Annons
Annons

Från mitten av 1990-talet och ett decennium framåt var tv-profilerna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson skrivande skjutjärnsreportrar i Cafés tjänst. Nu ger vi er deras bästa texter i repris – hela hösten.

Annons

Reportagen samlades i boken Så tar du ut sin choklad, som skickades ut tillsammans med Cafés januarinummer 2007. Restlagret gick åt förbluffande snabbt och vi har genom åren tvingats ge det tråkiga beskedet till en regelbunden ström av spekulanter. Tills nu.

Cafe.se har fiskat upp skatten ur arkiven och kommer under hela hösten att återpublicera Så tar du ut din lön i choklad, reportage för reportage. Först gav vi er dokusåpadokumentet B-kändisar till salu. Därefter Filips berättelse om en vecka på Viagra, följt av en avslöjande intervju med nyhetsankaret Claes Elfsberg.

Den här gången läser vi Fredriks reportage från den unga överklassens festande på innekrogen Laroy. Ursprungligen publicerat hösten 2001 – alltså långt innan kvällspressen och tv började uppmärksamma ”bratsens” vanor.

Läs också: ”Därför är vi som har det gott ställt mindre generösa”

* * *

Runt halv elva brakar det loss. Helrören börjar rulla in med allt tätare frekvens. En tjej i toalettkön som råkar vara bekant med kronprinsessan Victoria suckar: ”Jag förstår inte varför en del säger att de inte har några pengar! Det är ju bara att gå till en bankomat!” Dj:n öser på med fotbollslåten Campione, och de lite otippade gästerna Ernst Billgren och E-Type skrålar ystert med i texten. En bricka med sisådär 60 shots landar mjukt på ett av de större borden ungefär samtidigt som två unga kvinnor diskuterar reglerna som gäller om man vill skriva sig i Monaco (de enas om att man måste bo där 157 dagar om året, ”vilket inte kommer att bli nåt problem”).

Vi befinner oss på Stureplanskrogen Laroy i Stockholm. Tidigare under kvällen har Laroy bjudit sina 80 trognaste och tätaste stamgäster på en flådig middag, och för nån halvtimme sen släppte man in ”pöbeln”, det vill säga folket som inte riktigt platsade under sittningen. Man skulle lätt kunna få för sig att eftersläntrarna är aningen mer anonyma och ”grå” än de förmodat glamourösa människorna i lokalen, men sanningen är att det är precis tvärtom. Människorna som i två timmar ätit och druckit gratis behöver inte glittra eftersom alla som räknas redan vet vilka de är. Eftersläntrarna tillhör inte på samma självklara sätt Stockholmssocieteten, så nu gör de i stället så gott de kan för att utmärka sig med trendiga neohockeyfrillor, svindlande urringningar, Christian Dior-väskor och Pradabälten.

Det är ett berömvärt försök, men inget som lyfter några ögonbryn inne på Laroy den här kvällen. De manliga middagsgästerna, som bidar sin tid i sina societetsuniformer (kostym, blå/rosa skjorta och håret resolut bakåtstruket längs hjässan), slänger lojt en blick på de nytillkomna, som i deras värld mest blir krusningar på ytan.

Att ett gäng mer exhibitionistiskt lagda estradörer börjar fylla Laroy är däremot startsignalen för två saker: Att division två-societeten definitivt är på ingång – och att kvällen nu är mogen att spåra ur. Vid entrén står Svensk Damtidnings reporter Daniel Nyhlén och myser:

– Det här är guld för vår tidning, som ju inte följer ”tillfälliga kändisar” av såpakaraktär, utan som i stället lägger det mesta av krutet på tidlösa namn. Därför är den här middagen på Laroy ett oslagbart tillfälle för oss att närma oss jetsetet. Det är som en stor fritidsgård för den svenska societeten. Här hittar du Stefan ”H&M” Perssons barn, Victoria och Carl Philip springer här, Madeleine har gjort det sedan hon fyllde 18, Kreugerdöttrarna är stammisar. Vilka du vill. Gillar de att festa så går de hit.

Det är något som man verkligen vet
Den 25:e smäller det
Då finns det ingen som tar en
Man är kung, kung, kung i baren
Det är värt å leva fattigt ett tag
Om man får vara kung för en dag
– Magnus Uggla, Kung för en dag

Magnus Uggla hade förstås inte societeten (eller ”jetsetet” eller ”överklassen” eller ”Östermalms-bratpacket”) i åtanke när han skaldade sin hyllning till killarna som tar ”live fast, die young”-mentaliteten till en hyfsat beskedlig lakritsshotnivå.

