När bilden publicerades på Entertainment Weeklys webbplats började Bill Skarsgård undra vad han egentligen hade gett sig in på. Han hade fortfarande inte spelat in sin första scen till filmatiseringen av Stephen Kings klassiska skräckroman Det, utan hade bara fotograferats efter en sminkning. Han var inte förberedd på den här responsen. I anslutning till artikeln fylldes det på med mer och mer kommenterarer från läsare. Och känslorna var oväntat starka.
– Det blev jättekonstigt. Jag aldrig gjort något där det funnits sånt intresse på förhand och då hade jag inte ens gjort mitt arbete än, säger han.
Sedan beställer han en wallenbergare. Platsen är anrika restaurang Prinsen i centrala Stockholm och Bill Skarsgårds semester har börjat, även om han klämt in någon intervju här och där (om inte annat får han äta på bra krogar). Det är lite lustigt hur olika de skådespelande bröderna Skarsgård är rent utseendemässigt. Alexander, Gustaf och Bill har fått så olika fysiska dispositioner att familjeharmonin torde vara intakt, även om det då och då – särskilt när han ler – går att se gemensamma drag med hans äldsta storebror. Och bröderna kan förstås vara ett stöd när det blir hysteri kring en bild av ens rollfigur.
– Det kändes verkligen som att folk väntade med baseballträn för att slå sönder min prestation. Det fanns alla möjliga förväntningar och det blev ganska tufft, säger han.
Bill Skarsgård var dessutom själv redan på plats i Toronto där filmen spelades in, men hade fortfarande veckor kvar innan hans första scen skulle spelas in.
– Det fanns lite för mycket tid att tänka, säger han.
Nu var det förstås inte vilken roll som helst. Clownen Pennywise (Snåljåp i den svenska utgåvan), som hemsöker den lilla staden Derry och mördar dess barn, har blivit en av de mest ikoniska skräckfigurerna i litteraturhistorien. Som barn såg Bill Skarsgård bara glimtar av den första filmatiseringen, en miniserie, men han kände till den otäcka karaktären.
– Boken var tydligen förfärligt dålig för clownerna. Jag kollade en dokumentär på Netflix och innan Det släpptes så fanns det såklart barn som tyckte att clowner var otäcka, men det fanns ingen kollektiv uppfattning om att clowner var läskiga. I dag är ju clowner lika associerade med skräck som med att det ska vara något kul. Säg bara ordet clown och du associerar direkt till något läskigt, det är väl kanske det där påmålade leendet? Det är fan imponerande att han haft sån impact som författare. Sen tror jag att Stephen King själv var rädd för clowner.
Av allt att döma kommer inte Bill Skarsgård att medverka till att förbättra yrkesgruppens rykte. När han väntat tre veckor i Toronto var det äntligen dags för honom att få spela Pennywise på riktigt. Och särskilt en av scenerna blev ett kvitto på hur väl han hade lyckats. Det skulle vara med några små barn i en scen. De var statister som skjutsats dit av sina föräldrar och ingen hade fått se Bill Skarsgårds Pennywise innan dess. Barnen verkade åtminstone vara helt oförberedda på vad som väntade, för när Bill Skarsgård kom ut i sin mundering kunde han se deras reaktioner. Och de var inte spelade.
Bill Skarsgård berättade om det i en rolig intervju som hans bror Alexander Skarsgård gjorde med honom för amerikanska Interview:
– Vissa av dem kunde inte titta på mig och några stod och skakade. Ett barn började gråta. Och när han började gråta skrek regissören ”Action!”. Och när en regissör skriker action, då gör jag mitt jobb. En del av ungarna blev helt skräckslagna och började gråta mitt under tagningen. Och då började jag fråga mig vad jag egentligen sysslade med. Det är ju hemskt. Jag kommer ju att ha gett ungarna men för livet!
Samtidigt var det bra för självförtroendet. Och när trailern till filmen släpptes i mars övertrumfade den alla förväntningar på intresse. Första dygnet sågs den 197 miljoner gånger. Det var ett nytt rekord. Det tidigare var The fate of the furious med det i sammanhanget nästan futtiga 139 miljoner visningar.
