning är att man sitter fast i ett beroendeförhållande kring Zlatan Ibrahimovic som bara en blind kan missa, och att man inte vill stöta sig med superstjärnan.

Förbundet har kraftiga ekonomiska
problem efter ett gigantiskt arenabygge, där hela vinsten från Råsunda redan försvunnit, och miljonerna bara fortsatt att rassla i väg på driften av arenan. 2013 förlorade man 68 miljoner på arenan, 2014 runt 45 miljoner. Lägg på två missade VM-slutspel som direkt innebär noll i prispengar och indirekt mindre intäkter från sponsorer och försäljning av tröjor och annat.

I juni meddelade SvFF:s nye general-
sekreterare Håkan Sjöstrand att förbundet ska spara 15 miljoner kronor och skära minst tio tjänster i ett första steg. Under det kommande året ska man även se över kostnaderna kring det nya lyxiga kontoret vid Friends Arena och dessutom ska man utvärdera den sportsliga organisationen.

Då inser nog alla behovet av en stjärna som ger Sverige en chans att nå EM 2016, lockar massorna både till Friends Arena och tv-apparaterna samt intresserar
sponsorer. Ingen vågar säga ett pip som riskerar att rubba förhållandet med honom.

Det var därför fick vi se en landslags­ledning som gick från att ha tokförbjudit sociala medier under landslagssamlingar till att öppna spjällen efter det att Zlatan börjat jobba med sin egen app. Det var därför förbundets produktionsbolag Onside, som bevakade landslaget inifrån, aldrig fick några intervjuer med Zlatan utan fick nöja sig med spelare likt Sebastian Larsson och Anders Svensson, även om Zlatan i juni ställde upp i tre minuter för presschefen Bodell (publicerat på förbundets Youtube-kanal och på Facebook). Det var därför SvFF satte sig som delägare i hans dokumentär. Det är framför allt därför du aldrig hör spelare säga något, trots att dess lagkapten både utåt och inåt kan ifrågasätta landslagets kvalitet, och spelare jag talar med berättar bara om de slipper ha med sina namn.

Fenomenet är heller inget nytt: redan i mars 2005 är jag i Cypern och bevakar uppladdningen inför VM-kvalet i Sofia. Jag har några veckor tidigare skrivit en notis om att alla medier nu åter är välkomna på Zlatans presskonferenser, en text han inte uppskattar. När Zlatan stöter på mig på hotellet första gången är han arg och säkerhetsansvarige Janne Hammarbäck går emellan, andra gången skriker han ilsket: ”Olof, jag ska sätta på dig.”

Förbundets dåvarande kommunikations-
chef Jonas Nystedt står bredvid och jag säger till honom: ”Jamen, vad fan?” Svaret är blixtsnabbt: ”Vadå? Jag hörde inget.”

D

et finns alltid de som tycker att vi är idioter och gamar i pressen och anser att Zlatan gör rätt som går sin egen väg. De struntar i att Kanal 5 gjort en jättesatsning på runt en kvarts miljard kronor för att köpa EM-kvalet i dess helhet, och naturligtvis vill tv-kanalen ha lagkaptenen och hjälten i studion efter Sveriges matcher. För det är hans snack fansen vill höra.

Vi journalister som är kvar efter Sverige–
Montenegro får häcka i den mixade zonen i Friends inre i väntan på Zlatan. Ett avspärrat område där spelarna vallas förbi en fålla med skrivande press, en med radio och en med tv. Där passerar spelare på spelare, men inte Zlatan Ibrahimovic.

Vi kan samtidigt ta del av ett flitigt Instagramflöde från det svenska omklädningsrummet. Där ser vi Zlatan fira segern med lagkamrater som Jonas Olsson, Erkan Zengin och Jimmy Durmaz. De tar bilder när alla ligger i olika badkar eller stående framför skåpen och det är stora leenden för nu väntar semester.

Till slut kommer Zlatan ut i den mixade zonen och stannar till vid tv-kamerorna. Det är SVT:s Johan Kücükaslan som ställer de flesta frågorna under de 111 sekunder som Sveriges lagkapten stannar.

På slutet bryter Aftonbladets webb-tv-
team in och frågar om en bild som på några timmar redan spridits över världen. Den är från inmarschen, precis före avspark, då Zlatan står i spelargången och träffar Melwin Löwdahl, 8, och Frank Johansson Czarnecki, 10, som är maskotar.
Killarnas ögon håller på att poppa ur skallen när de ser sin idol. Zlatan tittar på bilden och säger:

– Det känns bra. Eller ”bra”… Kul för honom att han fick träffa mig. Jag försökte hålla honom lugn.

Många skrattar och Zlatan vänder snabbt och drar vidare mot utgången och en väntande bil. Han har bjudit på det han vill och nu hägrar semester efter en säsong med fyra nya titlar med Paris SG och ett stort kliv närmare EM i Frankrike 2016.

Givetvis fantastiska prestationer och för dem ska han hyllas. Jag fattar symboliken och värdet av hela hans resa för det John Guidetti och U21-gänget tidigare i sommar kallade ”nya Sverige”, men det är ändå något som skaver hos mig.

Varför är det inte okej att fråga om allt det andra? Att han kräver respekt men inte alltid visar det själv? Varför är vi så rädda? Och vad är vi rädda för?

Zlatan är lagkapten för landslaget och representerar därmed en av Sveriges största folkrörelser som ska stå för vissa värderingar som inte rimmar med en del av det han gör.

Jag har inget emot Zlatan, jag skulle inte påstå att jag känner honom som person och det jag hör är att han är helt annan när man träffar honom privat (även om han är tydlig med att sådana som berättar om
honom inte får vara med i det inre efter det).

Inte heller vill jag på minsta sätt ifrågasätta hans sportsliga prestation i det stora perspektivet. Han har inget att bevisa och
har inte haft på många, många år. Jag kan tycka att hela hans livsresa är otroligt häftig och det är bara att beundra drivet och vad han åstadkommit i form av att bli miljardär och blivit en hel industri i form av supporterresor till Barcelona, Milano och Paris, skenande priser på tv-rättigheter, matchtröjor och skor.

Däremot vill jag ge en så fullödig bild av honom som det går och då ingår allt från hyllningar av magiska klackmål och ligatriumfer till att berätta om det som kanske stör bilden och ifrågasätta det.

I dagsläget saknar vi det sistnämnda alltför ofta och det får bevakningen av Zlatan att likna den som medierna ger Carl Gustaf, Victoria, Madeleine och Carl Philip. Det är en fattig bild – som dessutom inte stämmer.

Oavsett vad Zlatan gör fortsätter vi bara vända blad.

Den bäste vi haft – men också ett fenomen som vuxit till ett problem? Olof Lundh har följt landslaget i 18 år och tycker att vi ska sluta ta allt Zlatan gör med en klackspark.

* * *

Den bäste vi haft – men också ett fenomen som vuxit till ett problem? Olof Lundh har följt landslaget i 18 år och tycker att vi ska sluta ta allt Zlatan gör med en klackspark.

* * *

"Du bara hatar Zlatan." Det har du alltid gjort. Han äger dig.” ”Fan vad härligt att Zlatan sätter dig på plats.” Presskonferensen med Zlatan Ibrahimovic inför EM-kvalet mot Moldavien i mars är precis slut. Det tar inte lång tid förrän en del reaktioner når mig via mejl och sociala medier.

Det är de gamla vanliga. Det handlar om att jag hatar Zlatan.

Den här gången har jag ställt frågor om turbulensen i ”skitlandet” Frankrike som gav politiska efterverkningar och min fråga om allt det här påverkar hans vilja att stanna i Paris får följande svar:

– Jag trivs bra i Paris. Allt det som stått och allt det skitsnacket som sägs, jag hade inte kommit till Frankrike om jag inte gillade det. Allt det andra som sägs… De vill dra ner mig från toppen. Det kommer de inte lyckas med, inte ni heller. Jag trivs bra på toppen och det är där jag ska stanna.