Sanningen är i stället att ett par unga män jag talar med under Laroykvällen glatt avslöjar att de på förfester ofta spelar Magnus Ugglas Kung för en dag som en ironisk understrykning av att detta inte är nåt som behöver oroa dem. De har aldrig i sina ännu rätt korta liv behövt yttra de för oss andra rätt vanliga orden: ”Nej, jag stannar nog hemma i helgen… Du vet, helgen före löning… Helt pank.”

– Tvärtom, skrattar den yngre av killarna. När vi var ute i vintras slogs vi av hur oerhört mycket folk det var överallt. Vi förstod verkligen ingenting tills någon förklarade att det precis hade varit första löningen efter jul.

Det här rör sig alltså om det verkligt konjunkturlösa festandet. Många av middagsdeltagarna har visserligen jobb, men många har framför allt ”old money” att luta sig mot, och då funkar löneinbetalningarna mest som en trivsam bonus till ränteintäkterna. Men här finns inte bara gamla pengar. Vill man lite grovhugget ge sig på att beskriva societetskretsen i Stockholm så hamnar man någonstans här:

• ”Bemedlade barn” – twentysomethings vars förfäder har skramlat ihop stora stålar. Persson, Kreuger, Lundberg.
• ”Vännerna till kungabarnen” – Ulf-Fredrik von Roth och Fredrik von der Esch är ett par namn.
• ”De snygga tjejerna” – som inte bör glömmas bort i det här sammanhanget. 19 år och uppåt. Somliga kallas ”golddiggers”.
• ”Musikeliten” – killarna från numera nedlagda Cheironstudion, Ulf Ekberg, E-Type med flera.
• ”Idrottskillarna” – Martin Dahlin, Fredrik Ljungberg, Jarmo Sandelin, Andreas Andersson med flera.
• ”Programledarna” – Martin Björk, Anders Timell med flera.

Denna till synes spretande samling människor ser mer homogen ut än väntat den här Laroykvällen. Det verkar inte alls underligt att en tjej i 19-årsåldern, beväpnad med cowboyhatt och en gravitationstrotsande urringning, förföriskt hoppar upp i knäet på en – till en början – förvånad Ernst Billgren. Det verkar heller inte speciellt underligt att Martin Dahlin står och visar ett gäng tjejer sin tumme, där han bär ett plåster. Det känns bara logiskt att en av kvällens tyngsta floorfillers är signaturmelodin till Dallas.

Det som däremot förvånar ett otränat öga är det faktum att ingen av människorna här inne tycks ha tråkigt. I de här sammanhangen finns en metodisk proffsighet i festandet som så att säga är svårfunnen på Jäger i Karlstad. Till viss del hänger det förstås ihop med pengasummorna som flyter omkring – på Laroy är 50 000-kronorsnotor inget ovanligt – men här finns också en slags nedärvd partytradition som i nio fall av tio garanterar en kanonkväll.

Dag Werner är en av de stora profilerna på Laroy och de andra nattklubbarna runt Stureplan. Han beskriver en lyckad kväll:

– Först träffar man lite folk på Biblioteksgatan eller kanske Grev Turegatan, vid femtiden ungefär, om det är en fredag. Där tar man ett glas vin eller någon öl. Här har man chansen att styra upp lite tjejer inför kvällen, innan man ger sig hem för att varva ner och fräscha till sig.

– Vid tiotiden är det dags för fördrink, med tio, tjugo kompisar hemma hos någon som har köpt in lite cocktailmaterial. Mat har man löst tidigare, det är inte hela världen. Vid midnatt ringer man stortaxibilar och delar upp sig så att man inte kommer tjugo personer till Laroy samtidigt. Väl inne är det dags för drinkbord. Man träffar mycket tjejer, man har ett par helrör framför sig på bordet, man ser till att det finns ett kontinuerligt flöde av sprit som fylls på automatiskt. Vid tre tiden börjar många av de ”bästa”, finaste tjejerna att droppa av, vilket gör kvällen till en halväten chokladask där de godaste bitarna är uppkäkade. Då blir det oftast ett rent killgäng som drar vidare, och det är då det kan spåra ur ordentligt…

Kvinnorna i den här klicken tar det lite lugnare, men de borstar likväl på ordentligt, inte sällan på sprit härstammande från de unga männens helrör. Killarna på balkongen har nu börjat prata om extremformen av de här tjejerna – så kallade ”golddiggers” – om deras sökande blickar och talang för att memorera adelskalendern. Framför allt tycker killarna, uppenbart omedvetna om hur barnsliga de framstår, om att förklara hur de behandlar en tjej som verkar intresserad av deras pengar:

– Det roligaste är att säga att man vill bjuda på en ”specialare”. Sen går man bort till baren och beställer en tolva grädde, återvänder till bordet och ber henne svepa den. Sen berättar man vad hon just hällt i sig… det är alltid lika kul att se hur hennes ansikte faller ihop innan hon springer mot toaletten.