•••
Det har inte ens gått tio år sedan en småfull Bill Skarsgård tjatade sig till det som kom att bli hans genombrottsroll – Martin i Himlen är oskyldigt blå av Hannes Holm. Han hade redan gjort en del mindre roller, bland annat i Arn, men det här var första gången som Bill Skarsgård kände att han verkligen, verkligen ville ha en. Han tjatade på Hannes Holm på en premiärfest för Kenny Starfighter och det verkar ha avgjort saken. Egentligen hade Bill Skarsgård filmdebuterat långt tidigare och haft flera småroller, men det var i ungefär den vevan som yrket faktiskt framstod som ett verkligt alternativ. Som 16–17-åring hade han varit med under Arn-inspelningarna, och där och då hände någonting.
– Det var en otroligt stor cast med pappa och Gustaf, men också en massa andra yngre skådespelare. De var väldigt seriösa. Jag hade ju gjort en del mindre roller tidigare, men då hade det varit viktigast att säga rätt ord och lära sig när och var de skulle levereras. Det var ungefär som att lära sig säga ”tack för maten”, ren rutin, och sen kunde regissören förklara att man skulle ”låta lite rädd här”. Det var totalt tekniskt. Men på Arn-inspelningen förstod jag vad yrket handlade om och jag lyssnade på de äldre och hur och vad de diskuterade, och lärde mig vad man ska försvara och kämpa för som skådis.
Det förefaller förstås en smula märkligt, med tanke på hur mycket hans uppväxt ändå präglats av närheten till skådespelare (utöver de första tidigare rollerna).
– Hemma är vi bara en familj. Det är inga skådespelarlektioner efter frukost. Men jag hade ju läst Arn-manuset och visste vad pappa och Gustaf pratade om när de diskuterade vad som kunde förbättras och så vidare. Det blev tydligare vad fan det handlade om. Men efter Himlen är oskyldigt blå kände jag att jag verkligen ville hålla på med skådespeleri och det var dessutom det enda jag visste att jag kunde göra. Jag är inte så bra på mycket annat, men skådespeleri är något jag känner att jag alltid har velat göra och – till någon grad i alla fall – behärskar.
Du tänkte aldrig göra revolt och bli civilingenjör eller något annat?
– Jag gick natur på gymnasiet och under den tiden var jag inte så säker på vad fan jag ville göra. Det är svårt att hitta sin egen röst som skådespelare när man kommer från en familj som är så högljudd i branschen. Då visste jag inte heller om jag verkligen ville bli Skarsgård nummer fyra.
Men det blev han alltså med Himlen är oskyldigt blå. Hannes Holms sjuttiotalsnostalgiska knarkdrama inleddes starkt med en avsugningsscen där Bill Skarsgård bar en mycket omtalad penisatrapp, men det var framför allt den valpiga charmen som banade väg för det som skulle komma. I samma veva hade han dessutom lovordats för sin tolkning av en kille med asperger i filmen I rymden finns inga känslor. Året därefter kom Simon och ekarna som byggde på Marianne Fredrikssons succéroman och därmed var han mer än etablerad hemma i Sverige. Ännu en Skarsgård hade börjat knipa åt sig riktiga stjärnroller. Och snart skulle ännu en Skarsgård även börja knipa åt sig internationella filmuppdrag.
2013 dök Bill Skarsgård upp i Hemlock Grove, en hyfsat tidig originalserie från Netflix, där han spelade en av huvudrollerna och var en sorts vampyr. Och den gav en antydan om den nisch som han skulle kunna muta in åt sig i skådespelarfamiljen: spooky Skarsgård.
– Det är uppenbarligen något i mitt utseende som funkar. Jag tror att det är att jag har stora, konstiga ögon.
Serien pågick i tre säsonger.
– För mig var Hemlock Grove en sorts universitetsutbildning. Det var fantastiskt att få jobba med så många olika regissörer, att få jobba med text på engelska och att få amerikanskan att sitta som den skulle med hjälp av en dialect coach. Jag jobbade med serien i tre år och det gav verkligen en bra inblick i industrin och hur den fungerade. Det var definitivt tre formativa och viktiga år för mig.
Nu har visserligen Bill Skarsgård vuxit upp kring diverse olika filminspelningar och till och med, för ett kort tag, fått bo på klassiska och kändistäta hotell som Chateau Marmont i Los Angeles och borde vara van, men han konstaterar att amerikanska och svenska filminspelningar inte skiljer sig så mycket åt.
– Jag har jobbat med filmcrews från olika delar av världen och det är precis likadant överallt i princip. En större produktion innebär bara fler människor … och bättre fikabord.