Numera är en landslagssamling åtta till tio dagar, två matcher spelas, och de vanliga spelarna portioneras ut fem eller sex stycken om dagen till den mixade zonen där vi står och intervjuar dem.

Det var många år sedan Zlatan Ibrahimovic gjorde ett besök i mixed zone i samband med träningarna inför match. I stället är det numera bara en presskonferens per samling för Zlatan, där Sveriges lagkapten sitter vid ett podium mellan tio minuter och en kvart.

Förr gav Zlatan en presskonferens inför varje match, som de flesta länders lagkaptener gör, men sedan hösten 2012 får det räcka med en per samling. Dessutom står den aldrig uppsatt i det officiella programmet: det ska helst inte komma ut till utländsk press att Zlatan ger en presskonferens, då kan det bli frågor från franska, brittiska eller italienska medier.

Oftast är SVT-sportens Jane Björk först ut på presskonferensen med ett par frågor, om läget och någon aktuell skada. Sedan vandrar de två mikrofonerna vidare och det vore en överdrift att säga att det är slagsmål om dem även om vi är några som gärna vill ställa flera frågor.

Sedan några år livesänder TV4/Fotbollskanalen och kvällstidningarna presskonferenserna inför Sveriges landskamper, så de intresserade kan följa allt, och är därför snabba att reagera om Zlatan varit rapp.

När jag lämnat presskonferensrummet på Friends Arena får jag även några få reaktioner från dem som inte avgudar Sveriges lagkapten. ”Bra att du vågar ställa frågor.” ”Är så trött på svenska journalister som inte vågar ifrågasätta den divan.”

Klimatet kring Zlatan Ibrahimovic har varit polariserat länge, men i Sverige finns numera ett drag av tystnad, undfallenhet i medierna som känns otidsenlig och ovärdig. Det är som om ingen vågar, kan eller vill lyfta jobbigare frågeställningar.

Oavsett om jag träffar Café efter en förfrågan om att skriva en artikel om att bevaka Zlatan eller om det rör mitt vardagliga jobb så finns ett mått av censur. Vad kan jag säga? Vad kan jag skriva? Hur påverkar det mig och min arbetsgivare? Vad är okej? Hur reagerar Zlatan och pr-maskineriet runt honom?

Ett ifrågasättande av Zlatan leder inte heller sällan till att man själv får en massa skit. Ett slags självcensur tar lätt över.

Det är problematiskt att balansera bevakningen. Går det ens att lyfta och beundra Zlatans fantastiska framgångar och med rätta hylla honom för dem – och samtidigt faktiskt belysa det som inte är lika charmigt?

"Du bara hatar Zlatan." Det har du alltid gjort. Han äger dig.” ”Fan vad härligt att Zlatan sätter dig på plats.” Presskonferensen med Zlatan Ibrahimovic inför EM-kvalet mot Moldavien i mars är precis slut. Det tar inte lång tid förrän en del reaktioner når mig via mejl och sociala medier.

Det är de gamla vanliga. Det handlar om att jag hatar Zlatan.

Den här gången har jag ställt frågor om turbulensen i ”skitlandet” Frankrike som gav politiska efterverkningar och min fråga om allt det här påverkar hans vilja att stanna i Paris får följande svar:

– Jag trivs bra i Paris. Allt det som stått och allt det skitsnacket som sägs, jag hade inte kommit till Frankrike om jag inte gillade det. Allt det andra som sägs… De vill dra ner mig från toppen. Det kommer de inte lyckas med, inte ni heller. Jag trivs bra på toppen och det är där jag ska stanna.

Numera är en landslagssamling åtta till tio dagar, två matcher spelas, och de vanliga spelarna portioneras ut fem eller sex stycken om dagen till den mixade zonen där vi står och intervjuar dem.

Det var många år sedan Zlatan Ibrahimovic gjorde ett besök i mixed zone i samband med träningarna inför match. I stället är det numera bara en presskonferens per samling för Zlatan, där Sveriges lagkapten sitter vid ett podium mellan tio minuter och en kvart.

Förr gav Zlatan en presskonferens inför varje match, som de flesta länders lagkaptener gör, men sedan hösten 2012 får det räcka med en per samling. Dessutom står den aldrig uppsatt i det officiella programmet: det ska helst inte komma ut till utländsk press att Zlatan ger en presskonferens, då kan det bli frågor från franska, brittiska eller italienska medier.

Oftast är SVT-sportens Jane Björk först ut på presskonferensen med ett par frågor, om läget och någon aktuell skada. Sedan vandrar de två mikrofonerna vidare och det vore en överdrift att säga att det är slagsmål om dem även om vi är några som gärna vill ställa flera frågor.

Sedan några år livesänder TV4/Fotbollskanalen och kvällstidningarna presskonferenserna inför Sveriges landskamper, så de intresserade kan följa allt, och är därför snabba att reagera om Zlatan varit rapp.

När jag lämnat presskonferensrummet på Friends Arena får jag även några få reaktioner från dem som inte avgudar Sveriges lagkapten. ”Bra att du vågar ställa frågor.” ”Är så trött på svenska journalister som inte vågar ifrågasätta den divan.”

Klimatet kring Zlatan Ibrahimovic har varit polariserat länge, men i Sverige finns numera ett drag av tystnad, undfallenhet i medierna som känns otidsenlig och ovärdig. Det är som om ingen vågar, kan eller vill lyfta jobbigare frågeställningar.

Oavsett om jag träffar Café efter en förfrågan om att skriva en artikel om att bevaka Zlatan eller om det rör mitt vardagliga jobb så finns ett mått av censur. Vad kan jag säga? Vad kan jag skriva? Hur påverkar det mig och min arbetsgivare? Vad är okej? Hur reagerar Zlatan och pr-maskineriet runt honom?

Ett ifrågasättande av Zlatan leder inte heller sällan till att man själv får en massa skit. Ett slags självcensur tar lätt över.

Det är problematiskt att balansera bevakningen. Går det ens att lyfta och beundra Zlatans fantastiska framgångar och med rätta hylla honom för dem – och samtidigt faktiskt belysa det som inte är lika charmigt?

"Du bara hatar Zlatan." Det har du alltid gjort. Han äger dig.” ”Fan vad härligt att Zlatan sätter dig på plats.” Presskonferensen med Zlatan Ibrahimovic inför EM-kvalet mot Moldavien i mars är precis slut. Det tar inte lång tid förrän en del reaktioner når mig via mejl och sociala medier.

Det är de gamla vanliga. Det handlar om att jag hatar Zlatan.

Den här gången har jag ställt frågor om turbulensen i ”skitlandet” Frankrike som gav politiska efterverkningar och min fråga om allt det här påverkar hans vilja att stanna i Paris får följande svar:

– Jag trivs bra i Paris. Allt det som stått och allt det skitsnacket som sägs, jag hade inte kommit till Frankrike om jag inte gillade det. Allt det andra som sägs… De vill dra ner mig från toppen. Det kommer de inte lyckas med, inte ni heller. Jag trivs bra på toppen och det är där jag ska stanna.

Numera är en landslagssamling åtta till tio dagar, två matcher spelas, och de vanliga spelarna portioneras ut fem eller sex stycken om dagen till den mixade zonen där vi står och intervjuar dem.

Det var många år sedan Zlatan Ibrahimovic gjorde ett besök i mixed zone i samband med träningarna inför match. I stället är det numera bara en presskonferens per samling för Zlatan, där Sveriges lagkapten sitter vid ett podium mellan tio minuter och en kvart.

