Filip & Fredriks succébetonade frågesportsmaskineri Alla mot alla rullar för närvarande med sin elfte säsong på Kanal 5. Men nu tar duon steget ut från studion i Värtahamnen för lanseringen av dokumentärfilmen Den sista resan som har biopremiär 1 mars.
För oss som saknat Sveriges mest kända och dynamiska kompisduo ”på vägarna” (det har gått hela tio år sedan La Bamba hade premiär och nio år sedan duons kanske mest definierade ”på vägarna”-program Jorden runt på 6 steg) blir, den enligt förhandsrapporterna tårdrypande, biofilmen Den sista resan ett synnerligen efterlängtat tillskott i Filip & Fredriks imponerande produktiva cv.
Fredrik Wikingsson pryder omslaget på kommande numret av Cafés syskontidning King. Här följer ett utdrag från intervjun som tar avstamp i filmen signerad King och Cafés Rasmus Blom. Hela intervjun kan du läsa på Kings sajt här.
Den nya dokumentären Den sista resan är Filip och Fredriks tredje film efter hyllade Trevligt folk om det somaliska bandylaget i Borlänge och dramakomedin Tårtgeneralen med Mikael Persbrandt i huvudrollen. Nu är duon äntligen tillbaka på fältet där de hör hemma med ett ämne som en stor del av befolkningen kan relatera till.
Filips 81-årige pappa Lars, en bekant karaktär i Filip och Fredrik-universumet, är deprimerad och ser dagarna passera från sin skinnfåtölj i Köping trots att han hade sett fram emot ”den tredje åldern” med vin och resor till sitt mentala hemland Frankrike. Med Fredrik vid sin sida bestämmer sig Filip för att skaka om Lars tynande tillvaro genom att återskapa några av hans bästa stunder i livet. Inklämda i en orange Renault 4, likadan som familjen Hammar hade förr om åren, beger sig Filip, Fredrik och den motvillige Lars ut på en bilresa genom Europa med siktet inställt på franska Rivieran.
”Just nu är det så mycket ångest med filmen, hur den ska tas emot och så där. Men jag hoppas att den är tillgänglig, men ändå egensinnig. Den får liksom inte bara vara tillgänglig, som Bingolotto, utan det måste finnas en skruv i det också. Man måste våga ta risker i berättandet så att det inte blir som allt annat man har sett hundra gånger förut. Det måste svänga”, säger Fredrik Wikingsson.
Den sista resan är lika mycket en livsbejakande feelgoodfilm som en sorglig påminnelse om att ingenting blir som förr och att tiden obönhörligt dundrar framåt. För Fredrik har det varit intressant att på nära håll studera far och son-dynamiken mellan Filip och Lars.
”Filip är en karbonkopia av Lars. Man brukar ju säga att saker är som ’på steroider’ eller ’på speed’. Men i Filips fall kan du lägga på tio droger till. Filip är som Lars på steroider, speed, benzo, psykedelika och MDMA. Allt är upphöjt. Jag kan bli rörd när Filip säger ’På den här balkongen stod pappa och drog en historia som alla lyssnade på.’ Att lille Filip förundrat sitter och tänker att ’Så där ska man vara. Så trollbinder man folk.’ Ingen pratar så mycket om karisma som Filip, och hans karismaförebild är en väldigt liten lärare från Köping. Det är inte Mickey Rourke eller Sean Penn, utan det är Lars. Genom åren har jag träffat många Köpingsbor som har haft Lars som lärare och alla älskar honom. Han besitter en annan sorts karisma. Jag är oerhört förtjust i honom.”
Att göra biofilm av en deprimerad 81-åring är en moralisk balansgång. Några av de starkaste scenerna i filmen är även de mest privata och utlämnande stunderna för Lars.
”Vi har ju använt honom tidigare i tv-sammanhang. Jag kommer ihåg en gång när vi gjorde något program där vi tog fasta på den här gamla grejen om att ’min farsa är starkare än din farsa’. Så vi lät våra föräldrar puckla på varandra i en boxningsring och det slutade med att Lars började blöda näsblod. Då var han ändå 65. Då kände man ju: ’Fan, var det här rätt verkligen?’ På samma sätt i filmen när Lars ramlar i Malmö och man ser hans blåa armbåge. Det hade inte hänt om vi inte dragit med honom på den här resan. Då har man dåligt samvete, men samtidigt – när han är där nere i Frankrike ångrar han inte att han hängde med. Det är skitsvårt. Hur mycket ska man pusha någon? Jag förstår att det här är lite på gränsen. Men det är ingen dödskamp man följer. Jag tycker att vi tar hand om det hyfsat.”
För att lyfta Den sista resan från ett valfritt Filip och Fredrik-program till en bioupplevelse som drar storpublik är berättandet påkostat med filmiska panoreringar och stämningsfull originalmusik skriven av Christian Olsson, känd från det gamla Göteborgsbandet Fibes Oh, Fibes! Samtidigt syns Filip och Fredriks fingeravtryck genom hela filmen med skruvade comic relief-inslag och alkoholromantiska mellansnack på barer som får en att vilja ringa upp sin bästa kompis och föreslå en öl efter bion.
Men filmen visar även prov på en ny, blödigare sida hos de forna tv-punkarna; där man som van Filip och Fredrik-konsument tror att man vet hur scener och inslag ska sluta fattar duon oväntade beslut. De vågar misslyckas och graviterar mer än någonsin mot sentimentaliteten. Eller för att parafrasera Henrik Schyffert: De väljer allvarsdörren i stället för humordörren. Kanske är det ett begynnande ålderstecken.
”Ja, kanske är det så att jag har blivit mer sentimental med åren, men jag har alltid varit mer benägen att gråta än exempelvis Filip. Det brister för mig när jag ser ett lyckligt slut med stråkar och allt. Jag grät som ett barn till senaste Top Gun-filmen och jag kan gråta lika mycket framför Idol. Mina barn sitter bara och stirrar på mig helt oförstående. Jag har alltid varit blödigare än de flesta jag känner.”
Om Den sista resan blir startskottet för mer Filip och Fredrik-signerad on the road-tv låter Fredrik vara osagt.
”Vi har gjort så jävla många sådana grejer bara. Och man kan argumentera för att den sista vi gjorde, Jorden runt på 6 steg, var att ta det hela vägen in i kaklet. Vi var i fem olika världsdelar i ett och samma avsnitt. Det var svinhärligt och absurt. Det var också en minut innan Greta började skolstrejka för klimatet, så tajmingen var ju väldigt tursam. Men ja, sedan pandemin har vi gjort väldigt mycket studio-tv. Pandemin var vår ursäkt i början, då kunde vi inte åka ut och resa. Det kan vi inte skylla på nu. Men ska vi ut och resa igen måste det kännas nytt, och då är frågan vad fan vi ska hitta på då. Jorden runt på 6 steg var en solid idé och då vill jag ha en lika solid idé igen.”