Hur mycket umgås du med de andra i familjen i dag?
– Vi är en väldigt tajt familj. Och det är mycket tack vare pappa som vi har en väldigt stark familjekärna. Och vi är ju en väldigt stor familj.
Kamperar ni ihop i LA, du och Alex och Gustaf?
– I maj hyrde jag och Gustaf ett hus som vi bodde i en månad tillsammans med våra flickvänner, och då var Alex där också under två veckor. Så ja, då umgicks vi ju väldigt mycket. Jag kommer väldigt bra överens med alla mina syskon, så när jag är hemma i Stockholm ser jag alltid till att hitta tid att vara med dem.
Var i Los Angeles bodde ni?
– I Laurel Canyon. Huset hittade vi på en sluten mejllista som man måste bli inbjuden till och som mest är för industrifolk. Så man hyr till exempel av andra skådisar som ska vara nån annanstans och jobba. Och då får man lite schystare dealar än via Airbnb. Det var ett fint och ganska stort hus och vi hade trädgård och pool, och – kanske viktigast – det var tillräckligt stort för att ha mycket häng. Det var mycket folk som kom över och vi lagade en massa middagar.
Varför var det så viktigt?
– Det har alltid varit så i vår familj. Kärnan för umgänget har varit stora middagar. Vi har alltid haft jättemycket fester och det var ständigt en massa folk hos oss. Jag älskar att bjuda in polare och ha öppna dörrar. Den där ständiga cirkulationen av vänner känns helt naturlig för mig. Om jag hyr ett hus med tillräckligt utrymme så försöker jag alltid ha mycket bjudningar. Nu tittar jag på lägenheter i Stockholm och då känns det viktigt med en sån där som har öppet mellan kök och vardagsrum så att den tillåter ett sånt socialt liv som jag är van vid och vill ha.
Du är väl mer eller mindre uppvuxen i en bar dessutom?
– Du menar Zekes? Arne Anka-baren? Det var före min tid, på åttiotalet, men den låg ju ovanför oss på Högbergsgatan i min morbrors lägenhet. Alex, Gustaf och Sam kommer ihåg hur det söps och berättades historier och var ett jävla liv, men jag missade den perioden.
Din mamma och Gustaf har ju varit väldigt öppna om alkoholmissbruk. Är du orolig för egen del?
– Det borde väl alla oroa sig för? Fast det har inte präglat relationen till festandet för min del, men jag vet nog å andra sidan mer om missbruk än de flesta andra, och det är väl en bra och viktig kunskap att ha? Jag menar, jag har gått mammas kurs, vuxit upp med missbruk i hemmet och därmed sett det på nära håll både med henne och med Gustaf. Men jag vill ärligt talat inte prata om det, utan överlåter det åt dem.
Annars verkar öppenheten vara ett rätt framstående släktdrag. Särskilt Stellan och Gustaf brukar inte hålla tillbaka i intervjuer, och inför valet 2014 höll pappa Skarsgård ett lovordat tal för de rödgröna partierna. Något liknande dröjer det nog innan Bill Skarsgård ger sig in på.
– Jag är för blyg av mig. Inte privat, där kan jag vara med i hetsiga diskussioner hemma vid middagsbordet, men att gå ut offentligt och tycka till, jag vet inte … Pappa är ju otroligt politiskt engagerad och hela familjen pratar politik, men jag har aldrig sagt något i intervjuer eller så. Det kanske är något som behövs framöver. Att säga att Trump är dålig eller att SD är skit är ju preaching for the choir, känns det som. Det är inga budskap som skakar om samhället, utan precis vad som förväntas att jag ska säga. Men samtidigt ser jag ju också behovet av att ta ställning.
Vågar du säga vad du röstar på?
– Jag är väldigt vänster och har alltid varit det. Familjen är ju över huvud taget väldigt vänster. Så det har blivit Vänsterpartiet eller sossarna beroende på vilket år det handlat om.
Missade du senaste valet på grund av filmandet?
– Nej, nej. Jag röstade. På plats här hemma.
Var du i USA när Trump valdes till president?