Förr gav Zlatan en presskonferens inför varje match, som de flesta länders lagkaptener gör, men sedan hösten 2012 får det räcka med en per samling. Dessutom står den aldrig uppsatt i det officiella programmet: det ska helst inte komma ut till utländsk press att Zlatan ger en presskonferens, då kan det bli frågor från franska, brittiska eller italienska medier.

Oftast är SVT-sportens Jane Björk först ut på presskonferensen med ett par frågor, om läget och någon aktuell skada. Sedan vandrar de två mikrofonerna vidare och det vore en överdrift att säga att det är slagsmål om dem även om vi är några som gärna vill ställa flera frågor.

Sedan några år livesänder TV4/Fotbollskanalen och kvällstidningarna presskonferenserna inför Sveriges landskamper, så de intresserade kan följa allt, och är därför snabba att reagera om Zlatan varit rapp.

När jag lämnat presskonferensrummet på Friends Arena får jag även några få reaktioner från dem som inte avgudar Sveriges lagkapten. ”Bra att du vågar ställa frågor.” ”Är så trött på svenska journalister som inte vågar ifrågasätta den divan.”

Klimatet kring Zlatan Ibrahimovic har varit polariserat länge, men i Sverige finns numera ett drag av tystnad, undfallenhet i medierna som känns otidsenlig och ovärdig. Det är som om ingen vågar, kan eller vill lyfta jobbigare frågeställningar.

Oavsett om jag träffar Café efter en förfrågan om att skriva en artikel om att bevaka Zlatan eller om det rör mitt vardagliga jobb så finns ett mått av censur. Vad kan jag säga? Vad kan jag skriva? Hur påverkar det mig och min arbetsgivare? Vad är okej? Hur reagerar Zlatan och pr-maskineriet runt honom?

Ett ifrågasättande av Zlatan leder inte heller sällan till att man själv får en massa skit. Ett slags självcensur tar lätt över.

Det är problematiskt att balansera bevakningen. Går det ens att lyfta och beundra Zlatans fantastiska framgångar och med rätta hylla honom för dem – och samtidigt faktiskt belysa det som inte är lika charmigt?

Ena veckan lägger Zlatan Ibrahimovic sitt bananskal på min kollega Daniel ”Rasta” Erixons kameralins på väg ut från en landslagsträning i Oslo. Veckan efter hyllas Zlatans och FN:s kampanj mot svälten i världen med ett VM-guld i reklam i Cannes. (Svensken uppträdde under en ligamatch i hennatatueringar på namn över hela kroppen för att lyfta budskapet att 805 miljoner människor svälter i världen.) Svängningarna är typiska för världens kändaste svensk som gör avtryck var han än befinner sig.

Inte oväntat görs bananskalsgrejen om till ett skämt i medierna. Ett roligt upptåg av Zlatan, och min kollega ”Rasta” tog inte så allvarligt på det.

Däremot kan jag undra om förbundet tycker det är okej att Sveriges lagkapten lägger sitt bananskal på en journalist i stället för i en papperskorg?

Men det blir aldrig någon diskussion, skämtandet är etablerat. Klippet på Zlatan visar knappast någon glad gamäng som stannar till efteråt och rätar upp det hela med ett garv.

Det är som om alla vi representanter från medierna bara köper att det är okej att Sveriges lagkapten agerar så och hänvisar till ett skämt. Precis som kring snacket om att Therese Sjögran ska nöja sig med en cykel med Zlatans autograf. Eller sparkarna på olika lagkamrater. Det skämtas och det skämtas hårt. Det är bara några år sedan jag missade landslagets första träning inför en träningsmatch och Zlatan frågade min kollega Patrick Ekwall: ”Var är din flickvän?”

På andra sidan finns mängder av historier om hur Zlatan ställt upp för fans och barn, med ett tålmodigt leende har han gett generöst av sin tid. Jag har en kompis vars son varit svårt sjuk och som två gånger fått träffa Zlatan. De saknar ord för omtänksamheten, värmen och hur genuin han var.

Eller polaren som såg Zlatan sitta vid ett restaurangbord och aldrig slutade skriva autografer eller ställa upp på selfies med unga och gamla. Hela tiden med sitt patenterade leende. Likadant hör jag från när han var i Sandhamn häromåret och allt stannade av och Zlatans leende gjorde allt folk bad om i form av bilder och autografskrivande.

Jag påstår inte att Zlatan under hela sin karriär haft gräddfil genom medierna, men med åren har bevakningen allt mer kommit att likna den hovet får. Ingen ifrågasätter, eller åtminstone alldeles för få, och det handlar inte om att man som journalist ska få tillgång till fler intervjuer, för det får ingen, utan mer klimatet i stort och en rädsla både för Zlatans reaktion, förbundets reaktion och framför allt fansens reaktion.

Det är aldrig så att det finns någon tvekan om att han är Sveriges störste spelare genom tiderna och förtjänar alla guldbollar – men det måste ändå vara självklart att kunna fråga honom varför han kastar en boll i ansiktet på Färöarnas målvakt när ett gult kort gett avstängning.

Eller om han verkligen tror att vi journalister vill att det ska gå dåligt för Sverige.

Eller varför det var viktigt att han var delägare i den dokumentär som visades på Kanal 5 och där de internationella rättigheterna ägs av förbundet och Zlatan.

Ena veckan lägger Zlatan Ibrahimovic sitt bananskal på min kollega Daniel ”Rasta” Erixons kameralins på väg ut från en landslagsträning i Oslo. Veckan efter hyllas Zlatans och FN:s kampanj mot svälten i världen med ett VM-guld i reklam i Cannes. (Svensken uppträdde under en ligamatch i hennatatueringar på namn över hela kroppen för att lyfta budskapet att 805 miljoner människor svälter i världen.) Svängningarna är typiska för världens kändaste svensk som gör avtryck var han än befinner sig.

Inte oväntat görs bananskalsgrejen om till ett skämt i medierna. Ett roligt upptåg av Zlatan, och min kollega ”Rasta” tog inte så allvarligt på det.

Däremot kan jag undra om förbundet tycker det är okej att Sveriges lagkapten lägger sitt bananskal på en journalist i stället för i en papperskorg?

Men det blir aldrig någon diskussion, skämtandet är etablerat. Klippet på Zlatan visar knappast någon glad gamäng som stannar till efteråt och rätar upp det hela med ett garv.

Det är som om alla vi representanter från medierna bara köper att det är okej att Sveriges lagkapten agerar så och hänvisar till ett skämt. Precis som kring snacket om att Therese Sjögran ska nöja sig med en cykel med Zlatans autograf. Eller sparkarna på olika lagkamrater. Det skämtas och det skämtas hårt. Det är bara några år sedan jag missade landslagets första träning inför en träningsmatch och Zlatan frågade min kollega Patrick Ekwall: ”Var är din flickvän?”

På andra sidan finns mängder av historier om hur Zlatan ställt upp för fans och barn, med ett tålmodigt leende har han gett generöst av sin tid. Jag har en kompis vars son varit svårt sjuk och som två gånger fått träffa Zlatan. De saknar ord för omtänksamheten, värmen och hur genuin han var.

Eller polaren som såg Zlatan sitta vid ett restaurangbord och aldrig slutade skriva autografer eller ställa upp på selfies med unga och gamla. Hela tiden med sitt patenterade leende. Likadant hör jag från när han var i Sandhamn häromåret och allt stannade av och Zlatans leende gjorde allt folk bad om i form av bilder och autografskrivande.

Jag påstår inte att Zlatan under hela sin karriär haft gräddfil genom medierna, men med åren har bevakningen allt mer kommit att likna den hovet får. Ingen ifrågasätter, eller åtminstone alldeles för få, och det handlar inte om att man som journalist ska få tillgång till fler intervjuer, för det får ingen, utan mer klimatet i stort och en rädsla både för Zlatans reaktion, förbundets reaktion och framför allt fansens reaktion.

