Hoppa till innehåll

Fem saker du bör känna till om 50-årsfirande ”Carrie”

Det har gått exakt femtio år sedan Stephen Kings odödliga skräckklassiker Carrie gavs ut för första gången. Författaren och King-älskaren Helena Dahlgren listar fem saker du bör känna till om boken. Hint: det är kanske inte de mest uppenbara…

1. Du hade (nästan) kunnat läsa den i en herrtidning 

Som ung, oupptäckt författare, och faktiskt även senare, publicerade Stephen King en lång rad skräckberättelser i herrmagasin som Playboy, Penthouse och Cavalier. Många av dessa har därefter återutgetts i novellsamlingar som Night Shift och Skeleton Crew och är, när de är som bäst, ett starkt case för alla som genom historien hävdat att de läser porrblaskor för artiklarnas skull. Faktum är att även Carrie var tänkt att publiceras i en herrtidning från början. Undrar hur den ikoniska öppningsscenen, där Carrie får mens i skolduschen och bombarderas med tamponger och bindor av sina mobbare, hade tagits emot av Cavalier Magazines läsekrets på 1970-talet? Det kommer vi aldrig att få reda på, men uppmärksamma Constant Readers noterar att baren som Ewen Highs avgångsklass planerar att besöka efter balen heter … just det, Cavalier.

2. Tacka Tabitha för att boken blev till

När Stephen väl beslutat sig för att skippa herrtidningsspåret började han skriva på det första utkastet till ”Carrie”. Han blev dock missnöjd, och fann bokens planerade omfång – för långt för en novell, för kort för att kännas som en roman – så pass besvärligt att han kastade manuset i papperskorgen efter att ha skrivit några sidor. Med Kings egna ord: vem vill läsa en bok om en fattig tjej med mensproblem? Som tur är fiskade hans fru, författaren Tabitha King, upp manuset och läste det. Hon övertalade sin make att inte ge upp och resten är historia. När King så småningom fick ett telegram från förlaget Doubleday som löd ”CONGRATULATIONS. CARRIE OFFICALLY A DOUBLEDAY BOOK. IS $2500 ADVANCE OKAY? THE FUTURE LIES AHEAD”  hoppas jag att han rusade ut och köpte en stor bukett rosor åt henne. Minst.

Tabitha och Stephen: två personer som verkar nästan exakt lika bekväma med att bli fotograferade. Foto: Getty Images

3. Carrie White är inspirerad av verkliga personer från Kings skoltid

Det sägs ibland att King fick idén till ”Carrie” i en dröm, men det är bara en del av sanningen. Mer sannolikt är att hans tid som vaktmästare på en gymnasieskola, där han bland annat städade flickornas omklädningsrum och med egna ögon såg De Där Tampongbehållarna, blev ett slags idémässigt startskott. Karaktären Carietta ”Carrie” White baserade King delvis på två flickor som han själv gått i skolan med. De två flickorna var skolans största mobboffer och en av dem hade en strängt religiös mamma som tvingade henne att gå runt med ett krucifix om halsen. När King började skriva ”Carrie” var båda döda, en av epilepsi och en i suicid. ”Sällan har jag utforskat så smaklöst territorium”, skriver King i sin skrivarhandbok/självbiografi Att skriva.

4. Den utspelar sig, av ytterst oklara skäl, i framtiden (typ)

Carrie är en sorts kollektivroman där den allvetande berättaren samsas med tidningsartiklar och utdrag ur fiktiva fackböcker (ett lite krångligt sätt för mig att säga att King hittade på rubbet själv). Det ger boken en dokumentär metakänsla à la Blair Witch Project, samtidigt som de många rösterna och vittnesmålen blir en mörk, punkig sorgesång över flickan som ingen ville hjälpa i tid. Fastän den amerikanska förstaupplagan utkom i april 1974 utspelar den sig några år in i framtiden, 1979. Jag har dammsugit internet och kan konstatera att King gör så här ibland, till exempel i mastodontromanen Pestens tidVarför är en annan historia. Kanske räknade han med att det skulle ta ett tag för boken att bli utgiven – eller så är förskjutningen av tiden ett mörkt omen, en varning till den samtida läsaren. Det här kan hända i just din stad när du minst anar det, vänta du bara.

Filmen från 1976 med Sissy Spacek bidrog starkt till att göra denna mörka hämndberättelse så populär.

5. Någon tyckte det var en bra idé att göra en Broadwaymusikal av Carrie (spoiler alert: det var ingen bra idé)

Ni känner säkert till den unisont hyllade filmatiseringen av Brian De Palma från 1976 med Sissy Spacek i huvudrollen. Sedan dess har Kings debutroman filmats två gånger till, 2002 och 2013, samt fått en lätt oklar uppföljare (Carrie 2: The Rage) som inte har ett dugg med boken att göra.

Mindre känt är kanske att det gjordes en musikal om Carrie 1988. På papperet var det faktiskt en god idé: såväl Royal Shakespeare Company som gamla rutinerade Broadwayrävar var inblandade i projektet, manus skrevs av Lawrence D. Cohen som var manusförfattare till De Palmas film och Darlene Love, känd för att ha sjungit den underbara Phil Spector-producerade jullåten Christmas (Baby Please Come Home), spelade Carries gympalärare. I praktiken … gick det inte så bra. Faktum är att Carrie: The Musical är allmänt sedd som tidernas största Broadwayflopp. Musikalen lades i malpåse efter endast ett fåtal föreställningar, men fortsätter att skapa små ringar på vattnet i populärkulturen då och då. Det finns en ambitiös dokumentär om spektaklet som är väl värd att kolla in, och 1992 utkom Ken Mendelbaums bok Not Since Carrie: Forty Years of Broadway Musical Flops. Titeln säger väl allt, egentligen. 

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.