Det bör påpekas att tjejerna jag pratar med den här kvällen är nog så slipade, och garanterat mer kapabla att genomskåda de rumlande killarna än vad de rumlande killarna inbillar sig.

– Jag vet nog att killarna inte tar mig på allvar alla gånger, säger en tjej som jag hamnar i samspråk med utanför toaletterna (precis som nio av tio tjejer här inne ser hon synnerligen bra ut, enligt alla just nu rådande modenormer).

– Men vadå, jag och mina kompisar har superkul. Vi bjuds på hur mycket sprit vi vill, vi dansar järnet till kanonmusik och det kostar oss nästan ingenting. Så jag har svårt att se hur vi skulle vara förlorare. Jag menar, herregud, det är ju inte så att vi ligger med alla killar som flashar med pengar här inne!

Tjejen, som utan krusiduller kallar sig ”Jennifer Lopez”, säger sedan att hon inte är särskilt tät, men att många av hennes vänner är det, och att ett typiskt år i deras liv ser ut ungefär så här:

– Det följer ett visst mönster. Först är det nyårsfirande i Åre, sedan sportlov i typ Mauritius, vilket är skönt eftersom det inte är någon tidsskillnad där, och Thailand börjar dessutom enligt många kännas som Kanarieöarna. Till påsken åker många till Marbella och till sommaren blir det St. Tropez, med undantag för Båstadveckan, Marstrandsseglingen och Falsterboridningarna. Till hösten är det alltid läge att plugga utomlands.

Det är snart stängningsdags på Laroy. E-Type och Ernst Billgren har klivit ut i Stockholmsnatten och arm i arm stegat iväg längs Birger Jarlsgatan. Merparten av festeliten börjar se sig om efter andra äventyr, klockan är inte mer än tre. De flesta enas om att det har varit en kanonkväll, trots att ingen just i natt har beställt någon 15-liters-champagneflaska (det säljs i snitt fyra per år på Laroy) eller lyckats toppa det som många här inne kallar ”90-talets ösigaste festögonblick i Stockholm”.

För några år sen satt ett gäng killar vid Laroys största bord. En av dem beställde morskt in ”100 shots av varje spritfärg i baren”. Det fanns åtta färgnyanser den kvällen. Efter snabbt svepande reste sig så den unge mannen upp för att skrika något över folkmassorna, men hann inte börja förrän han började vackla bakåt mot fönstren bakom. Kraschen när han ramlade genom en av rutorna och ut på Stureplan fick hela stället att stanna upp och häpet stirra mot det kraschade fönstret. Men så, som på en given signal, brast ett extatiskt vrål ut från besökarna, varpå festandet fortsatte med förnyad energi.

Uppe på balkongen sitter nu de två tjejerna som tidigare under kvällen diskuterade Monaco. De pratar nu om hur sjukt det är att prins Albert springer på bordeller för att bevisa att han inte är bög. En av dem berättar också att en läkare där nere nyligen nekade henne en plastikoperation med orden: ”Vänta några år, då kommer du att se mycket jävligare ut.” På dansgolvet står två killar och två tjejer och häller sprit ner i struparna på varandra. Dj:n spelar Shape of my heart med Backstreet Boys när en i sammanhanget medelålders kvinna – hon ser ut att vara mellan 25 och 30 – smyger upp bredvid Martin Dahlin i baren. Hon har, får jag höra, ”knullat fruktansvärt mycket i de här sällskapen”. Martin Dahlin noterar henne inte ens.

Han tittar på plåstret på sin ena tumme i några sekunder, rycker på axlarna och låter blicken spela över Laroys dansgolv en sista gång innan han lämnar lokalen.

Martin vet att det kommer fler kvällar. Ingen här inne hyser några som helst tvivel om att det kommer fler kvällar.

FREDRIK WIKINGSSON

Fredrik minns: Det intressanta med den här texten är möjligen att den skrevs innan bratkulturen exploderade. Jag hatade verkligen att vistas i den här miljön, vilket inte framgår riktigt. Artikeln borde ha andats: ”Titta vilka värdelösa människor”.

Annons

Dela (0)
Tweeta



Laddar