Det är aldrig så att det finns någon tvekan om att han är Sveriges störste spelare genom tiderna och förtjänar alla guldbollar – men det måste ändå vara självklart att kunna fråga honom varför han kastar en boll i ansiktet på Färöarnas målvakt när ett gult kort gett avstängning.

Eller om han verkligen tror att vi journalister vill att det ska gå dåligt för Sverige.

Eller varför det var viktigt att han var delägare i den dokumentär som visades på Kanal 5 och där de internationella rättigheterna ägs av förbundet och Zlatan.

Ena veckan lägger Zlatan Ibrahimovic sitt bananskal på min kollega Daniel ”Rasta” Erixons kameralins på väg ut från en landslagsträning i Oslo. Veckan efter hyllas Zlatans och FN:s kampanj mot svälten i världen med ett VM-guld i reklam i Cannes. (Svensken uppträdde under en ligamatch i hennatatueringar på namn över hela kroppen för att lyfta budskapet att 805 miljoner människor svälter i världen.) Svängningarna är typiska för världens kändaste svensk som gör avtryck var han än befinner sig.

Inte oväntat görs bananskalsgrejen om till ett skämt i medierna. Ett roligt upptåg av Zlatan, och min kollega ”Rasta” tog inte så allvarligt på det.

Däremot kan jag undra om förbundet tycker det är okej att Sveriges lagkapten lägger sitt bananskal på en journalist i stället för i en papperskorg?

Men det blir aldrig någon diskussion, skämtandet är etablerat. Klippet på Zlatan visar knappast någon glad gamäng som stannar till efteråt och rätar upp det hela med ett garv.

Det är som om alla vi representanter från medierna bara köper att det är okej att Sveriges lagkapten agerar så och hänvisar till ett skämt. Precis som kring snacket om att Therese Sjögran ska nöja sig med en cykel med Zlatans autograf. Eller sparkarna på olika lagkamrater. Det skämtas och det skämtas hårt. Det är bara några år sedan jag missade landslagets första träning inför en träningsmatch och Zlatan frågade min kollega Patrick Ekwall: ”Var är din flickvän?”

På andra sidan finns mängder av historier om hur Zlatan ställt upp för fans och barn, med ett tålmodigt leende har han gett generöst av sin tid. Jag har en kompis vars son varit svårt sjuk och som två gånger fått träffa Zlatan. De saknar ord för omtänksamheten, värmen och hur genuin han var.

Eller polaren som såg Zlatan sitta vid ett restaurangbord och aldrig slutade skriva autografer eller ställa upp på selfies med unga och gamla. Hela tiden med sitt patenterade leende. Likadant hör jag från när han var i Sandhamn häromåret och allt stannade av och Zlatans leende gjorde allt folk bad om i form av bilder och autografskrivande.

Jag påstår inte att Zlatan under hela sin karriär haft gräddfil genom medierna, men med åren har bevakningen allt mer kommit att likna den hovet får. Ingen ifrågasätter, eller åtminstone alldeles för få, och det handlar inte om att man som journalist ska få tillgång till fler intervjuer, för det får ingen, utan mer klimatet i stort och en rädsla både för Zlatans reaktion, förbundets reaktion och framför allt fansens reaktion.

Det är aldrig så att det finns någon tvekan om att han är Sveriges störste spelare genom tiderna och förtjänar alla guldbollar – men det måste ändå vara självklart att kunna fråga honom varför han kastar en boll i ansiktet på Färöarnas målvakt när ett gult kort gett avstängning.

Eller om han verkligen tror att vi journalister vill att det ska gå dåligt för Sverige.

Eller varför det var viktigt att han var delägare i den dokumentär som visades på Kanal 5 och där de internationella rättigheterna ägs av förbundet och Zlatan.

Många blev med rätta tjusade av Zlatan Ibrahimovic när han kom in som en stormvind i svensk fotboll kring millennieskiftet. Klackarna. Lekfullheten. Kaxigheten.

Vi kluckade åt den avundsjuke lagkamraten Hasse Mattisson som i filmen Blådårar 2 satt och suckade i Malmös FF:s omklädningsrum över den kaxiga ynglingen som återvände från Ajax och Amsterdam efter att ha blivit landets dyraste försäljning och tagit ett kliv som slitvargen Mattisson aldrig skulle få göra.

Även om Zlatan då var naivare och öppnare i umgänget med pressen hade han favoritjournalister. Först jobbade han med Rune Smith på Kvällsposten innan det skar sig och Zlatan bytte till min kollega Hans Linné på Expressen.

Det är alltid svårt att sätta fingret på när det vände men i februari 2002 är jag i Thessaloniki och ser Lars-Tommy trimma sin trupp inför sommarens VM i Japan. Matchen mot Grekland slutar 2–2. Zlatan Ibrahimovic bildar anfall med Marcus Allbäck men Ajaxproffset får nöja sig med en NHL-assist till Sveriges 0–1.

I katakomberna under arenan är det rörigt efter matchen, långt ifrån dagens stela mixade zoner med avspärrningar och vakter. Jag går fram till Zlatan Ibrahimovic och snackar lite och skjuter sedan in frågan om hans nya telefonnummer.

– Givetvis, säger Zlatan och ger mig numret han använder i Holland.

Någon månad senare är jag i Amsterdam. Där har Zlatan svårt att få speltid och är grinig och irriterad. Han har delat ut en smäll i en match och rubrikerna är därefter; ett telefonsamtal slutar i en utskällning och även ett sms som antyder att jag på något sätt skulle ha hackat mig till hans telefonnummer, något han senare även tar upp med Aftonbladets Michael Wagner.

Efter ett VM där Zlatan inte får mycket speltid startar han om i Ajax och under Ronald Koeman får han fart på karriären på allvar. Nytt tumult uppstår dock när han efter en EM-kvalmatch i Riga i september går på Spy Bar vid fyra på morgonen. På något sätt får Aftonbladet tag på uppgifter som talar om ett bråk på nattklubben med stjärnan inblandad. Löpsedel följer.

I slutändan rinner allt ut i sanden och Aftonbladet har överdrivit – men Zlatan PO-anmäler tidningen. Han får till ett sponsoravtal i en uppgörelse och gör även en intervju med tidningens sportmagasin S.

Det är en del i att Zlatan under många år bråkar med Aftonbladet, då parterna bland annat blir oense om vad som ingick i sponsordealen. Robert Lauls fejkade och omtalade kontaktannons späder på konflikten 2003. Det gör även en lång redogörelse i sportmagasinet S där en hotellanställd i Turin ger en detaljerad bild av Zlatans liv på hotellet och därmed bidrar till att försämra situationen ytterligare. Relationerna till medierna spinner därefter utför – inte bara för Aftonbladet, även om tidningen tvingas vänta många år på att få ställa nya frågor till Zlatan. 

Klart är att Zlatan är oerhört mån med vad som skrivs och sägs. Jag har sett på nära håll hur han agerat för att styra hur journalister jobbar eller om han upplever att någon tjänar pengar på hans namn. Som när hans advokater skickar en räkning efter att hans bild använts i marknadsföringssyfte i samband med en tävling häromåret. Eller när han 2005 hamnar i konflikt med OTW efter att produktionsbolaget gett sin intervju inför Fotbollsgalan till en TV4-nyhetssändning. Eller när en arg Zlatan ringer min kollega Hans Linné en halvtimme efter att han smällt in kanonmålet i VM-kvalet i Buda­pest 2005 för att en annan reporter på Expressen i Malmö börjat ställa frågor om Helena Seger.

Många blev med rätta tjusade av Zlatan Ibrahimovic när han kom in som en stormvind i svensk fotboll kring millennieskiftet. Klackarna. Lekfullheten. Kaxigheten.