– Ja, det var ju jäkligt speciellt alltså. Andreas Öhman som regisserade I rymden finns inga känslor hade hyrt ett hus med sina polare, ett gäng svenskar som bor i LA. Han bjöd över mig och alla såg väl det hela som ett härligt event, att det skulle bli jävligt trevligt att säga hej då till Trump en gång för alla och sedan fira in den första kvinnliga presidenten och dricka lite vin. Men ganska tidigt under kvällen förvandlades vårt härliga event till någon sorts mardröm. Våra amerikanska vänner var ju förstörda. En kille stack därifrån. Själv bodde jag i Silver Lake som ju är ett trendigt hipsterområde, och det var en jävligt speciell känsla dagen efter – som att något helt fasansfullt hade hänt. Folk tittade en i ögonen på ett annat sätt. Det fanns ett otroligt behov av tillhörighet i den där kollektiva sorgen.
Är det annorlunda nu?
– Nej, man har inte lyckats smälta det. Man är fast i den här overkliga situationen.
Än har presidenten i alla fall inte beslutat om någon mur mot Europa. Svenska gästarbetande Hollywoodskådespelare kan fortfarande arbeta obehindrat.
Som viktpendlarnas motsvarighet till någon av monsterbergochdalbanorna på Six Flags i USA är det svårt att inte irriteras av den avundsvärt trimmade Bill Skarsgårds obekymrade kalasande på potatismos, sås och bröd denna eftermiddag på Prinsen. Finns det ingen rättvisa här i världen? Han rycker på axlarna.
Du har alltså inte Hollywoodifierats så pass att du bara lever på dyra juicer som välsignats av Gwyneth Paltrow?
– Nä, eller jo, va fan, man köper ju juicer så klart. Det kostar ju åttio spänn för en jävla juice där borta. Men jag käkar allting och alla olika typer av mat.
Hur håller du dig i form?
– Gymmar. Och så tränar jag på riktigt här i Stockholm med lite brottning och jujutsu. Det vill jag göra mer i framtiden, det känns som en kul grej. I Los Angeles blir det mest att gå på hikes i bergen. Det är skithärligt och bara att promenera uppför i en och en halv timme. Det är bra träning och bra för flåset. Jag gillar det som fan. Annars beror ju tränandet en del på om jag behöver bli smalare eller större inför en specifik roll. Jag har aldrig varit supertränad, men försöker alltid hålla mig ganska aktiv inom någonting i alla fall.
Hur dekadent är Hollywood i dag?
– Det är mycket vetegrässhots. Alltså, det är jäkligt mycket vetegrässhots. Det är intressant, för Los Angeles på sjuttiotalet … alltså på åttiotalet började väl folk med aerobics och hela fitnesstrenden slog igenom, men innan dess existerade det ju inte skådisar som tränade. Ta Jack Nicholson eller Dennis Hopper, det kändes som att de bara kedjerökte mellan kokainlinorna liksom.
Så är det inte nu?
– Nej, verkligen inte. Jag har hört historier om folk som jobbat på filmsets från sjuttio- och åttiotalen, och i rekvisitalastbilen fanns alltid kokain och alla visste om det, så när man behövde piggna till gick folk och drog linor i lastbilen och så gick man in och körde efter det. Och det var alltså standard! Så av ett helt filmcrew kunde två tredjedelar av alla på plats vara helt speedade. Man hajar ju att det går snabbt till på såna inspelningar. I dag går det inte ens att röka en cigarett. Röker du måste du gå till en avskild del, för du får inte röka nära andra. Så det är en helt annan värld.
Han ser lite drömmande ut.
•••
Den senaste tiden har Bill Skarsgård börjat bli något av en modebranschälskling, intervjuad på den stilsäkra modesajten Mr Porter och av sin bror Alex i det amerikanska intervju-, mode- och svårt popkulturindränkta magasinet Interview (som en gång startades av Andy Warhol). Kärleken är inte helt obesvarad, men sval.
– Det har ju bara att göra med att jag blivit framgångsrik. Egentligen är jag inte så jäkla intresserad av mode. Jag har kläder jag gillar och tycker om,
men jag är inte så noga med var de kommer ifrån och har inga direkta favoritdesigner. Jag är rätt oinsatt i den världen, men gillar de skandinaviska märkena som fan. Inte minst för att jag är lång och smal, så de passar mycket bättre på mig. Min garderob består mest av svenska märken.
Så du är ingen storshoppare då?