Vi kluckade åt den avundsjuke lagkamraten Hasse Mattisson som i filmen Blådårar 2 satt och suckade i Malmös FF:s omklädningsrum över den kaxiga ynglingen som återvände från Ajax och Amsterdam efter att ha blivit landets dyraste försäljning och tagit ett kliv som slitvargen Mattisson aldrig skulle få göra.

Även om Zlatan då var naivare och öppnare i umgänget med pressen hade han favoritjournalister. Först jobbade han med Rune Smith på Kvällsposten innan det skar sig och Zlatan bytte till min kollega Hans Linné på Expressen.

Det är alltid svårt att sätta fingret på när det vände men i februari 2002 är jag i Thessaloniki och ser Lars-Tommy trimma sin trupp inför sommarens VM i Japan. Matchen mot Grekland slutar 2–2. Zlatan Ibrahimovic bildar anfall med Marcus Allbäck men Ajaxproffset får nöja sig med en NHL-assist till Sveriges 0–1.

I katakomberna under arenan är det rörigt efter matchen, långt ifrån dagens stela mixade zoner med avspärrningar och vakter. Jag går fram till Zlatan Ibrahimovic och snackar lite och skjuter sedan in frågan om hans nya telefonnummer.

– Givetvis, säger Zlatan och ger mig numret han använder i Holland.

Någon månad senare är jag i Amsterdam. Där har Zlatan svårt att få speltid och är grinig och irriterad. Han har delat ut en smäll i en match och rubrikerna är därefter; ett telefonsamtal slutar i en utskällning och även ett sms som antyder att jag på något sätt skulle ha hackat mig till hans telefonnummer, något han senare även tar upp med Aftonbladets Michael Wagner.

Efter ett VM där Zlatan inte får mycket speltid startar han om i Ajax och under Ronald Koeman får han fart på karriären på allvar. Nytt tumult uppstår dock när han efter en EM-kvalmatch i Riga i september går på Spy Bar vid fyra på morgonen. På något sätt får Aftonbladet tag på uppgifter som talar om ett bråk på nattklubben med stjärnan inblandad. Löpsedel följer.

I slutändan rinner allt ut i sanden och Aftonbladet har överdrivit – men Zlatan PO-anmäler tidningen. Han får till ett sponsoravtal i en uppgörelse och gör även en intervju med tidningens sportmagasin S.

Det är en del i att Zlatan under många år bråkar med Aftonbladet, då parterna bland annat blir oense om vad som ingick i sponsordealen. Robert Lauls fejkade och omtalade kontaktannons späder på konflikten 2003. Det gör även en lång redogörelse i sportmagasinet S där en hotellanställd i Turin ger en detaljerad bild av Zlatans liv på hotellet och därmed bidrar till att försämra situationen ytterligare. Relationerna till medierna spinner därefter utför – inte bara för Aftonbladet, även om tidningen tvingas vänta många år på att få ställa nya frågor till Zlatan. 

Klart är att Zlatan är oerhört mån med vad som skrivs och sägs. Jag har sett på nära håll hur han agerat för att styra hur journalister jobbar eller om han upplever att någon tjänar pengar på hans namn. Som när hans advokater skickar en räkning efter att hans bild använts i marknadsföringssyfte i samband med en tävling häromåret. Eller när han 2005 hamnar i konflikt med OTW efter att produktionsbolaget gett sin intervju inför Fotbollsgalan till en TV4-nyhetssändning. Eller när en arg Zlatan ringer min kollega Hans Linné en halvtimme efter att han smällt in kanonmålet i VM-kvalet i Buda­pest 2005 för att en annan reporter på Expressen i Malmö börjat ställa frågor om Helena Seger.

Många blev med rätta tjusade av Zlatan Ibrahimovic när han kom in som en stormvind i svensk fotboll kring millennieskiftet. Klackarna. Lekfullheten. Kaxigheten.

Vi kluckade åt den avundsjuke lagkamraten Hasse Mattisson som i filmen Blådårar 2 satt och suckade i Malmös FF:s omklädningsrum över den kaxiga ynglingen som återvände från Ajax och Amsterdam efter att ha blivit landets dyraste försäljning och tagit ett kliv som slitvargen Mattisson aldrig skulle få göra.

Även om Zlatan då var naivare och öppnare i umgänget med pressen hade han favoritjournalister. Först jobbade han med Rune Smith på Kvällsposten innan det skar sig och Zlatan bytte till min kollega Hans Linné på Expressen.

Det är alltid svårt att sätta fingret på när det vände men i februari 2002 är jag i Thessaloniki och ser Lars-Tommy trimma sin trupp inför sommarens VM i Japan. Matchen mot Grekland slutar 2–2. Zlatan Ibrahimovic bildar anfall med Marcus Allbäck men Ajaxproffset får nöja sig med en NHL-assist till Sveriges 0–1.

I katakomberna under arenan är det rörigt efter matchen, långt ifrån dagens stela mixade zoner med avspärrningar och vakter. Jag går fram till Zlatan Ibrahimovic och snackar lite och skjuter sedan in frågan om hans nya telefonnummer.

– Givetvis, säger Zlatan och ger mig numret han använder i Holland.

Någon månad senare är jag i Amsterdam. Där har Zlatan svårt att få speltid och är grinig och irriterad. Han har delat ut en smäll i en match och rubrikerna är därefter; ett telefonsamtal slutar i en utskällning och även ett sms som antyder att jag på något sätt skulle ha hackat mig till hans telefonnummer, något han senare även tar upp med Aftonbladets Michael Wagner.

Efter ett VM där Zlatan inte får mycket speltid startar han om i Ajax och under Ronald Koeman får han fart på karriären på allvar. Nytt tumult uppstår dock när han efter en EM-kvalmatch i Riga i september går på Spy Bar vid fyra på morgonen. På något sätt får Aftonbladet tag på uppgifter som talar om ett bråk på nattklubben med stjärnan inblandad. Löpsedel följer.

I slutändan rinner allt ut i sanden och Aftonbladet har överdrivit – men Zlatan PO-anmäler tidningen. Han får till ett sponsoravtal i en uppgörelse och gör även en intervju med tidningens sportmagasin S.

Det är en del i att Zlatan under många år bråkar med Aftonbladet, då parterna bland annat blir oense om vad som ingick i sponsordealen. Robert Lauls fejkade och omtalade kontaktannons späder på konflikten 2003. Det gör även en lång redogörelse i sportmagasinet S där en hotellanställd i Turin ger en detaljerad bild av Zlatans liv på hotellet och därmed bidrar till att försämra situationen ytterligare. Relationerna till medierna spinner därefter utför – inte bara för Aftonbladet, även om tidningen tvingas vänta många år på att få ställa nya frågor till Zlatan. 

Klart är att Zlatan är oerhört mån med vad som skrivs och sägs. Jag har sett på nära håll hur han agerat för att styra hur journalister jobbar eller om han upplever att någon tjänar pengar på hans namn. Som när hans advokater skickar en räkning efter att hans bild använts i marknadsföringssyfte i samband med en tävling häromåret. Eller när han 2005 hamnar i konflikt med OTW efter att produktionsbolaget gett sin intervju inför Fotbollsgalan till en TV4-nyhetssändning. Eller när en arg Zlatan ringer min kollega Hans Linné en halvtimme efter att han smällt in kanonmålet i VM-kvalet i Buda­pest 2005 för att en annan reporter på Expressen i Malmö börjat ställa frågor om Helena Seger.

Det är irriterat bland tv-journalisterna i Friends Arenas innanmäte. En dryg halvtimme har gått efter slutsignalen av EM-kvalet mellan Sverige och Montenegro i mitten av juni. Skälet till irritationen? Zlatan Ibrahimovic har inte kommit till Kanal 5:s studio efter matchen trots att det svenska fotbollsförbundet lovat att hjälpa till så att det ska ske.

Irritationen rör inte bara Zlatan utan även de som jobbar med de här frågorna i landslagsledningen, förbundets fotbolls-chef Lasse Richt och kommunikationschef Niklas Bodell. De ska, enligt min källa, inte ens ha frågat Zlatan Ibrahimovic om han kunde komma till studion. (Bodell och Richt tillbakavisar uppgifterna.)

Men ska det ens behöva vara en diskussion kring huruvida Sveriges lagkapten, som avgjort matchen med två mål, kommer till studion? Efter 15 år i mediernas centrum kan Zlatan Ibrahimovic alla turer: när TV4 sände Sverige–Iran så sent som i mars påpekade han att tv-produktionen gjort fel som börjat på honom i samband med nationalsången i stället för att sluta på honom.

Som TV4-anställd kan jag strunta i om konkurrenten får Zlatan Ibrahimovic till studion, men jag har varit med om det även kring våra sändningar där han och förbundet inte fått det att fungera trots löften om annat. Min tolkning är att man sitter fast i ett beroendeförhållande kring Zlatan Ibrahimovic som bara en blind kan missa, och att man inte vill stöta sig med superstjärnan.

Förbundet har kraftiga ekonomiska problem efter ett gigantiskt arenabygge, där hela vinsten från Råsunda redan försvunnit, och miljonerna bara fortsatt att rassla i väg på driften av arenan. 2013 förlorade man 68 miljoner på arenan, 2014 runt 45 miljoner. Lägg på två missade VM-slutspel som direkt innebär noll i prispengar och indirekt mindre intäkter från sponsorer och försäljning av tröjor och annat.

I juni meddelade SvFF:s nye general-sekreterare Håkan Sjöstrand att förbundet ska spara 15 miljoner kronor och skära minst tio tjänster i ett första steg. Under det kommande året ska man även se över kostnaderna kring det nya lyxiga kontoret vid Friends Arena och dessutom ska man utvärdera den sportsliga organisationen.

Då inser nog alla behovet av en stjärna som ger Sverige en chans att nå EM 2016, lockar massorna både till Friends Arena och tv-apparaterna samt intresserar sponsorer. Ingen vågar säga ett pip som riskerar att rubba förhållandet med honom.

Det var därför fick vi se en landslags­ledning som gick från att ha tokförbjudit sociala medier under landslagssamlingar till att öppna spjällen efter det att Zlatan börjat jobba med sin egen app. Det var därför förbundets produktionsbolag Onside, som bevakade landslaget inifrån, aldrig fick några intervjuer med Zlatan utan fick nöja sig med spelare likt Sebastian Larsson och Anders Svensson, även om Zlatan i juni ställde upp i tre minuter för presschefen Bodell (publicerat på förbundets Youtube-kanal och på Facebook). Det var därför SvFF satte sig som delägare i hans dokumentär. Det är framför allt därför du aldrig hör spelare säga något, trots att dess lagkapten både utåt och inåt kan ifrågasätta landslagets kvalitet, och spelare jag talar med berättar bara om de slipper ha med sina namn.

Fenomenet är heller inget nytt: redan i mars 2005 är jag i Cypern och bevakar uppladdningen inför VM-kvalet i Sofia. Jag har några veckor tidigare skrivit en notis om att alla medier nu åter är välkomna på Zlatans presskonferenser, en text han inte uppskattar. När Zlatan stöter på mig på hotellet första gången är han arg och säkerhetsansvarige Janne Hammarbäck går emellan, andra gången skriker han ilsket: ”Olof, jag ska sätta på dig.”

Förbundets dåvarande kommunikations-chef Jonas Nystedt står bredvid och jag säger till honom: ”Jamen, vad fan?” Svaret är blixtsnabbt: ”Vadå? Jag hörde inget.”

Det är irriterat bland tv-journalisterna i Friends Arenas innanmäte. En dryg halvtimme har gått efter slutsignalen av EM-kvalet mellan Sverige och Montenegro i mitten av juni. Skälet till irritationen? Zlatan Ibrahimovic har inte kommit till Kanal 5:s studio efter matchen trots att det svenska fotbollsförbundet lovat att hjälpa till så att det ska ske.

Irritationen rör inte bara Zlatan utan även de som jobbar med de här frågorna i landslagsledningen, förbundets fotbolls-chef Lasse Richt och kommunikationschef Niklas Bodell. De ska, enligt min källa, inte ens ha frågat Zlatan Ibrahimovic om han kunde komma till studion. (Bodell och Richt tillbakavisar uppgifterna.)

Men ska det ens behöva vara en diskussion kring huruvida Sveriges lagkapten, som avgjort matchen med två mål, kommer till studion? Efter 15 år i mediernas centrum kan Zlatan Ibrahimovic alla turer: när TV4 sände Sverige–Iran så sent som i mars påpekade han att tv-produktionen gjort fel som börjat på honom i samband med nationalsången i stället för att sluta på honom.

Som TV4-anställd kan jag strunta i om konkurrenten får Zlatan Ibrahimovic till studion, men jag har varit med om det även kring våra sändningar där han och förbundet inte fått det att fungera trots löften om annat. Min tolkning är att man sitter fast i ett beroendeförhållande kring Zlatan Ibrahimovic som bara en blind kan missa, och att man inte vill stöta sig med superstjärnan.

Förbundet har kraftiga ekonomiska problem efter ett gigantiskt arenabygge, där hela vinsten från Råsunda redan försvunnit, och miljonerna bara fortsatt att rassla i väg på driften av arenan. 2013 förlorade man 68 miljoner på arenan, 2014 runt 45 miljoner. Lägg på två missade VM-slutspel som direkt innebär noll i prispengar och indirekt mindre intäkter från sponsorer och försäljning av tröjor och annat.

I juni meddelade SvFF:s nye general-sekreterare Håkan Sjöstrand att förbundet ska spara 15 miljoner kronor och skära minst tio tjänster i ett första steg. Under det kommande året ska man även se över kostnaderna kring det nya lyxiga kontoret vid Friends Arena och dessutom ska man utvärdera den sportsliga organisationen.

Då inser nog alla behovet av en stjärna som ger Sverige en chans att nå EM 2016, lockar massorna både till Friends Arena och tv-apparaterna samt intresserar sponsorer. Ingen vågar säga ett pip som riskerar att rubba förhållandet med honom.

Det var därför fick vi se en landslags­ledning som gick från att ha tokförbjudit sociala medier under landslagssamlingar till att öppna spjällen efter det att Zlatan börjat jobba med sin egen app. Det var därför förbundets produktionsbolag Onside, som bevakade landslaget inifrån, aldrig fick några intervjuer med Zlatan utan fick nöja sig med spelare likt Sebastian Larsson och Anders Svensson, även om Zlatan i juni ställde upp i tre minuter för presschefen Bodell (publicerat på förbundets Youtube-kanal och på Facebook). Det var därför SvFF satte sig som delägare i hans dokumentär. Det är framför allt därför du aldrig hör spelare säga något, trots att dess lagkapten både utåt och inåt kan ifrågasätta landslagets kvalitet, och spelare jag talar med berättar bara om de slipper ha med sina namn.

Fenomenet är heller inget nytt: redan i mars 2005 är jag i Cypern och bevakar uppladdningen inför VM-kvalet i Sofia. Jag har några veckor tidigare skrivit en notis om att alla medier nu åter är välkomna på Zlatans presskonferenser, en text han inte uppskattar. När Zlatan stöter på mig på hotellet första gången är han arg och säkerhetsansvarige Janne Hammarbäck går emellan, andra gången skriker han ilsket: ”Olof, jag ska sätta på dig.”

Förbundets dåvarande kommunikations-chef Jonas Nystedt står bredvid och jag säger till honom: ”Jamen, vad fan?” Svaret är blixtsnabbt: ”Vadå? Jag hörde inget.”