– Verkligen inte. Under uppväxten förstod jag inte mina polare som la alla sina pengar på kläder. De köpte plagg som kostade flera tusen kronor. Det var ju absurt i förhållande till hur lite pengar man hade på den tiden. Jag ville göra roligare grejer för dem, och även om jag tjänar bra nu så lägger jag aldrig pengar på dyra jackor eller så. Jag tycker fortfarande att det känns konstigt att lägga tiotusen på en jacka eller femtusen på ett par skor. För mig känns det svårmotiverat.
Till premiärer då?
– Jag ser till att få nånting sponsrat. Särskilt när det gäller kostymer. Men jag köpte faktiskt en Ted Baker till en kompis bröllop och det kostade mig tio, femton tusen kronor och var bland det dyraste jag köpt. Men då var det skor, byxor och kavaj – hela kittet. Och jag har givetvis bara burit dem där och då. Jag använder dem aldrig.
Vad lägger du pengarna på?
– På mat. Mat, alkohol, boende och resor. Kanske i den ordningen också. Jag käkar ute ofta och gillar det. Jag har inget fast boende så mycket av pengarna hamnar ju på boende – och det kostar skjortan, alltså. En månad i LA kostar ju svinmycket pengar. Men jag har varken dyra kläder eller dyra bilar. Jag äger i princip ingenting, jag reser bara runt med en resväska och har inte mycket av värde i materiella saker, ingen lägenhet, ingenting.
Toronto, Stockholm, Los Angeles och så något nytt ställe. Bill Skarsgård lever numera den där sortens Entourage-liv med ständiga castingmöten där man ibland verkligen får sitta i såna där små väntrum innan man får spela upp en eller ett par scener framför en förhoppningsvis inte gäspande publik. Den stora frågan är förstås vad som väntar nu, efter Det. Han har redan jobb uppbokade i höst, men vill inte tala för mycket om dem. Bara någon vecka innan vi ses var han på en casting i Los Angeles.
– Vi får se vad det blir av den saken.
Hur tänker man rent strategiskt när man befinner sig i din situation nu, i väntan på att en film som slagit trailervärldsrekord ska ha premiär?
– Alltså, vi får se hur det går. Testpubliken verkar ha gillat den, tack och lov, men det går inte att ta ut något i förskott.
Var hoppas du befinna dig om tjugo, tjugofem år?
– Jag försöker att inte tänka på det. Jag har aldrig känt att jag vill bli som en viss person, men däremot kan jag ju gilla folk som arbetat sig upp till en viss nivå och sen använder den positionen till att producera egna grejer. Så att om man läser en bok och känner att man vill göra en viss roll går det att se till att få ett manus gjort på den. Det där att kunna hitta egna projekt utan att behöva vänta på att telefonen ska ringa känns ju som något att sträva efter. Såna som Brad Pitt, George Clooney och Leonardo DiCaprio jobbar ju alla så, på ett eller annat sätt.
– Och jag gillar ju historier som den om hur Robert De Niro går till Martin Scorsese och säger att han bara måste göra en film om boxaren Jake LaMotta, trots att Scorsese inte tycker att det finns en riktig story där och att LaMotta ju inte var någon vidare boxare. Enligt en version jag hört hade Scorsese tagit så mycket kokain att han blödde ur arslet och låg på sjukan, och att det var där De Niro sökte upp honom och sa ”get your shit together and do this”. Och den filmen blev Raging Bull. Sen så skulle jag ju önska ett samarbete som det farsan haft med von Trier. Alltså en regissör som man ser som en nära vän som man vill jobba med om och om igen.
Hjärtat finns dock hos filmen. När ämnet ”tv-serien som den nya romanen” dyker upp rycker han på axlarna.
– Jag älskar förstås också The wire, Breaking bad och de andra, men de flesta tv-serier man älskar tappar ju ärligt talat ganska mycket kvalitet efter några säsonger. Och som skådespelare kan man ju signa upp sig på något för väldigt många år. Det ger en sorts trygghet, men det är ju inte kul att vara med i något som blir dåligt.
Hittills har han inte hamnat i en konkurrenssituation med vare sig Gustaf eller Alexander.
– Vi bröder slåss inte om så många roller. Men rent hypotetiskt skulle vi ha kunnat tävla om Pennywise. Den rollen skulle nog till och med farsan ha varit med och jagat. Han hade nog gjort en jävligt intressant tolkning. 
Fotograf: Johan Sanberg/LundLund Stylist: Emine Sander Grooming: Martina Senke/MikasLooks Fotografassistent: Thomas Jansson och Filip Älfvåg Stylistassistent: Sara Möller