Det finns alltid de som tycker att vi är idioter och gamar i pressen och anser att Zlatan gör rätt som går sin egen väg. De struntar i att Kanal 5 gjort en jättesatsning på runt en kvarts miljard kronor för att köpa EM-kvalet i dess helhet, och naturligtvis vill tv-kanalen ha lagkaptenen och hjälten i studion efter Sveriges matcher. För det är hans snack fansen vill höra.

Vi journalister som är kvar efter Sverige–Montenegro får häcka i den mixade zonen i Friends inre i väntan på Zlatan. Ett avspärrat område där spelarna vallas förbi en fålla med skrivande press, en med radio och en med tv. Där passerar spelare på spelare, men inte Zlatan Ibrahimovic.

Vi kan samtidigt ta del av ett flitigt Instagramflöde från det svenska omklädningsrummet. Där ser vi Zlatan fira segern med lagkamrater som Jonas Olsson, Erkan Zengin och Jimmy Durmaz. De tar bilder när alla ligger i olika badkar eller stående framför skåpen och det är stora leenden för nu väntar semester.

Till slut kommer Zlatan ut i den mixade zonen och stannar till vid tv-kamerorna. Det är SVT:s Johan Kücükaslan som ställer de flesta frågorna under de 111 sekunder som Sveriges lagkapten stannar.

På slutet bryter Aftonbladets webb-tv-team in och frågar om en bild som på några timmar redan spridits över världen. Den är från inmarschen, precis före avspark, då Zlatan står i spelargången och träffar Melwin Löwdahl, 8, och Frank Johansson Czarnecki, 10, som är maskotar.
Killarnas ögon håller på att poppa ur skallen när de ser sin idol. Zlatan tittar på bilden och säger:

– Det känns bra. Eller ”bra”… Kul för honom att han fick träffa mig. Jag försökte hålla honom lugn.

Många skrattar och Zlatan vänder snabbt och drar vidare mot utgången och en väntande bil. Han har bjudit på det han vill och nu hägrar semester efter en säsong med fyra nya titlar med Paris SG och ett stort kliv närmare EM i Frankrike 2016.

Givetvis fantastiska prestationer och för dem ska han hyllas. Jag fattar symboliken och värdet av hela hans resa för det John Guidetti och U21-gänget tidigare i sommar kallade ”nya Sverige”, men det är ändå något som skaver hos mig.

Varför är det inte okej att fråga om allt det andra? Att han kräver respekt men inte alltid visar det själv? Varför är vi så rädda? Och vad är vi rädda för?

Zlatan är lagkapten för landslaget och representerar därmed en av Sveriges största folkrörelser som ska stå för vissa värderingar som inte rimmar med en del av det han gör.

Jag har inget emot Zlatan, jag skulle inte påstå att jag känner honom som person och det jag hör är att han är helt annan när man träffar honom privat (även om han är tydlig med att sådana som berättar om
honom inte får vara med i det inre efter det).

Inte heller vill jag på minsta sätt ifrågasätta hans sportsliga prestation i det stora perspektivet. Han har inget att bevisa och
har inte haft på många, många år. Jag kan tycka att hela hans livsresa är otroligt häftig och det är bara att beundra drivet och vad han åstadkommit i form av att bli miljardär och blivit en hel industri i form av supporterresor till Barcelona, Milano och Paris, skenande priser på tv-rättigheter, matchtröjor och skor.

Däremot vill jag ge en så fullödig bild av honom som det går och då ingår allt från hyllningar av magiska klackmål och ligatriumfer till att berätta om det som kanske stör bilden och ifrågasätta det.

I dagsläget saknar vi det sistnämnda alltför ofta och det får bevakningen av Zlatan att likna den som medierna ger Carl Gustaf, Victoria, Madeleine och Carl Philip. Det är en fattig bild – som dessutom inte stämmer.

Oavsett vad Zlatan gör fortsätter vi bara vända blad.

Det finns alltid de som tycker att vi är idioter och gamar i pressen och anser att Zlatan gör rätt som går sin egen väg. De struntar i att Kanal 5 gjort en jättesatsning på runt en kvarts miljard kronor för att köpa EM-kvalet i dess helhet, och naturligtvis vill tv-kanalen ha lagkaptenen och hjälten i studion efter Sveriges matcher. För det är hans snack fansen vill höra.

Vi journalister som är kvar efter Sverige–Montenegro får häcka i den mixade zonen i Friends inre i väntan på Zlatan. Ett avspärrat område där spelarna vallas förbi en fålla med skrivande press, en med radio och en med tv. Där passerar spelare på spelare, men inte Zlatan Ibrahimovic.

Vi kan samtidigt ta del av ett flitigt Instagramflöde från det svenska omklädningsrummet. Där ser vi Zlatan fira segern med lagkamrater som Jonas Olsson, Erkan Zengin och Jimmy Durmaz. De tar bilder när alla ligger i olika badkar eller stående framför skåpen och det är stora leenden för nu väntar semester.

Till slut kommer Zlatan ut i den mixade zonen och stannar till vid tv-kamerorna. Det är SVT:s Johan Kücükaslan som ställer de flesta frågorna under de 111 sekunder som Sveriges lagkapten stannar.

På slutet bryter Aftonbladets webb-tv-team in och frågar om en bild som på några timmar redan spridits över världen. Den är från inmarschen, precis före avspark, då Zlatan står i spelargången och träffar Melwin Löwdahl, 8, och Frank Johansson Czarnecki, 10, som är maskotar.
Killarnas ögon håller på att poppa ur skallen när de ser sin idol. Zlatan tittar på bilden och säger:

– Det känns bra. Eller ”bra”… Kul för honom att han fick träffa mig. Jag försökte hålla honom lugn.

Många skrattar och Zlatan vänder snabbt och drar vidare mot utgången och en väntande bil. Han har bjudit på det han vill och nu hägrar semester efter en säsong med fyra nya titlar med Paris SG och ett stort kliv närmare EM i Frankrike 2016.

Givetvis fantastiska prestationer och för dem ska han hyllas. Jag fattar symboliken och värdet av hela hans resa för det John Guidetti och U21-gänget tidigare i sommar kallade ”nya Sverige”, men det är ändå något som skaver hos mig.

Varför är det inte okej att fråga om allt det andra? Att han kräver respekt men inte alltid visar det själv? Varför är vi så rädda? Och vad är vi rädda för?

Zlatan är lagkapten för landslaget och representerar därmed en av Sveriges största folkrörelser som ska stå för vissa värderingar som inte rimmar med en del av det han gör.

Jag har inget emot Zlatan, jag skulle inte påstå att jag känner honom som person och det jag hör är att han är helt annan när man träffar honom privat (även om han är tydlig med att sådana som berättar om
honom inte får vara med i det inre efter det).

Inte heller vill jag på minsta sätt ifrågasätta hans sportsliga prestation i det stora perspektivet. Han har inget att bevisa och
har inte haft på många, många år. Jag kan tycka att hela hans livsresa är otroligt häftig och det är bara att beundra drivet och vad han åstadkommit i form av att bli miljardär och blivit en hel industri i form av supporterresor till Barcelona, Milano och Paris, skenande priser på tv-rättigheter, matchtröjor och skor.

Däremot vill jag ge en så fullödig bild av honom som det går och då ingår allt från hyllningar av magiska klackmål och ligatriumfer till att berätta om det som kanske stör bilden och ifrågasätta det.

I dagsläget saknar vi det sistnämnda alltför ofta och det får bevakningen av Zlatan att likna den som medierna ger Carl Gustaf, Victoria, Madeleine och Carl Philip. Det är en fattig bild – som dessutom inte stämmer.

Oavsett vad Zlatan gör fortsätter vi bara vända blad.

Det finns alltid de som tycker att vi är idioter och gamar i pressen och anser att Zlatan gör rätt som går sin egen väg. De struntar i att Kanal 5 gjort en jättesatsning på runt en kvarts miljard kronor för att köpa EM-kvalet i dess helhet, och naturligtvis vill tv-kanalen ha lagkaptenen och hjälten i studion efter Sveriges matcher. För det är hans snack fansen vill höra.

Vi journalister som är kvar efter Sverige–Montenegro får häcka i den mixade zonen i Friends inre i väntan på Zlatan. Ett avspärrat område där spelarna vallas förbi en fålla med skrivande press, en med radio och en med tv. Där passerar spelare på spelare, men inte Zlatan Ibrahimovic.

Vi kan samtidigt ta del av ett flitigt Instagramflöde från det svenska omklädningsrummet. Där ser vi Zlatan fira segern med lagkamrater som Jonas Olsson, Erkan Zengin och Jimmy Durmaz. De tar bilder när alla ligger i olika badkar eller stående framför skåpen och det är stora leenden för nu väntar semester.

Till slut kommer Zlatan ut i den mixade zonen och stannar till vid tv-kamerorna. Det är SVT:s Johan Kücükaslan som ställer de flesta frågorna under de 111 sekunder som Sveriges lagkapten stannar.

På slutet bryter Aftonbladets webb-tv-team in och frågar om en bild som på några timmar redan spridits över världen. Den är från inmarschen, precis före avspark, då Zlatan står i spelargången och träffar Melwin Löwdahl, 8, och Frank Johansson Czarnecki, 10, som är maskotar.
Killarnas ögon håller på att poppa ur skallen när de ser sin idol. Zlatan tittar på bilden och säger:

– Det känns bra. Eller ”bra”… Kul för honom att han fick träffa mig. Jag försökte hålla honom lugn.

Många skrattar och Zlatan vänder snabbt och drar vidare mot utgången och en väntande bil. Han har bjudit på det han vill och nu hägrar semester efter en säsong med fyra nya titlar med Paris SG och ett stort kliv närmare EM i Frankrike 2016.

Givetvis fantastiska prestationer och för dem ska han hyllas. Jag fattar symboliken och värdet av hela hans resa för det John Guidetti och U21-gänget tidigare i sommar kallade ”nya Sverige”, men det är ändå något som skaver hos mig.

Varför är det inte okej att fråga om allt det andra? Att han kräver respekt men inte alltid visar det själv? Varför är vi så rädda? Och vad är vi rädda för?

Zlatan är lagkapten för landslaget och representerar därmed en av Sveriges största folkrörelser som ska stå för vissa värderingar som inte rimmar med en del av det han gör.

Jag har inget emot Zlatan, jag skulle inte påstå att jag känner honom som person och det jag hör är att han är helt annan när man träffar honom privat (även om han är tydlig med att sådana som berättar om
honom inte får vara med i det inre efter det).

Inte heller vill jag på minsta sätt ifrågasätta hans sportsliga prestation i det stora perspektivet. Han har inget att bevisa och
har inte haft på många, många år. Jag kan tycka att hela hans livsresa är otroligt häftig och det är bara att beundra drivet och vad han åstadkommit i form av att bli miljardär och blivit en hel industri i form av supporterresor till Barcelona, Milano och Paris, skenande priser på tv-rättigheter, matchtröjor och skor.

Däremot vill jag ge en så fullödig bild av honom som det går och då ingår allt från hyllningar av magiska klackmål och ligatriumfer till att berätta om det som kanske stör bilden och ifrågasätta det.

I dagsläget saknar vi det sistnämnda alltför ofta och det får bevakningen av Zlatan att likna den som medierna ger Carl Gustaf, Victoria, Madeleine och Carl Philip. Det är en fattig bild – som dessutom inte stämmer.

Oavsett vad Zlatan gör fortsätter vi bara vända blad.

Olof Lundh

Det finns alltid de som tycker att vi är idioter och gamar i pressen och anser att Zlatan gör rätt som går sin egen väg. De struntar i att Kanal 5 gjort en jättesatsning på runt en kvarts miljard kronor för att köpa EM-kvalet i dess helhet, och naturligtvis vill tv-kanalen ha lagkaptenen och hjälten i studion efter Sveriges matcher. För det är hans snack fansen vill höra.

Vi journalister som är kvar efter Sverige–Montenegro får häcka i den mixade zonen i Friends inre i väntan på Zlatan. Ett avspärrat område där spelarna vallas förbi en fålla med skrivande press, en med radio och en med tv. Där passerar spelare på spelare, men inte Zlatan Ibrahimovic.

Vi kan samtidigt ta del av ett flitigt Instagramflöde från det svenska omklädningsrummet. Där ser vi Zlatan fira segern med lagkamrater som Jonas Olsson, Erkan Zengin och Jimmy Durmaz. De tar bilder när alla ligger i olika badkar eller stående framför skåpen och det är stora leenden för nu väntar semester.

Till slut kommer Zlatan ut i den mixade zonen och stannar till vid tv-kamerorna. Det är SVT:s Johan Kücükaslan som ställer de flesta frågorna under de 111 sekunder som Sveriges lagkapten stannar.

På slutet bryter Aftonbladets webb-tv-team in och frågar om en bild som på några timmar redan spridits över världen. Den är från inmarschen, precis före avspark, då Zlatan står i spelargången och träffar Melwin Löwdahl, 8, och Frank Johansson Czarnecki, 10, som är maskotar.
Killarnas ögon håller på att poppa ur skallen när de ser sin idol. Zlatan tittar på bilden och säger:

– Det känns bra. Eller ”bra”… Kul för honom att han fick träffa mig. Jag försökte hålla honom lugn.

Många skrattar och Zlatan vänder snabbt och drar vidare mot utgången och en väntande bil. Han har bjudit på det han vill och nu hägrar semester efter en säsong med fyra nya titlar med Paris SG och ett stort kliv närmare EM i Frankrike 2016.

Givetvis fantastiska prestationer och för dem ska han hyllas. Jag fattar symboliken och värdet av hela hans resa för det John Guidetti och U21-gänget tidigare i sommar kallade ”nya Sverige”, men det är ändå något som skaver hos mig.

Varför är det inte okej att fråga om allt det andra? Att han kräver respekt men inte alltid visar det själv? Varför är vi så rädda? Och vad är vi rädda för?

Zlatan är lagkapten för landslaget och representerar därmed en av Sveriges största folkrörelser som ska stå för vissa värderingar som inte rimmar med en del av det han gör.

Jag har inget emot Zlatan, jag skulle inte påstå att jag känner honom som person och det jag hör är att han är helt annan när man träffar honom privat (även om han är tydlig med att sådana som berättar om
honom inte får vara med i det inre efter det).

Inte heller vill jag på minsta sätt ifrågasätta hans sportsliga prestation i det stora perspektivet. Han har inget att bevisa och
har inte haft på många, många år. Jag kan tycka att hela hans livsresa är otroligt häftig och det är bara att beundra drivet och vad han åstadkommit i form av att bli miljardär och blivit en hel industri i form av supporterresor till Barcelona, Milano och Paris, skenande priser på tv-rättigheter, matchtröjor och skor.

Däremot vill jag ge en så fullödig bild av honom som det går och då ingår allt från hyllningar av magiska klackmål och ligatriumfer till att berätta om det som kanske stör bilden och ifrågasätta det.

I dagsläget saknar vi det sistnämnda alltför ofta och det får bevakningen av Zlatan att likna den som medierna ger Carl Gustaf, Victoria, Madeleine och Carl Philip. Det är en fattig bild – som dessutom inte stämmer.

Oavsett vad Zlatan gör fortsätter vi bara vända blad.

Olof Lundh